Jag vet inte om han kände igen mig, men jag glömmer aldrig honom.
Jag jobbade som barnavårdsutredare och hade kallat honom till socialkontoret. En anhörig hade gjort en anmälan eftersom h*n var orolig för hans lillasyster. Lillasystern bodde med sin ensamstående mamma och mamman drack mycket, enligt anmälaren. Jag inledde utredning och förväntade mig egentligen inte någonting av samtalet med storebror. Möjligtvis misstänkte jag att han skulle förneka innehållet i anmälan, men jag tyckte ändå att han var en viktig informant.
Han hade fyllt 18 år och bodde inte hemma längre. Jag började som vanligt med att informera om hur en barnavårdsutredning gick till och varför jag kallat honom. Han fick veta att det han berättade för mig skulle jag använda i utredningen och hans mamma skulle få läsa det även om han först hade möjlighet att läsa igenom och korrigera sådant jag missuppfattat. Jag berättade om vad som stod i anmälan och frågade vad han tänkte om det.
Och han berättade för mig om många år i skuggan av mammas alkoholmissbruk. Hur det eskalerat med tiden och hur det påverkat honom och hur han försökt skydda lillasyster från mammans missbruk. Hur han konfronterat sin mamma vid flera tillfällen. Hur hon lovat att hon skulle sluta dricka. Hur han flera gånger fått hämta lillasyster för att mamma varit för full. Ja, vi samtalade en ganska lång stund och mot slutet av samtalet sa jag att jag tyckte han var modig som vågade berätta.
- Jag gör det för min lillasyster. Nu är hon helt ensam med mamma och jag vill inte att hon ska ha det som jag har haft det. Jag önskar att någon berättat hur jag hade det när jag var lika gammal som henne.
- Det förstår jag. Det önskar jag också att någon hade gjort.
Det kändes som ett stort ansvar att förvalta det han berättat på bästa sätt. Så modigt att våga berätta sanningen om sin mamma trots att han visste att hans mamma sannolikt inte skulle bli speciellt glad över att han avslöjat hennes missbruk. Vilken tur för lillasyster att hon hade en sådan modig storebror!
5 kommentarer:
Bra gjort av grabben.
Alldeles för många barn som far illa, utan att vuxenvärlden runtikring vågar reagera.
Hoppas det gick bra för lillasystern?
Men hur har det gått då? Hur många år sedan var det du träffade honom första gången?
Det har gått bra för lillasystern. Hon lever inte längre i skuggan av mammans missbruk.
Modiga människor, som lojalt ställer upp för varandra, mer sånt, mer hjärta, mer solidaritet ... man önskar honom och lillasyster all tur. Och tack för din intressanta blogg!
Ah. Jag undrade också hur det hade gått för flickan. Skönt att få höra att det hela gav ett gott resultat.
Skicka en kommentar