Det här är den bästa julsången jag vet, den har en underbar text och en vacker melodi dessutom. I många framföranden finns inte den tredje versen med, men det är ju den som är pricken över i:et på något sätt. Utan tredje versen är Koppången helt enkelt inte lika fantastisk!
Koppången
Här är stillhet och tystnad nu när marken färgats vit
från den trygga gamla kyrkan klingar sången ända hit
Jag har stannat vid vägen för att vila mig ett tag
och blev fångad i det gränsland som förenar natt och dag
Och ett sken ifrån ljuset bakom fönstrets välvda ram
har förenat de själar som finns med oss här i tiden
Och jag vet att de som har lämnat oss har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor så länge vi är här
Där bland gnistrande stjärnor som förbleknat en och en
kommer livet väldigt nära som en skymt av sanningen
Vi är fångar i tiden som ett avtryck av en hand
på ett frostigt gammalt fönster som fått nåd av tidens tand
En sekund är jag evig och sen vet jag inget mer
bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan
Jag är här och mitt på en frusen väg finns det värme ändå
fastän snön börjar falla och himmelen är grå
Här är stillhet och tystnad nu när psalmen klingat ut
men jag bär de gamla orden i mitt hjärta som förut
Och jag sjunger för himlen, kanske någon mer hör på
”Hosianna i höjden” sen så börjar jag att gå
Och jag går till de andra, jag vill känna julens frid,
jag vill tro att han föddes och finns med oss här i tiden
Det är jul och det finns ett barn i mig som vill tro att det hänt
och som tänder ett ljus varje söndag i advent
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar