Funderar över berättelser om våld

Nu har jag arbetat heltid i snart ett år med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld och ibland andra brottsoffer. Innan dess arbetade jag med barnavårdsutredningar, vilket innebar att jag även då kom i kontakt med berättelser om våld och övergrepp. Och sedan några veckor tillbaka funderar jag då och då på hur det påverkar mig att lyssna till alla dessa berättelser om våld och övergrepp. Det var när jag tittade på den där filmen om Rwanda som jag började fundera över hur de här berättelserna om våld som jag hör dagligen påverkar mig. För jag märkte att jag reagerade annorlunda än många andra på den. Andra började gråta av den, orkade inte se hela filmen på en gång eller inte alls. Men inte jag. Jag kollade på den och tyckte såklart att det var hemskt, men inte sådär jobbigt som andra verkade tycka. Förutom att det var våld som riktades mot en speciell folkgrupp och de mord som beskrivs så fanns inslag av det jag möter varje dag när jag kommer till jobbet; våldtäkter, sexuella övergrepp, tortyr, fysiskt våld, våldets konsekvenser för kvinnor och barn. Och det var nog då, när jag insåg att jag reagerade mindre på filmen än andra som jag började tänka och blev lite rädd.

Nu när jag tänkt några stunder så har jag kommit fram till att alla dessa berättelser om våld måste påverka mig, förändrar nog till viss del det jag tänker om världen och samhället och människan. Men jag vill ju inte bli hård och kall inför våldet och jag tror inte att jag blivit det. Däremot tror jag att jag måste kunna distansiera mig från våldet för att kunna hjälpa den som är våldsutsatt. Jag menar, det hjälper ju inte om jag tar till mig deras berättelser så mycket att jag också börjar gråta med dem. Om jag, när jag följer med som stöd vid rättegångar känner deras olust, obehag, nervositet och rädsla så mycket att jag också blir rädd och nervös.

Vissa berättelser berör mer än andra och då kan jag behöva prata av mig eller vara ensam innan jag känner att jag kan vara med mina barn och vara där, med dem, innan jag kan öppna dörren hem och vara jag, där, i mitt liv, med min familj. Innan jag känner att jag har ork att bry mig om vad Sportfiskaren haft för problem med försäkringspapprena på sin bank eller vilken cool gubbe stora killen gjort på Sims eller lägga ned energi på att hitta lillens svärd. För jag vill inte komma hem och tänka att jag struntar i att en smärre katastrof inträffat på Sportfiskarens jobb på grund av att han och en kund missförstått varandra för att jag bara tänker på den där berättelsen om hur han efter en fest blev svartsjuk och höll hennes huvud under vattnet i en älv de passerade, höll hennes huvud under vattnet som var iskallt och hur hon inte fick någon luft och trodde att hon skulle dö och att hon bara var tonåring när det hände. Och jag vill inte komma hem och tänka att jag inte orkar bry mig om att bildlektionen helt ballade ur och att stora killen hade supersvårt att koncentrera sig eftersom läraren inte kunde kontrollera högen med elvaåringar bara för att jag inte kan släppa att kvinnan som bor på boendet med sitt barn har bott på sju olika skyddade boenden under ett år och att han alltid, alltid lyckas hitta henne och att han hade slagit henne så att hela kroppen var som ett stort blåmärke och att barnet maktlöst tittat på. Och jag vill inte kliva in på förskolan för att hämta lillen samtidigt som jag inte alls är där för att jag fortfarande hör pojkens röst; "jag förstår inte hur socialtjänsten ena dagen tyckte att det var så allvarligt att pappa slagit mig nästan varje dag i ett och ett halvt år så att vi tvingades fly och bo på ett skyddat boende och sedan, sex månader senare, sa socialtjänsten att jag var tvungen att åka till pappa varannan helg, att han hade rätt till det". Nej, jag vill verkligen inte det. Jag vill vara närvarande och för att kunna vara det måste jag ju hitta sätt att distansiera mig från de berättelser om våld som jag hör varje dag när jag går till jobbet. Så jag tror, hoppas, att jag inte blivit hård och kall utan bara förhåller mig till berättelser om våld på ett annat sätt.