En tisdag för elva år sedan...

...hade jag gått nio dagar över tiden. Jag var trött på att vara gravid och jag hade grävt en stor grop för ett körsbärsträd med förhoppningen att förlossningen skulle börja, men icke. Men så fick jag min första värk och några timmar senare fick jag se stora killen, som då var ganska pyttig. Jag hade blivit mamma.

Jag kommer ihåg att jag låg vaken nästan hela första natten och bara tittade på honom. Jag tyckte han var det vackraste jag sett och när mina ögon vilade på honom, hans lilla näsa, de små läpparna, de fina näsvingarna, de mjuka kinderna, hans små händer, när jag nuddade min nästipp mot hans och mot hans panna och snosade ovanpå hans fjuniga hjässa, ja, då vibrerade hela mitt inre av en massa starka känslor; kärlek såklart och samtidigt blev jag då och då rädd: nu hade jag ansvar för en annan människa!

Idag fyller han elva år. Han är stor, men samtidigt så liten ibland. De här elva åren har varit fulla av härliga stunder, men har också innehållit "dålig-mamma-stunder". Men jag är så glad att jag kan se tillbaka på mitt föräldraskap så här långt och säga att de där stunderna när jag inte klarade min uppgift som mamma på ett vuxet och konstruktivt sätt ändå vägs upp av att jag verkligen gjort vad jag kunnat för att han ska få en trygg, förutsägbar barndom, en god självkänsla och alltid veta att han är älskad för den han är.

Han kommer bli en bra människa. Han har ett stort och gott hjärta, en snabb hjärna och glimten i ögat. Jag ser fram emot att få följa honom längs livets väg; bära honom när det behövs, hålla handen när det behövs, knuffa i rätt riktning när det behövs, hålla mig på avstånd när det behövs och alltid, alltid älska honom och aldrig, aldrig glömma bort att säga och visa honom det.