När vi inte lär av de misstag vi gjort...

...gör vi om dem. Och även om vi i Sverige förhållit oss neutrala under andra världskriget och i andra krig är det ju också en ståndpunkt. Vi förfasar oss över hur nazisterna kunde få begå folkmord medan omvärlden tittade på, men vi som lever nu agerar dessvärre inte så annorlunda. Den här filmen är ytterligare ett exempel på att vi väljer att blunda, väljer att inte agera, att inte ta ställning, att vara tysta. Se den (den tar inte ens femton minuter av din tid), och lär. Jag sällar mig till skaran av människor världen över som vill upplysa om att den här filmen finns, för den är viktig. Det finns många citat i världen, men mitt favoritcitat passar ypperligt i det här sammanhanget.

"Det varmaste stället i helvetet är reserverat för dem som under djupa moraliska kriser upprätthåller sin neutralitet." Dante

http://www.mediastorm.org/0024.htm

Ensamstående föräldraskap har sina fördelar

För tre år sedan fick jag och Sportfiskaren lillkillen. Då hade jag varit förälder i åtta år redan. Jag lämnade stora killens pappa när stora killen var ett år och nio månader och hade verkligen saknat att vara förälder tillsammans med någon. Så det var en sak jag verkligen såg fram emot när vi väntade lillkillen, att få dela föräldraskapet.

Men när väl lillkillen kom så hade jag svårt att dela med mig. Jag var van att fatta beslut bara utifrån mitt eget omdöme och mina resonemang. Helt plötsligt förväntade sig någon att "vi" skulle fatta beslut, att jag skulle fråga efter någon annans åsikt i saker jag beslutat om helt själv förut. Jag insåg att jag skulle få kompromissa om saker, förhandla och ibland inte få min vilja igenom alls. Dessutom var det någon som ville dela på tiden med lillkillen. Någon som ville gosa och vara med honom, precis lika mycket som jag och det innebar att jag fick stå tillbaka! Så istället för att kunna glädjas åt ett delat föräldraskap, var det tudelat och ibland jobbigt. När det blev jobbigt var jag nog inte så rolig att dela föräldraskapet med, men allteftersom tiden gick vande jag mig och började så småningom tycka att det var roligt att dela föräldraskapet med någon. Och nu älskar jag det; att dela den där förälskelsen jag känner för lillkillen med Sportfiskaren. Att stå och krama Sportfiskaren medan vi båda tittar på när vår härliga unge gör något tokigt, roligt eller bara är ursöt! Att tillsammans smyga in och titta på honom innan vi går och lägger oss och veta att den andre älskar honom lika mycket. Att berätta om upplevelserna tillsammans med lillkillen för Sportfiskaren, att glädjas åt hans framsteg. Att ha någon att dela gränssättningen, smutskläderna, blöjbytena och sjukdomsdagarna med.

Det bästa av allt är att jag har båda delarna: jag delar föräldraskapet kring lillkillen, men är ensamstående förälder till stora killen. Och det passar mig alldeles utmärkt!

Ett av Sveriges mest pinsamma ögonblick

Kommer inte ihåg varför, men idag kom jag att tänka på den händelsen som visas i nedanstående videoklipp. Det MÅSTE ju vara ett av de mest pinsamma ögonblicken i Sveriges historia. Så urbota dumt försök att dämpa den oro som lasermannen spred omkring sig med sina attentat riktade mot pepparkakspersoner. Jag har alltid funderat på hur en sådan idé över huvud taget kan ploppa upp i hjärnan på en av de som styr Sverige? Och hur sedan samma person kan tänka: "Vilken bra idé, den kör jag på!" Jag förstår att gensvaret var...ljummet...eller snarare iskallt. Nog tjatat, klicka på länken och titta (göm inte ansiktet i händerna eller blunda för att det är pinsamt!).

Hurra för barnvänliga affärer och underbara ungar!

Idag var det dags för en tur till Storstan. Gick förbi pärlaffären, som hade 1-årsjubileum och därmed 20% på allt i butiken. Jag var bara tvungen att gå in, men med båda kidsen var det ett projekt som innebar en viss risk. Var rädd att i alla fall lillen skulle fara runt som en virvelvind och riva ned eller ställa till en massa oreda i alla pryttlar som fanns där. Jag behövde, ja, just precis Sportfiskaren, BEHÖVDE lite vita och lila pärlor och satte igång att leta. Kidsen gick omkring och petade i alla pärlor utan att ställa till varken katastrofer eller hamna i konflikt med varandra. Stora killen hittade till och med en superfin stor pärla som innebar att jag var tvungen, jo, just det suckande Sportfiskaren, TVUNGEN att hitta pärlor som passade ihop med den.När jag stod och kollade efter lite lås frågade affärsinnehavaren om killarna fick en varsin godis trots att det inte var lördag. Eftersom jag ville inspektera pärlutbudet lite mer svarade jag i ett högst egoistiskt syfte ja. Därefter blev de bjudna på saft och kaka lite längre in i butiken, vilket innebar lite mer titta-ifred-tid för mig! När vi gick ut ur butiken var vi alla tre mycket nöjda, jag med pärlor i handen och de med kakor!

Vilseledande marknadsföring!

Kanske är det svårt att läsa texten på bilden, men det står "snabbtorkande". Skulle köpa lite vit målarfärg idag då jag ska måla bort furufärg. Köpte en burk och när jag kom hem såg jag att det stod snabbtorkande - hurra, tänkte jag, då kommer jag bli färdig mycket tidigare eftersom jag slipper vänta på att det ska torka i hundra år. Men när jag läste på burken står det: torktid 2-3 timmar. Övermålningsbart: 10 timmar. Det innebär ju att jag får vänta lika länge som den "vanliga" färgen. Alltså är det ingen snabbtorkande färg för det borde ju omfatta att det även går att måla över snabbt. Dumt och vilseledande att kalla den snabbtorkande tycker jag!

Ångestreduktion har inträffat!

Imorse 8:30 satt jag i frisörstolen. Min frisör hade nog trott att det fanns en liten risk att jag ångrat mig och bara ville klippa topparna, men icke! När jag väl har bestämt mig så står jag fast vid mitt beslut...ett tag i alla fall... Fram med saxen och några klipp, klipp, klipp, skär, skär senare såg jag ut så här. Det är såklart ovant och jag önskar jag kunde tillbringa hela dagen framför spegeln för att vänja mig - nu hoppar jag till varje gång jag ser min korta frisyr och fastnar oförskämt länge framför min spegelbild. Stora killen, som ju aldrig sett mig i något annat än långt hår, säger att när han tittar på mig ser det inte ut som jag vid första anblicken, men att han sedan känner igen mig. Vilken tur! Och jag är såå nöjd! Tror att jag kommer vänja mig fort vid min nya hairdo och hoppas att det inte är alltför svårt att fixa till frisyren! Kanske det till och med är så att jag får lite bonus-måste-ha-shopping för att kunna vara så här snygg varje dag? Vore ju toppen i så fall!

Separationsångest

Jag har haft ungefär så här långt hår sedan jag var tonåring. Sedan dess har jag klippt kort frisyr två gånger, senaste gången för tolv år sedan (!!!!!! - vad tiden går fort!). Jag och min frisör har tidigare skojat och sagt att när hon gjort bruduppsättning på mig är det dags klippa av mig håret. Redan innan bröllopet tänkte jag att det vore kul att göra något nytt med min frisyr och för några veckor sedan beställde jag tid och sa att jag ville göra lite mer än det gamla vanliga (klippa topparna) så hon bokade av lite längre tid. Berättade att jag inte vill ha kort, men till axlarna ungefär, kanske lite längre. Min frisör kom med flera olika ideér som lät bra (har världens bästa frisör och jag litar på henne till hundra procent och vet att jag kommer se bra ut när jag går därifrån). Men ändå...hela dagen idag har jag funderat på om jag verkligen ska klippa av det, tänk om jag ångrar mig? Även om det växer ut igen så kommer det ta flera år innan det blir så här långt igen. Fast jag har bestämt mig för att göra det - jag bara kommer sakna det innan jag vänjer mig. Så därför har jag några timmars separationsångest kvar innan min nya frisyr är på plats!

Villkorad skolgång

Lillkillen: Jag vill gå i stora killens skola när jag blir stor.
Jag: Jaså vill du det?
Lillkillen: Ja, det vill jag....men bara om dom inte säger ajaj där.

Tur att vi har skolplikt i Sverige!

Började konstigt men slutade bra!

Idag var jag på kurs med Brottsofferjouren. Inledningsvis pratade den man som hade lokalen vi var i. Helt plötsligt tar han upp gitarren och börjar sjunga en sång av Mikael Wiehe: Sång till modet. Det kändes strange måste jag säga. Han sjöng i och för sig bra, men då temat för dagen var "Hur pratar jag med brottsoffer" kändes själva sjungandet lite off topic.

Sedan inträffade en konstig ihopsättning av ord när dagen fortsatte med en föreläsare som hade ett evolutionistiskt perspektiv på psykologi.
Han skulle därför beskriva den mänskliga utvecklingen fram till dagens människa med olika raser och ville göra det på ett lättillgängligt och lite skojsigt sätt varpå han säger: "Det började med homo habilis, sedan blev det homo erectus och homo ditten och homo datten och homo blitten och homo blatten". Homo blatten?! Oj, tänkte jag, det kändes ju inte som en helt bekväm ihopsättning av ord, men det måste ju vara definitionen av mig i så fall?!

Sedan kom en favorit i repris från konferensen. En teatergrupp som använder sig av interaktiv teater. Den här föreställningen hette "Det svåra samtalet" och handlar om ett besök på ett socialkontor dit det inkommit en anmälan från polisen som gäller en misshandlad kvinna, som har två barn. Socialsekreteraren har kallat till ett möte med kvinnan och publiken får se hur mötet blir. Kvinnan känner sig väldigt ifrågasatt och det slutar med att hon blir förbannad och går därifrån. Sedan har publiken möjlighet att stoppa teatern och ge egna förslag, som socialsekreteraren sedan följer. Det är mycket intressant och var ännu bättre nu med en mindre publik än när det var ca.300.

Flingors fortplantning

Imorse när vi käkade frukost var havrekuddarna nästan slut. I botten på vår flingförvaringsburk fanns lite havrekuddskross. Så lillen fick både kuddar och kross i yoghurten varpå han säger: Titta dom har fått barn!

Idag är det två månader kvar till julafton

Det här är den bästa julsången jag vet, den har en underbar text och en vacker melodi dessutom. I många framföranden finns inte den tredje versen med, men det är ju den som är pricken över i:et på något sätt. Utan tredje versen är Koppången helt enkelt inte lika fantastisk!

Koppången
Här är stillhet och tystnad nu när marken färgats vit
från den trygga gamla kyrkan klingar sången ända hit
Jag har stannat vid vägen för att vila mig ett tag
och blev fångad i det gränsland som förenar natt och dag
Och ett sken ifrån ljuset bakom fönstrets välvda ram
har förenat de själar som finns med oss här i tiden
Och jag vet att de som har lämnat oss har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor så länge vi är här

Där bland gnistrande stjärnor som förbleknat en och en
kommer livet väldigt nära som en skymt av sanningen
Vi är fångar i tiden som ett avtryck av en hand
på ett frostigt gammalt fönster som fått nåd av tidens tand
En sekund är jag evig och sen vet jag inget mer
bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan
Jag är här och mitt på en frusen väg finns det värme ändå
fastän snön börjar falla och himmelen är grå

Här är stillhet och tystnad nu när psalmen klingat ut
men jag bär de gamla orden i mitt hjärta som förut
Och jag sjunger för himlen, kanske någon mer hör på
”Hosianna i höjden” sen så börjar jag att gå
Och jag går till de andra, jag vill känna julens frid,
jag vill tro att han föddes och finns med oss här i tiden
Det är jul och det finns ett barn i mig som vill tro att det hänt
och som tänder ett ljus varje söndag i advent

Hela verksamheten stannade upp!

Vi fick besök av en föräldraledig kollega under vår utbildningsdag. Hon hade med sig sin dotter och som synes så stannade hela verksamheten av. Alla samlades kring henne och bara insöp hennes lilla varelse. Konstigt beteende!

Inte ens lagarna fungerar idag

Det här känns ju attans konstigt alltså! Jag måste ju säga att jag skulle känna mig högst ofredad om någon filmade när jag hade samlag och sedan skickade ut dessa filmer till kreti och pleti. Det skulle kännas oerhört förnedrande och jag skulle bli skogstokig om det sedan visar sig att enligt svensk lag så är det inget brott utan helt fritt fram! Hallå?! Ny lagstiftning som privatiserar mitt sexliv tack!

Vissa dagar...

...fungerar väldigt lite. Torsdag morgon och stora killen är sjuk. Ska till Storstan och lyssna på en intressant föreläsning hela dagen, Sportfiskaren på tjänsteresa till Göteborg, morfar till kidsen är pensionär men dock 5 mil bort och strandsatt utan bil - då känns det inte riktigt som att things are going my way! Resultatet blev att stora killen är hemma, jag lyssnade i några timmar på föreläsningen och åkte sedan hem.

Dessutom har vår kombinerade kyl/frys dött och vitvarufixarkillarna som kontaktades igår har fortfarande inte dykt upp. Hade som tur var en frys i garaget dit de flesta frysgrejorna evakuerades. Kylskåpet är numera på altanen i olika frysväskor med kylklampar...väldigt praktiskt faktiskt - eller bara oerhört irriterande!

Matbröd i långpanna

I helgen bakade jag ett matbröd och ett fikabröd. Matbrödet, sesam- och lingonbullar, har lång jästid, vilket oftast innebär att det blir saftigt och gott. Det här matbrödet blev saftigt och gott och dessutom görs det i långpanna, vilket är enkelt och bra så därför tänkte jag dela med mig av det. Jag använde torrjäst och det funkade alldels utmärkt! Det blir ca. 24 st. och det går alldeles utmärkt att frysa brödet.

1 dl rågkross
1 dl krossade linfrön
2 dl kokande vatten
2 dl rumsvarmt vatten
25 g jäst
1 dl lingonsylt
½ dl vetegroddar
½ dl sesamfrön
½ msk salt
ca. 1 liter vetemjöl special

1. Blanda rågkross, linfrön och kokande vatten. Låt stå minst en timme.
2. Smula jästen i en bunke. Häll över rumsvarmt vatten och rör tills jästen löser sig. Tillsätt linfröblandning, sylt, groddar, sesamfrön, salt och det mesta av mjölet. Arbeta degen tills den släpper skålens kant. Låt jäsa ca. 2 timmar.
3. Platta ut degen med mjölade händer i en stor långpanna (30x40). Skär den i rutor. Låt jäsa ca. 40 minuter.
4. Grädda i nedre delen av ugnen 20-25 minuter i 200 grader.

Ett litet steg för jämställdheten...

...ett stort steg för matlagningsnivån hos min far.

När jag var liten och mamma var på tjänsteresa fanns det vissa möjliga kvällsmatsalternativ: pannkaka, fläskotlett, pizza. På senare år har pappa även lagt till köttbullar och pasta på sin meny, något stora killen ofta fått när han varit hos sin morfar. Min uppfattning är således att hans förmåga att laga mat är ganska...smal.

Döm därför om min förvåning när detta fint dukade bord med levande ljus och blommor stod och väntade på oss när vi kom hem efter vår fjälltur då kidsen befunnit sig i morfars vård! Pappa bjöd på lax, kokt potatis, café de paris-sås och en sallad. Jag var förstummad i flera minuter och mycket glatt överraskad. Dessutom var det supergott!

Och även om det inte innebär att pappa delar matlagningsbördan med mamma så kanske det innebär att han underlättar lite för henne ibland. Jag hoppas det. För just nu är ju han pensionär medan hon fortfarande heltidsarbetar och det fantastiskt att komma hem till ett dukat bord och färdig middag. Med tanke på hur många middagar hon ställt sig och lagat efter sin arbetsdag i alla år så är hon verkligen värd att slippa behöva laga mat nu när det finns någon annan där som har lite mer tid.

En tisdag för elva år sedan...

...hade jag gått nio dagar över tiden. Jag var trött på att vara gravid och jag hade grävt en stor grop för ett körsbärsträd med förhoppningen att förlossningen skulle börja, men icke. Men så fick jag min första värk och några timmar senare fick jag se stora killen, som då var ganska pyttig. Jag hade blivit mamma.

Jag kommer ihåg att jag låg vaken nästan hela första natten och bara tittade på honom. Jag tyckte han var det vackraste jag sett och när mina ögon vilade på honom, hans lilla näsa, de små läpparna, de fina näsvingarna, de mjuka kinderna, hans små händer, när jag nuddade min nästipp mot hans och mot hans panna och snosade ovanpå hans fjuniga hjässa, ja, då vibrerade hela mitt inre av en massa starka känslor; kärlek såklart och samtidigt blev jag då och då rädd: nu hade jag ansvar för en annan människa!

Idag fyller han elva år. Han är stor, men samtidigt så liten ibland. De här elva åren har varit fulla av härliga stunder, men har också innehållit "dålig-mamma-stunder". Men jag är så glad att jag kan se tillbaka på mitt föräldraskap så här långt och säga att de där stunderna när jag inte klarade min uppgift som mamma på ett vuxet och konstruktivt sätt ändå vägs upp av att jag verkligen gjort vad jag kunnat för att han ska få en trygg, förutsägbar barndom, en god självkänsla och alltid veta att han är älskad för den han är.

Han kommer bli en bra människa. Han har ett stort och gott hjärta, en snabb hjärna och glimten i ögat. Jag ser fram emot att få följa honom längs livets väg; bära honom när det behövs, hålla handen när det behövs, knuffa i rätt riktning när det behövs, hålla mig på avstånd när det behövs och alltid, alltid älska honom och aldrig, aldrig glömma bort att säga och visa honom det.

Alla dessa val!

Efter kort väntan kom i förra veckan alla bröllopskort. Vet inte exakt, men vi hade ungefär 400 bilder att välja mellan till tack-kort. Det är min syster som fotograferat (hon är fotograf) och så många bilder är så fina!

Jag har i allmänhet svårigheter att göra val i mitt liv (kan göra små marknadsundersökningar gällande allt från väckarklockor och stegräknare till större grejor som tv-apparater och mobiltelefoner) och i synnerhet när jag vet att det är sådant som inte går att ändra (typ val av livspartner och tack-kort från bröllopet). Dessa valsvårigheter gör att jag behöver och tar hjälp från min omgivning i form av riktiga personer eller i brist på intresserade sådana, internet (nej, jag hittade inte Sportfiskaren på internet utan i en tvåa i Fruängen).

Ikväll satte jag mig framför datorn för att gå igenom korten och bad såklart Sportfiskaren om hjälp och tänkte att han säkert har någon åsikt eftersom han ju upptar femtio procent av varje bild. Dessvärre uppbådade han inte samma engagemang i kortväljandet som jag själv, men förutom suckar kom han med en del åsikter om sitt utseende. Nu har vi äntligen lyckats välja två kort; ett till dem som inte var där och ett till dem som var där. Det känns mycket bra, men ändå så orättvist mot fotografen/syster yster - det är så många vackra kort, flera hundra och så kommer andra bara få se två!

Den som söker ska finna

Vi har bara bott fyra år i Lilla Staden och har således mycket natur kvar att utforska. Idag var en sådandär dag som gör att jag älskar hösten. Vi letade efter en sjö som Sportfiskaren hade hört talas om. Nu har vi hittat den och det är ljuvligt! Vågor som bryts mot stenarna, värmande höstsol, kids som springer av sig, blåbärsris som ger förhoppningar om blåbärslycka, trygga trädstammar att vila sig mot. Ännu ett smultronställe!

En bild av syskonkärlek

I somras när vi var i fjällen gick stora killen och jag ned i spelhallen en kväll. Han fick 150 kronor att göra vad han ville med (förutsatt att han hade rätt ålder inne). För att förstå att den här storyn säger något om hur mycket han älskar sin lillebror kan jag säga att han är helt tokig i tv- och dataspel och i brist på dessa, de spel som finns i spelhallar (vi tillbringade en hel dag på Heron Citys spelhall under ett höstlov). Nåväl, när han spelat lite flipper såg han en sådan där maskin med en "stålklo" som kan styras med knappar för att försöka få tag i ett gosedjur. Under den här tiden hade lillkillen "Hitta Nemo" som favoritfilm och bland de gosedjur som gick att få fanns Nemo. Varje försök kostade 10 kronor och om du inte fick tag i något gosedjur fick du en studsboll i tröstpris. Stora killen gjorde tre försök, sedan sa jag till honom att strunta i det och använda pengarna på saker han tyckte var roligt eftersom lillen ändå inte hade någon aning om att Nemo fanns där. Själv gick jag för att köpa lite varma chips åt oss.

När jag kom tillbaka såg jag att han såg lite besviken ut och min skarpa syn noterade att hans fickor verkade mer buckliga än när jag gick. Jag frågade om han hade gjort fler försök att få tag i Nemo. Då tog han upp studsboll efter studsboll och lade i handen. Han hade försökt fem gånger till och till slut lyckats få upp en bläckfisk. Stora killen använde alltså 80 kronor av sina 150 för att få tag i en sak han visste lillebror skulle bli glad över, trots att det innebar att han inte skulle kunna spela lika många spel själv, det tyckte jag var så fint gjort.

We better shape up!

Summering av bokcirkelträffen igår: endast 3 av 8 deltagare hade läst ut boken, endast 3 exemplar av den nya boken hade köpts in, flera av deltagarna började gäspa innan 22:00, träffen slutade strax efter 22:00. Icke godkänt skulle jag vilja säga! Mycket väl godkänt fick dock förtärningen under kvällen; trerätters middag och tilltugg innan och efter maten - yummie!

En förutsättning för att få en bra diskussion om boken är ju att deltagarna har läst den. Sedan är det ju ändå så att alla väntar med spänning på att få veta vilken ny bok som valts och ser fram emot att få hålla i ett eget exemplar. Första gångerna vi träffades satt vi i alla fall minst två timmar till och pratade - och nej, inte bara om böcker. Om oss, våra liv, våra jobb, världen! Nej, jag tänker återinföra min taktik att läsa boken direkt när jag fått den. Dessvärre innebär det att jag då inte kommer ihåg så mycket av den till nästa träff. Kommer sannolikt att skriva något om den på insidan av pärmen från och med nu.

I början kom vi överens om att träffas var åttonde till var tolfte vecka - så har det inte blivit, av olika orsaker (och jag var orsaken till att gårdagens träff blev senarelagd) och igår bestämde vi januari för nästa träff, men eftersom två i bokcirkeln ska klämma ur sig en varsin ny världsmedborgare lär vi väl träffas i mars - tidigast! Fast det är ändå en av de häftiga upplevelserna med bokcirkeln; att få följa alla deltagares liv med graviditeter, nya jobb, äktenskap, separationer, framgångar, besvikelser, sorger och glädjeämnen. Ja, det är himla spännande!

Ok, jag erkänner...

...jag har inte hunnit eller prioriterat att hinna läsa ut boken till bokcirkeln ikväll. Jag har trehundra sidor kvar, läste hundra inatt för att inte behöva skämmas för mycket. Det beror inte på boken, nej, den verkar bra. Jag ensam bär ansvaret och kommer nu få stå i skamvrån. Men jag har i alla fall en helt ny outfit...som en kompensation liksom.

Vi ska köpa båt eller ska vi köpa båt?

Disussioner om båt har förts i vår familj och eftersom vi ganska nyligen köpt ett hus, betalat ett bröllop och hela världen befinner sig i en finanskris tyckte vi att det är läge att investera i en båt nu...

Sportfiskarn har kollat marknaden under hela hösten och har nu, med nödvändig hjälp från båtägande och båtkunnig kollega, hittat ett objekt som passar oss perfekt. Dessvärre finns objektet i fråga 40 mil bort.

Innan jag fortsätter denna bloggpost bör jag informera att jag...förhastade mig något under gårdagen. Under gårdagen var det nämligen så att det objekt som passade oss perfekt var ett annat objekt som fanns bara 30 mil bort. Dit föreslog sambon att han och hans båtkunnige kollega skulle åka i helgen varpå jag omedelbart ifrågasatte att inte jag skulle följa med eftersom jag ju också ska bli båtägare. Sportfiskaren lade sig direkt och sa att jag självklart fick följa med om jag ville, vilket jag med emfas sa att jag skulle då detta i allra högsta grad var en angelägenhet även för mig.

Men idag känner jag att det inte känns viktigt alls med tanke på hur förbaskat långt bort båten ligger och med tanke på att den får köras hem med en hastighet jämförbar med snigelfart, vilket inte är något för mig som klarat polisens utryckningsprov. Försökte därför förmedla till Sportfiskarn (utan att behöva erkänna gårdagens misstag) att han var välkommen att åka själv till objektet eftersom jag ju inte kan någonting om båtar (vilket är helt överensstämmande med verkligheten) och var skulle vi göra av kidsen? Även om jag följde med skulle jag inte kunna ha någon åsikt kring båten; fördelar - nackdelar, behov av investeringar och så vidare. Sportfiskarn, som i vart fall kan något mer än mig, blottar sig då och säger att han inte heller kommer kunna bedöma om båten är värd sitt pris eller i bra skick. Det var då tanken liksom kom krypandes: "Ska vi verkligen köpa båt då?" Visst, jag vill ha en båt som kan ta mig till olika öar i Stora Sjön och Sportfiskarn vill såklart fiska i samma pöl, men om vi inte kan något om båtar? Fast det kanske är som med barn, det är ju också ett stort ansvar och inte följer det med någon instruktionsbok där och det har ju gått bra i elva år i alla fall.

Dessvärre ifrågasatte Sportfiskaren varför jag inte skulle följa med och titta på båten och hänvisade till det resonemang jag förde under gårdagen. Således var det idag min tur att lägga mig platt och erkänna att jag förhastade mig igår, att det var ett misstag och att jag inte vill följa med och kolla på någon båt som inte ligger inom en radie av 10 mil.

Litterärt glädjefnatt!

Jag är så GLAD!
På den där konferensen jag var (buset ni vet...) så var det en forskare som kommit ut med en ny bok: "Barns röster om våld" och höll en föreläsning utifrån det. Idag gick jag in på Adlibris för att beställa den och försökte tänka ut om det var någon annan bok jag skulle köpa på samma gång. Kollade igenom min önskelista och konstaterade att jag inte var speciellt intresserad av någon.

Sedan kom jag på det. När jag pluggade till socionom så läste jag en bok skriven av en norrman som arbetar med behandling av män som använder våld mot kvinnor de har en relation med. När jag senare skulle köpa boken hade den tagit slut i Sverige och mitt sökande efter ett begagnat exemplar gav inte heller resultat. Har ringt till förlaget i Sverige som informerade att de i vart fall inte skulle göra någon nytryckning. Det såg ganska mörkt ut så när jag idag, utan någon förhoppning om positivt besked, gjorde en sökning på Adlibris hemsida blev jag helt superlycklig när jag såg att den fanns inne i en ny upplaga! Den var ju oförskämt dyr, men den är så intressant och spännande att jag bara var tvungen att beställa den. Och nu sitter jag här och bara gläds åt att detta bokproblem fick en lösning till slut! Hurray!

Min egen skräckfilmsscen

Jag är en glömsk person, så nästan alltid när jag går och lägger mig får jag gå ned från övervåningen för att hämta något. Oftast något i köket, eller för att kolla att altandörren där verkligen är låst. Så här ser det ut när jag kommer in i mitt mörka kök och ser ut genom köksfönstret.



Och min fasa är att jag en kväll ska komma in i köket och se hur någon står därute och ser in på mig. Bara tanken på det får mina nackhår att resa sig. Eftersom jag fruktar det ganska mycket så blir det en tvångstanke som jag tänker varje gång jag går in i mitt mörka kök och jag vill egentligen inte se mot fönstret, men förutom att det är svårt att låta bli på grund av att det är så stort, så kryper det längs hela ryggen när jag undviker att titta för då svävar jag ju i osäkerhet - och det är inte så mycket bättre. Jag vet inte hur jag ska bli av med den där tanken och rädslan eller varför jag skrämmer upp mig så - det är ju så onödigt!

I alla fall över 30-strecket

När Sportfiskaren för några år sedan var på kundmöte och blev tillfrågad om sin ålder svarade han 24 fast han var typ 28. Ikväll kollade vi på ett tv-program där programledaren var på en förskola och diskuterade ålder. Visade sig att han hade samma åldersnojja som Sportfiskaren, något Sportfiskaren omedelbart förnekade från sin horisontella position i soffan. Sa därför: "Om jag frågar dig hur gammal du är nu så kan du ju inte svara på det, eller hur?" Flinande svarade han: "Joho!"
- Ok, hur gammal är du, svara snabbt!
Tystnad...
tystnad...
generat fniss...
tystnad
- Eeeeeh...trettio....FYRA!
- Är du säker?
- Ja, fast det kändes som att jag ville svara trettiotvå!
Han svarade tack och lov rätt, men känner sig lite yngre och jag är bara glad att han i alla fall tagit sig över trettiostrecket!

Mr Inkognito

Jag har en viss noja när det gäller att lämna ut för mycket personlig information på internet (bilder på familjen, saker som gör att någon jag inte vill kan identifiera mig), men Sportfiskarn slår mig med hästlängder. Vet inte riktigt varför, kanske det är hans privatspanarlängtan som slår till. Den som får honom att skugga personer till fots eller i bil en stund bara för att göra vardagen lite mer spännande. Eller så är det bara allmän noja över att lämna elektroniska avtryck överallt. På internet är han således Mr Inkognito personifierad.

Detta får som konsekvens att han sällan uppger korrekta uppgifter när han exempelvis skapar medlemsprofiler på nätet. Jag har som sagt full förståelse för denna försiktighet, men det blir lite tokigt när Sportfiskarn glömmer bort vad han uppgett för användarnamn och lösenord (då han följer alla regler använder han sällan samma användarnamn och lösenord) till en sajt han verkligen vill utnyttja. Exempelvis har han skapat en FB-identitet och hotmailadress som han inte kan logga in sig på. Detta brukar ju sällan vara ett problem då det bara är att uppge e-postadressen så skickas nya inloggningsuppgifter. MEN Sportfiskarns noja gör att han uppger påhittade uppgifter gällande allt; ålder, kön, adress, telefonnummer och e-postadresser, vilket innebär att de eventuella nya inloggningsuppgifter som kan skickas, skickas till en fiktiv e-postlåda. Och att leva som internets Mr Inkognito kan säkert ha sina fördelar, men jag har svårt att se fördelarna om man blir Mr Inkognito även för sig själv!

För en vecka sedan...

Dit du går, går också jag
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst
endast döden skall skilja oss åt.

Nu har jag busat!

Kommer ni ihåg att jag skulle busa? Nu har jag gjort buset och det gick bra, men jag var så himla nervös att jag skulle bli påkommen! Så här var det; jag hade fått lov av arbetsgivaren att gå på en tvådagarskonferens och det är inte så vanligt att vi får det då kommunen ständigt har ont om pengar. När jag skulle göra min anmälan (vilket dröjde lite då det var väldigt många olika seminarier att välja mellan) så fick jag meddelandet att konferensen var fullbokad. Dessutom var kölistan till återbud så lång att de slutat ta emot fler namn. Då hade jag redan bokat tågbiljetter så i samråd med min kollega i rättsväsendet (jodå tant Polisen, förneka inte ditt inblandande i det hela) beslutade vi att jag skulle åka ändå. Jag menar, vem har koll på hur många som verkligen är på konferensen och det är ju alltid någon som får förhinder samma dag.

Vi förberedde oss noga och hade till och med en sådandär plastgrej som namnet ska stå i med. Dessvärre visade det sig att denna konferens hade en helt annan plastgrejsvariant så den kom inte till nytta. Släntrade in i konferenslokalen (mycket nervös) och försökte se ut som att jag hörde hemma där. Undvek noggrant platsen där registreringen skulle ske. Mot slutet av dagen hade de ställt de överblivna plastbrickorna på ett bord och jag försåg mig med en och därefter kände jag mig lite lugnare. Puh!

Det var ett ganska busigt bus tycker jag, men rättfärdigar det hela med att en mer intresserad och nogrannt antecknande konferensdeltagare sällan har skådats!

Spöken från förr...

...kom idag på besök. Innan jag började arbeta med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld arbetade jag inom den sociala barnavården; ni vet den där kommunala sektorn som alltid beskrivs helt utan nyanser, bara i svartvitt - vi gör för mycket eller ingenting = oavsett vad vi gör blir det inte bra... Kan tilläggas att jag inte alls håller med om den beskrivningen, så att inga missförstånd uppstår.

I två ärenden kom jag där i kontakt med en förening som sade sig arbeta för barnets bästa. De var arga på mig för att de tyckte att handläggningen i dessa ärenden var en katastrof. Och det är helt okej tycker jag. Tyck att jag som handläggare fattar felaktiga beslut och kom gärna med kritik, det är fine by me. Fast den här föreningen gick över gränsen. Utöver den kritiken de framförde mot handläggningen i ärendena ifrågasatte de mig som person och kom med förtäckta hot mot min person i sina många, många skrivelser och telefonsamtal med en massa förstärkningsord, utropstecken och MÅNGA VERSALER!!!!!

Och det är konstigt, men jag hade faktiskt glömt bort allt det där, men idag höll polisen förhör med mig gällande detta eftersom arbetsgivaren till slut polisanmälde föreningen. Då kom jag ihåg hela den där cirkusen igen och hur kränkt jag kände mig och hur obehagligt det var och att jag helt plötsligt fick börja tänka säkerhet i min vardag inte bara kring mig, utan även mina kids. Exempelvis försökte jag undvika att bli sedd tillsammans med dem på offentliga platser (gissa hur lätt det var) för att jag inte ville att någon arg person skulle kunna göra kopplingen mellan mig och kidsen. Jag blev anmäld till JO, som inte hade någon negativ kritik att komma med gällande handläggningen av ärendet. Ja, det var en ganska kämpig tid. Och som sagt, jag hade glömt det, men förhöret tog fram det igen. Kanske tycker åklagaren att det går att få föreningen dömd och då blir det rättegång eller så tycker åklagaren att förundersökningen bör läggas ned, men oavsett utgången tänker jag nu ta bort denna fil från skrivbordet och placera den långt bort i någon mapp någonstans i någon annan mapp. Adjöss med dig dumma förening!

När telefonkö känns som ett attraktivt alternativ...

...har det gått långt, eller hur? Min vårdcentral har telefontid mellan åtta och tio på morgonen och då kan jag få boka tider samma dag. Imorse behövde jag en tid och började ringa åtta. Först kommer ett långt meddelande om när de har telefontid och sedan fick jag välja på 1.om jag ville avboka en tid 2.om jag ville få information om hur jag kunde kontakta dem via internet och 3.om jag ville prata med en distriktssköterska. Om jag inte hade en knapptelefon skulle jag bara vänta kvar.

Jag ville till alternativ 3, så det tryckte jag. Först gick det fram en vanlig ton och sedan började det tuta upptaget - i en halvtimme. Efter det ringde jag växeln som meddelade att om det blev så var alla linjer upptagna och jag var tvungen att ringa upp igen. Jaha, sagt och gjort, jag ringde upp igen och igen och igen och igen och sedan försökte jag "lura" systemet genom att vänta kvar utan att göra ett val, men samma procedur upprepades; vanlig ton och sedan upptagetton. Försökte också välja de andra alternativen utan framgång. Fortsatte att ringa upp och välja alternativ 3 med samma nedslående resultat. Kvart i tio satte jag mig i bilen och åkte upp till vårdcentralen (det finns två på samma ställe), letade upp en distriktssköterska (det gick bra att välja vilken vårdcentral jag ville sa receptionen), berättade att jag försökt ringa sedan åtta men att det bara var upptaget. Fick en tid på eftermiddagen, men undrar nu; var det henne jag satt och ringde till eller var det någon annan? För hon var högst oupptagen i telefon hela tiden som jag var där och även en stund innan jag gick in på hennes kontor. Men framför allt, hur kan de ha ett så korkat system? Varför hamnar vi stackars patienter inte i en helt vanlig telefonkö? Skulle hellre sitta i telefonkö i en halvtimme eller så än att behöva packa in mig i bilen, åka dit och tvångsuppsöka en ds för att få en tid. SUCK!

Av längtan till barnen

Vi lämnade fjällen ett dygn tidigare av längtan till barnen. Kjolen lämnades i tid och nu kliver vi snart innanför dörren till vårt hem. Längtar efter kidsens skratt, kiv och bus! Nu ska min make lyfta mig över tröskeln, om han orkar...

Tävla mot tiden

Vi har en timme på oss att åka 7.7 mil. Vi ska hinna lämna tillbaka en underkjol. Maken säger att vi hinner, själv vet jag inte, framförallt osäker på om vi över huvud taget kommer fram med livet i behåll...

Utlandssemester

Igår åkte vi utomlands efter en tur på snöklädda Grövelsjöfjäll där vinden blåste med jag-kan-knappt-andas-styrka! Efter några kilometer vecklade sig de norska fjällen ut sig framför oss och jag var tvungen att fota denna mäktiga vy. Det är en helt ny upplevelse för mig att se dessa fjäll i vinterskrud eftersom vi bara varit här sommartid innan.

Och för er som undrar...

...hur det gick med ringen så blev den färdig i tid. Dessutom blev den precis som jag önskade med en stor rubin i mitten med vitt guld i infattningen och tre små diamanter nedsänkta på vardera sidan. Helt perfekt!

Uteblivna julkort.

Maken föreslog promenad på fjället förut. Jag ville gå i rask takt, han ville släntra. Jag drack ingen alkohol igår, maken drack för oss båda... Vi släntrade uppför fjället och såg hur fjället nu fått vinterskrud. Det är så mäktigt. Vackert! Fast det grämer mig lite att jag inte hann ta julkort på kidsen. Nu är de i morfars vård. Saknar dem oerhört mycket.

Nu är jag fru!

Nu måste jag tillbaka till festen. Har det underbart!

Nej se det snöar, nej se det snöar

Jag trodde vi hade åkt rakt in i hösten, men imorse när vi satt och myste sa lillkillen; "Mamma, vad är det?" när han tittade ut. Jag trode det var någon hantverkare eller något fordon, men det var snö! Stora, vita flingor dalade sakta ned mot den fuktiga marken. Det var vackert, om än lite oväntat och kanske inte ingick i min bild av höstbröllop. Det blir sällan som man tänkt sig, men för mig har det ändå blivit väldigt bra till slut och det är jag helt övertygad om att morgondagen kommer bli också!

Att få rätsida på livet

De sista förberedelserna görs nu och jag önskar att vi bara kan mysa imorgon när gästerna kommer. Därför hoppas jag att sambon får någon rätsida på vår gästpresentation snart så vi kan skriva ut och häfta ihop allt innan tre imorgon. Tack och lov för vårt mobila kontor!

Back on track

Efter en veckas konvalescens har jag återupptagit mina promenixar. Idag fem km längs fjällsidan. Underbart! Ikväll utökades dessutom träningen med ett danspass. Vi finslipar valsen, eller finslipar och finslipar, grovslipar är nog rätta ordet. Eller vid närmare eftertanke är nog rätta ordet att vi försöker karva fram någon sorts kontur. Så att det åtminstone syns att det vi försöker dansa är vals...