Ikväll när jag kom hem var jag helt själv. Alldeles ensam. Jag brukar ha svårt att tycka om ensamheten. Men ikväll var det ganska skönt. Kom hem och bara gjorde det jag vill göra, utan att bry mig om vad klockan är eller om någon kommer vakna.
Jag tänker på min man, jag saknar honom.
Och jag är så oerhört tacksam för att han är min man,
att han finns där för mig,
att han är samma,
att han är trygghet,
att han är närhet,
att han är den stillsamma lyckan i en blick genom rummet,
en smekning på kinden,
en kram mitt i vardagen,
en hand att hålla i,
ett andetag i natten.
Lojal, trofast och stark står han vid min sida,
han tror på mig, stöttar mig och stärker mig.
Han är kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar