En bild av syskonkärlek

I somras när vi var i fjällen gick stora killen och jag ned i spelhallen en kväll. Han fick 150 kronor att göra vad han ville med (förutsatt att han hade rätt ålder inne). För att förstå att den här storyn säger något om hur mycket han älskar sin lillebror kan jag säga att han är helt tokig i tv- och dataspel och i brist på dessa, de spel som finns i spelhallar (vi tillbringade en hel dag på Heron Citys spelhall under ett höstlov). Nåväl, när han spelat lite flipper såg han en sådan där maskin med en "stålklo" som kan styras med knappar för att försöka få tag i ett gosedjur. Under den här tiden hade lillkillen "Hitta Nemo" som favoritfilm och bland de gosedjur som gick att få fanns Nemo. Varje försök kostade 10 kronor och om du inte fick tag i något gosedjur fick du en studsboll i tröstpris. Stora killen gjorde tre försök, sedan sa jag till honom att strunta i det och använda pengarna på saker han tyckte var roligt eftersom lillen ändå inte hade någon aning om att Nemo fanns där. Själv gick jag för att köpa lite varma chips åt oss.

När jag kom tillbaka såg jag att han såg lite besviken ut och min skarpa syn noterade att hans fickor verkade mer buckliga än när jag gick. Jag frågade om han hade gjort fler försök att få tag i Nemo. Då tog han upp studsboll efter studsboll och lade i handen. Han hade försökt fem gånger till och till slut lyckats få upp en bläckfisk. Stora killen använde alltså 80 kronor av sina 150 för att få tag i en sak han visste lillebror skulle bli glad över, trots att det innebar att han inte skulle kunna spela lika många spel själv, det tyckte jag var så fint gjort.