Softar som bara den

Liten är också lite sjuk idag. Lite feber och snor. Men hon är ganska pigg. Till skillnad från hur mamman mådde i morse...Men jag tryckte i mig panodil och echinagard och just nu känns det uthärdligt. Så vi chillar idag jag och Liten. Ligger i soffan och kollar film. Käkar mellis framför tv:n (det händer inte ofta i den här familjen!). Gosar och kramas. Och blir friska.

Vill inte gå och lägga mig

Suck. Jag är sjuk. Det brukar jag inte vara så ofta, men när jag blir förkyld (för det är den enda sjukdom jag brukar drabbas av, tack och lov) så får jag en rethosta som är intensiv och envis. Jag har bunkrat upp med en stor burk Läkerol för jag behöver ha en läkerol i munnen dygnet runt för att inte hosta - typ. Det blir alltid värst när jag lägger mig ned i sängen så trots att jag är dödstrött och bara vill sova, så vill jag inte gå upp och lägga mig för då kommer jag börja superhosta och Liten kommer vakna...

Men. Som en ljusglimt i förkylningsmörkret fick jag idag veta att något jag planerat en längre tid verkligen blir av. Det är en forskare från USA som är internationellt känd för sin forskning och kunskap inom området barn som upplever våld i hemmet som kommer hit. Till Lilla Staden. För att lära mig och min kollega lite mer om hur vi bäst ska leda gruppverksamheten för barn som upplevt våld i hemmet. Det ska bli så intressant och spännande. Och dessutom känner jag mig så stolt över att jag får saker och ting att hända. Jag är helt enkelt förbaskat bra, min arbetsgivare har tur som har mig!

Byråkrati-Sverige i ett nötskal

En man faller ihop och krampar utanför en vårdcentral. Förbipasserande kvinna som inte känner mannen springer in på vårdcentralen och får beskedet att eftersom hon inte kan personnumret på mannen kan inte personalen på vårdcentralen hjälpa honom. De uppmanar kvinnan ringa ambulans, men hon har ingen mobil och säger detta. Då uppmanar de henne att gå över gatan till Pressbyrån och låna telefon där. HELT GALET!

Ansvarig chef på vårdcentralen säger att "det hela var ett missförstånd". Eeeeeeeeeh. Hur då undrar jag.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7690924.ab

Galet god tiramisu

Det här receptet hittade jag på GP:s hemsida. Åt den igår och den är sååååååååå god. Och det var så lätt att göra tiramisu, jag trodde det var komplicerat så jag har dragit mig för att göra det. Men som sagt - plättlätt och dödsgott!

Receptet avser 4 små portionsdesserter i cocotteformar. Vill man göra tiramisu på gemensamt fat bör receptet dubbleras.
Tid: 15 minuter + 3 timmar i kylskåp

2 ägg
1 dl strösocker
250 g mascarponeost
3 msk kallt kaffe
2 msk konjak, kaffe- eller kakaolikör (om man vill)
8–10 bitar savoiardikex alt. sockerkaka i tunna skivor
1 msk kakaopulver

Gör så här:
1. Separera äggen med äggulor i en skål och äggvita i en annan. OBS! Det är viktigt att äggvitan inte har spår av äggula. Skål och redskap måste vara helt torra, allt för att äggvitan ska kunna vispas till skum. Använd elvisp och börja alltid med äggvitorna.

2. Vispa äggulor och socker pösigt. Vänd ner mascarponeosten och se till att äggulevisp och ostmassa blandar sig helt. Vänd till sist i äggvitorna.

3. Lägg en klick av smeten i botten på portionsskålarna. Täck med savoiardikex alt. sockerkaka och droppa över kaffe och i förekommande fall sprit eller likör. Fördela resten av smeten över och ställ desserterna kallt i 3 timmar. Sikta över kakao strax före servering.

Rasism

Ur Sverigedemokraternas principprogram: "Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen". Ett mångkulturellt samhälle är således enligt Sverigedemokraterna otryggt, disharmoniskt och osolidariskt. Anar jag främlingsfientlighet månntro?

När jag gick i högstadiet sjöng min skolkör ett program för att upplysa om och påtala galenskapen i apartheid. Rasism och främlingsfientlighet har varit områden som intresserat mig länge. En av de starkaste dokumentärer jag sett om rasism är "The color of fear". Det är länge sedan jag såg den nu, men tittaren får följa en diskussion om rasism mellan amerikanska män med olika etnisk bakgrund. Delar med mig av två klipp som visar några av de starkaste scenerna i dokumentären.


Scenen blir mest intressant 1:40 in i klippet.

Föräldraledighet ger mer tid

Det är så underbart att vara föräldraledig. All tid jag förfogar över! Det blir så lätt att hålla hemmet i någorlunda städat skick, att laga mat som inte består av halvfabrikat till 95 % och att ha energi till att använda kvällar (och ibland nätter) till att göra sådant jag tycker om; sy och smycken. Ibland drabbas jag till och med av lust att göra saker jag sällan har lust att göra annars (även om jag gör dem), som härom kvällen när jag sorterade bland mina smycken och underkläder och i min garderob. Och så utöver detta den oerhörda förmånen att få betalt för att vara med mina barn. Alla kramar och pussar och bråk och bus och skratt och gråt och mys och förtvivlan och funderingar och samtal (både med och utan ord) och utflykter hit och dit. Nu när skolan börjat och Stora Killen går i skolan och Lillkillen på förskola 15 timmar i veckan så är det väldigt tomt här hemma på dagarna. Ibland vet jag inte vad vi ska hitta på när vi är ensamma jag och Liten. Då brukar jag göra vad jag kan för att få skratta tillsammans med henne, det finns inget bättre. Ja, att vara ledig gör mig gott.

Jag är så glad att jag har en man som känner likadant. Och att Sportfiskaren också tycker att det blir mycket tid över det får jag många bevis på. Som härom dagen när jag kom hem och han hade rensat i alla kökslådor och därefter gjort ren dem och prydligt lagt in bestick och andra köksredskap i lådorna. Eller idag när jag skulle fixa lite käk och öppnade äggpaketet och hittade små ansikten på varje ägg. Då vet jag att han verkligen är ledig och har tid över. Underbart!

Som en superhjälte. Nästan.

I ena stunden representabelt klädd med kjol och högklackat för tjänsteärenden på stan...

...i nästa stund friluftsklädd för en snabb påhälsning i svampskogen!

På plussidan

Efter att ha arbetat halvtid i 13 veckor har jag 30 timmar på flexen och konstaterar att jag har ett arbete som jag tycker väldigt mycket om.

Att säga ifrån ger självkänsla

Jag väljer mina krig. Annars tror jag att jag skulle bli utmattad eftersom jag tycker att det finns så mycket som behöver ändras på. En del saker låter jag dock sällan passera. Till exempel sådant som sägs och skrivs som är främlingsfientligt eller ligger i gränslandet för att vara det. I morse satte jag ned foten och även om jag kände mig lite tveksam innan kring huruvida jag skulle säga något eller inte så kändes det ju så himla bra när jag väl hade gjort det!

Kanske sista stranddagen

Men vi njuter i fulla drag. Av solen, sanden, värmen, vattnet, friheten, den oplanerade tiden . Ja, vi tar djupa andetag av det sista av sommaren.

Idag tänker jag extra på...

...alla de barn som går till skolstarten med ont i magen för att de blir utsatta för kränkningar i skolan. Det är oacceptabelt att barn ska behöva ha det så!

Sjönk några grader

Jag har tyckt att Tomas Bodström är en bra politiker. Han har ofta synliggjort situationen för våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld och även genom nya lagar försökt underlätta för dem. Men så i morse, när han själv skulle få göra ett drogtest, så avböjer han trots att han är för frivilliga drogtester. Han gick med på det inledningsvis, men ångrade sig för han var för svettig och tyckte det blev för personligt att gå in på toa med en främmande person. Jo...det är ju liksom det...

Beatrice Ask däremot genomförde drogtestet. Och hon steg någon grad i mina ögon.

Badterapi, bacill-överväganden och ballt

Vad har hänt? Liten som har badat hela sommaren i sjöar och hav har plötsligt blivit rädd för vatten. Det var som att bada en daggmask på krok förra gången hon skulle bli ren. Så jag bestämde mig för att helt enkelt hoppa ned i badet med henne några gånger. Med början idag. Hon var rädd och grät ganska länge men lugnade ned sig efter ett tag. Toka! Nåväl, efter några dagars bad-terapi hoppas jag att hon kan simma lugnt igen.

Brum har vattkoppor. Stora Killen har redan haft det, men varken Liten eller Lillkillen har haft det, men när de får det innebär det ungefär en månads hemmavistelse innan de är friska. Så nu överväger vi att köra iväg dem till Brum och Vispen så att de kan få lite vattkoppor när vi är föräldralediga. Men så är det ju så synd om dem när de blir sjuka och Liten är ju så liten...får nog fundera vidare...

Imorgon börjar Stora Killen högstadiet. Coolt som busen tycker jag. Häftigt att han blivit så stor! Samma skola, nya rutiner och lokaler för honom (och mig); ingen skolbänk, inneskor, skåp. Ett tag övervägde jag att följa med honom, men jag var lite osäker på om de andra föräldrarna skulle följa med sina kids. Försökte minnas hur det var för mig och insåg att jag skulle dött om mina föräldrar skulle följt med mig första dagen på högstadiet! Så jag stannar hemma och hoppas att han stryker längs väggarna lite mindre än vad jag gjorde.

Sommarens bästa syfynd

Snart är sommaren över för den här gången. Jag har dock gjort några riktiga kap under sommaren. Nedan ser ni utökningen av mitt knapp-förråd. Kostnad? Gratis. Var? I svärmors gömmor. Tack svärmor för det!

Jag har varit på flera loppisar och antikvariat under sommaren och hållt utkik; klättat på stegar, rotat i lådor, kollat lågt, kollat högt, men ingen lycka förrän idag. Lilla Stadens stora loppis öppnade efter sommaruppehållet och jag var där strax efter att det öppnat. Jag hade en plan; först tygavdelningen, sedan mönster-avdelningen och sist knappavdelningen. På mönsteravdelningen stod den: "Sy till barnen" - en skatt från 1970-talet. Den var i ett mycket fint skick och mönsterarken var i princip orörda! Kostnad? F-e-m kronor! Jag vet att den gått för flera hundra ibland på Tradera! Hipp hurra för sommarens bästa syfynd!

Du kan rädda någons liv...

...bara genom att ta dig tid att skicka några mail. Det har jag gjort.

Det är som bekant fredag och Sportfiskaren och jag har fredagsmyyyyyyyst med film. Jag valde. Stoning of Soraya M. Jag svär inte ofta, för jag anser att det låter rätt illa, och eftersom jag svär sällan blir mina svordomar verkligen förstärkningsord.

Fy faan för länder som stenar sina medborgare till döds. Jag både grät och bet ihop käkarna så hårt när jag kollade på filmen att jag nästan har huvudvärk nu. Den är verkligen sevärd. Och jag blev så förbannad. Men det hjälper ju sällan att gå omkring hemma och muttra och vara arg, så jag gjorde något istället. Jag gick in på den här sidan och skickade mail till alla som stod uppräknade där. Det var lite klurigt att skicka till Head of the Judiciary Ayatollah Sadegh Larijani för den sajten är på, ja, i alla fall inget språk jag kan. Men efter en massa klickande hit och dit kom jag rätt. Gör så här: klicka på den flik som ligger högst upp till vänster på sidan, därefter klickar du på den flik som ligger näst längst till höger högst upp och då kommer du till formuläret du fyller i. Sedan kopierar du bara in texten från ursprungssidan och klistrar in i det stora fältet. Done!

Som sagt. Det tar bara några minuter av ditt liv, men kan rädda någon annans, i det här fallet en tvåbarnsmamma. Efter att ha sett filmen om Soraya vill jag göra vad jag kan för att förhindra stening som straff - det är helt jävla omänskligt och outhärdligt att se även om det "bara" var på film.

Att fucka upp...

...det kan man väl säga är de här gjort va'? Både bokstavligt och bildligt talat!

Jämställd socialtjänst - my ass!

Min förvaltning har fått två miljoner för att göra förvaltningen mer jämställd. Det jag har saknat i Lilla Staden är möjligheten att erbjuda män som använder våld behandling för sin problematik. Regeringen satsar verkligen på kvinnofridsområdet och släpper pengar som kommunerna kan söka. Jag fick i uppdrag att söka pengar och sökte till fyra olika projekt.

Jag har stor kompetens inom det här området. Jag är noggrann. Jag kollar upp vad som redan finns och av det som redan finns kollar jag upp vad som fungerar och vad som fungerar mindre bra. Sedan skriver jag projektansökan utifrån det. Mål och syfte med projektet samt hur de ska uppnås är således något jag skriver efter att ha gjort noggrann research.

När det gäller behandling av män har andra kommit fram till att det är viktigt att ha ett barnperspektiv i den verksamheten (också) för de män som är pappor (vilket inte är så få). Barnavårdsutredare vill kunna erbjuda pappor behandling för sitt våldsbeteende och de vill även ha möjlighet att ha insyn i hur papporna tillgodogör sig behandlingen, för att kunna göra en bedömning av hur barnet har det. Andra har också sett att även om männen inte i första läget är motiverade att ta emot behandling för sin våldsproblematik utan mer eller mindre blir "tvingade" till det så förändrar många män sin inställning till behandling efter ett tag och kan se att det finns en vinst för både dem, deras förmåga att ha långvariga förhållanden och deras relation till eventuella barn om de upphör att använda våld.

Så; pengar för att skapa en jämställd socialtjänst och pengar att starta en ny verksamhet.

Arbetet med våldsutsatta kvinnor:
En socionom är anställd inom socialtjänsten på heltid. Vanlig socialarbetarlön.
Arbetet med våldsamma män:
En socionom som redan är anställd i kommunen tas in som konsult några timmar i veckan. Vanlig konsultlön.
Jämställt? Tja, om det vore så att en konsult hade samma arvode som en socialarbetare, men det betvivlar jag. Dessutom får männen, som ju är ansvariga för problemet då det är de som utövar våld, färre timmar i veckan att ha sin behandling på.

Arbetet med våldsutsatta kvinnor:
Kvinnorna behöver inte betala för att få hjälp och stöttning i sin situation.
Arbetet med våldsamma män:
Männen får betala för att få behandling för sitt våldsamma beteende.
Jämställt? Våldsamma män har lika stor rätt till behandling för sitt våldsbeteende som våldsutsatta har rätt till stöd och att kostnaden kan vara något som gör att männen inte söker behandling.

Arbetet med våldsutsatta kvinnor:
Socionomen tillhör organisatoriskt Barn-, ungdom- och familjegruppen, trots att det såklart är så att alla våldsutsatta kvinnor inte är mammor.
Arbetet med våldsamma män:
Socionomen tillhör organisatoriskt Vuxengruppen, trots att det såklart är så att en del våldsamma män också är pappor.
Jämställt? Det här signalerar ju att om en våldsutsatt kvinna också är mamma så är hon i första hand familjemedlem, en mamma, och således ansvarig för sina barns hälsa och utveckling. En våldsam man som också är pappa är dock i första hand "bara" vuxen och således inte i lika stor utsträckning som kvinnorna ansvarig för sina barns hälsa och utveckling.

Arbetet med våldsutsatta kvinnor:
Omfattas av socialtjänstens vanliga sekretess. Om kvinnan har barn och en barnavårdsutredning pågår är socionomen skyldig att svara på eventuella frågor kring innehållet i stödsamtalen med barnens mamma (oavsett om kvinnan ger sitt samtycke eller inte).
Barnavårdsutredare kan erbjuda stöd, men kan också utöva påtryckningar så att kvinnan får stöd i sin situation. De kan skicka en beställning till mig och får då också ansvar för att följa upp "insatsen", som det kallas och har då rätt att få information om hur kvinnan tillgodogör sig stödsamtalen. Om barnavårdsutredare skickar en beställning av stödsamtal har jag en skyldighet att dokumentera träffarna i vårt datasystem så att barnavårdsutredaren kan läsa.
Arbetet med våldsamma män:
Omfattas av socialtjänstens högsta sekretess, familjerådgivningens. De har, som alla andra anmälningsplikt om de misstänker att ett barn far illa, men i annat fall bryts deras sekretess bara vid information om vissa grova brott. Om mannen har barn och en barnavårdsutredning pågår är socionomen inte skyldig att svara på eventuella frågor kring behandlingens av barnens pappa.
Barnavårdsutredare kan erbjuda, men inte utöva påtryckningar på, männen att gå i behandling för sitt beteende. Barnavårdsutredare har ingen möjlighet att få information om mannen går i behandling och om han i så fall tar ansvar för våldet. Socionomen har ingen skyldighet att dokumentera träffarna.
Jämställt? Bye, bye, barnperspektiv. Det går att säga till mamman: "Under utredningstiden vill vi att du får stödsamtal som insats. Det är ett sätt för oss att säkra att barnet/barnen har det bra hemma." Det går inte att säga samma sak till pappan, med motiveringen; "Vi tror inte på att halvt om halvt tvinga män till behandling bara för barnens skull". Nej, det förstås...varför ska den som bär ansvar för problemet behöva göra något åt det för sina barns skull. Eftersom barnavårdsutredarna inte har möjlighet att varken utöva påtryckningar så att mannen får behandling eller sedemera få information om huruvida pappan går i behandling eller inte och i så fall hur han tillgodogör sig behandlingen känns det som att det blir svårt för barnavårdsutredarna att ta reda på hur barnet har det hemma, än mer så om föräldrarna inte bor tillsammans och barnen bor hos pappa ibland. På det här sättet blir det mamman som har ansvar för att barnen skyddas från och rehabiliteras för det våld som pappan utsatt dem för medan pappan, som ju i första hand är vuxen, inte alls behöver ta ansvar för de konsekvenser hans våldsutövande fått för barnen.

Om vi nu har fått pengar för att göra socialtjänsten mer jämställd och dessutom ska starta en ny verksamhet för våldsutövande män vore det ju lysande om den nya verksamheten skapades utifrån tanken om jämställdhet och alltid, alltid, alltid, utifrån ett barnperspektiv. Men. Inte i min kommun. Nej, där stryker vi barnperspektivet, trots att det var en av mina ledstjärnor när jag skrev projektansökan, och låter mamma, som också är våldsutsatt, vara den som ska ansvara för att skydda barnet från pappas våld istället för att låta den som utövar våldet ta ansvar för att skydda barnet från våld. Det är upp-och-nedvända världen det!

Summera semster

Jaha. Då var semestern över. Nio veckor där de första innebar sol, värme och bad i princip varje dag! När Sportfiskarens semester började blev vädret...lite sämre.

Men. Under de här nio veckorna har jag haft förmånen att möta en massa människor. Allt från korta stunder i en kö, på en toalett eller på en restaurang till längre stunder under någon eller några dagar. Det är spännande. Jag är en iakttagare. Tycker om att betrakta på avstånd. Jag har fått se mycket. Förälskade par, par som hela tiden pikar varandra inför andra, fina ungar, jobbiga ungar, skrikiga ungar, skrattande ungar, kloka ungar, fantastiskt engagerade föräldrar, oengagerade föräldrar, föräldrar som verkar så ensamma i sitt föräldraskap, trots att de fortfarande lever med den andra föräldern, bråkande par, ensamstående enastående föräldrar, singlar på jakt, singlar som njuter av singellivet, par som inte vill ha barn, par som vill ha barn men inte kan få, glada farföräldrar, trötta morföräldrar, ja, listan kan bli hur lång som helst. Det häftigaste med alla iakttagelser är ändå att få göra tankekullerbyttor med dem. Att vända upp och ned och hit och dit på mina subjektiva tolkningar av korta eller lite längre glimtar i andra människors liv.

Som sagt, jag är en iakttagare. Människor är flockdjur sägs det. Jo, visst, jag är också ett flockdjur, men jag trivs bäst i min lilla flock med Sportfiskaren och kidsen. Vi har haft en fin semester tillsammans. Vissa saker saknar jag att vi inte gjorde (typ åka ut med båten, men eftersom vi inte vet om den spricker i botten eller inte så var det nog ett bra beslut), andra saker vet jag att jag inte vill/behöver göra/se igen. Mest av allt är jag så tacksam över att jag har min man och att jag har tre friska härliga ungar och att jag är så huvudlöst, gränslöst förälskad i dem alla fyra.

Bye, bye baby!

Idag kommer Företagerskan hit. Just för tillfället driver hon en second hand butik. Väldigt bra tycker jag för då blir det ett tillfälle för mig att göra mig av med kläder. Den här gången kommer inte allt hinna torka tyvärr, men det gör å andra sidan bara att jag får möjlighet att åka och hälsa på Företagerskan inom kort med resten av kläderna.

Liten är snart ett och då är hon knappast någon bebis längre och eftersom hon är mitt sista barn så kommer jag inte ha användning för bebiskläder mer så igår tog jag fram flyttkartongerna med strl.56-74 i och rensade; slänga, second hand, slänga, second hand. Jag sorterade efter årstid; höst, vinter, vår och sommar. Några nostalgiplagg för varje barn sparade jag, några plagg till eventuella docklekar och så några som modeller för mina syprojekt. Så från flera flyttkartonger med bebiskläder har jag nu bara en, inte full, kartong kvar som ska sparas. Sedan har jag en kartong med vinter, vår och sommarkläder som kommer åka till secondhand-butiken vid lämplig årstid. Och även om inte allt blir sålt så har jag ju redan gjort mig av med dem i huvudet så att säga, så kommer de tillbaka åker de direkt i Frälsningsarmens klädkontainer. Nu ska hela rasket bort!

En god idé, fast kanske inte i den formen?

Jag har en mycket begåvad kille. I nationella proven i femman var han av de 2 procent i Sverige som presterade bäst. Han fattar inte själv vilken gåva det är att vara så smart och begåvad som han är utan sitter mest av tiden till dess att någon stackars lärare tjatat på honom halva eller tre fjärdedelar av lektionen innan han sätter fart. Oftast, men inte alltid, hinner han ändå göra de uppgifter han ska. Han tar sällan med läxor hem. Ibland för att han hinner göra dem i skolan, ibland för att han struntar i dem.

Han skulle behöva mer stimulans. Han skulle behöva mer krav. Då tror jag att han kanske skulle komma igång själv, hitta sin startmotor, finna sin nyfikenhet och väcka sin kunskapstörst. Jag förstår att han blir uttråkad till slut. Att det blir skojigare att vara klassens clown och/eller sitta och drömma sig bort (vilket såklart inte är okej).

Därför tycker jag förslaget att duktiga elever ska få möjlighet till spetsutbildning är bra, men jag tror att det behövs innan tretton års ålder. Precis som det är bra och en självklarhet att elever som har särskilda behov för att kunna tillgodogöra sig kunskap ska få stöd. Däremot vet jag inte om instiftandet av elitklasser är rätt väg att gå. Kanske det är bättre att öka lärartätheten?

Beird is weird

Sportfiskaren har en (o)vana att spara ut skägg under semestern. Me don't like. I tre veckor gör det ont att pussas...aj, aj, aj. Så när semestern är slut rakar han av skägget. Igår var det the return of the bankman - hallelujah moment!

Liten hade dock inte ett hallelujah moment när hon såg honom i eftermiddag när han kom hem efter arbetet. Sportfiskaren satte sig bredvid henne och hon började storgråta! Hon tyckte uppenbarligen att skägg var bättre.

Vill du ha en kladdig bebis?

Då kan du ge efter för Litens bestämda åsikt att inte vilja äta bananen som mamman plockat fram åt henne utan att ge henne nektarinen som mamman plockat fram till sig själv. Liten vill i-n-t-e äta nektarin eller persika om mamman delar den i bitar utan b-a-r-a om hon får hålla i en hel frukt helt själv. Voíla! En kladdig (men väldigt glad) bebis (och ett kladdigt bord, en kladdig barnstol och ett kladdigt golv)!

Trasigt

Kolla in min lista över trasiga saker:

- laptop
- overlock
- hemsymaskin
- systemkamera
- Lillkillens cykel
Jag anar att jag på något vis förargat universum...

Overlocken är redan tillbakaskickad. Idag kanske jag får iväg laptopen (hur ska jag klara mig?!) och hemsymaskinen. Jag kommer definitivt lämna in kameran och så ska jag hitta kvittot till köpet av Lillkillens cykel. Det är här någonstans...inte i den högen...inte i den pärmen...inte i den högen...kanske i det här kvittokuvertet? Återkommer.

Sportfiskaren har jobbångest

Det får mig att:
1. kommunicera så lite som möjligt med honom eftersom det mesta han säger börjar och slutar med suckar och däremellan innehåller de mestadels pessimism.
2. krama honom (utan att prata med honom) lite då och då för att försöka lindra.
3. inse hur lyckligt lottad jag är som i snart tre års tid haft det arbete jag drömde om när jag utbildade mig till socionom. Jag älskar mitt jobb.

Redo för rave!

Lördag kväll. Dags att parta? Längesedan du var på discogolvet? Då kanske den här filmsnutten kan vara till hjälp!

När Stora Killen...

...vilar sitt huvud mot min axel under bilfärden blir hela jag varm och glad. Guldkorn att spara och ta fram när han förvandlas till buttersmurf.

Hallon-gott!

Jag plockade av en liter hallon häromdagen. Det är nog den sista hela litern vi fick, alltså måste jag göra något alldeles speciellt av den. Jag lämnade paj-träsket och hittade det här receptet på hallonchessecake på den här bloggen. Bjöd mamma, pappa och brorsan med familj på det igår och den var uppskattad.

75 g smör
10 digestivekex
1 dl outspädd hallon saft
4 gelatin blad (eller 2 tsk gelatin pulver)
1 burk kondenserad mjölk
200 g philadelphia
ca 100g hallon

Klä en form med löstagbar kant med smörpapper i botten. Krossa digestivekexen, smält smöret och blanda ihop. Tryck ut "degen" i botten.

Lägg gelatinblad i vatten tills de mjuknar, det tar ca. 5 minuter. Värm saften och lägg därefter i gelatinbladen och vispa tills de löser upp sig.

Vispa den kondenserade mjölken så att den blir lite fluffig.

Häll i saftblandningen och färskosten. Vispa ihop smeten.

Grovhacka hallonen och rör ned i smeten.

Häll smeten i formen och låt vila i kylskåpet i minst två timmar. Sen är det bara att äta och njuta!

Svindlande höjder

Ursäkta mig, men i min närmiljö har jag ett orosmoment som jag bokstavligen försöker blunda för, men ibland går det inte.

Våra grannar bygger ut. De är unga och hurtiga och kunniga och så. Sätter in ett fönster i det snedsluttande taket på samma tid som jag går på toaletten. Ungefär. I alla fall, till sin hjälp har de mannens pappa. Vi har ganska höga hus. Och de sluttar rejält. Jag kan inga grader och så, men som ett ganska spetsigt A. Nu har bygget kommit till takstolar och annat som är högt upp i luften. Och där står han. Denna gamla man (typ 80 år), på en smal stege (i alla fall om man som jag står trettio meter bort på backen ser den god damn smal ut), högt, högt upp i luften. Och jag fixar inte det. Jag blir helt nervös även om jag v-e-t att han är pigg och även om jag v-e-t att han knatat omkring på stegar högt upp i luften i hela sitt arbetsliv så blir jag nervös. Så jag tittar bort när jag går förbi huset och tittar inte åt grannens håll när jag är på baksidan och tänker att eftersom de är så snabba med allt så är säkert detta en väldigt snabbt övergående period.

Igår träffade jag en modig ung man

Jag vet inte om han kände igen mig, men jag glömmer aldrig honom.

Jag jobbade som barnavårdsutredare och hade kallat honom till socialkontoret. En anhörig hade gjort en anmälan eftersom h*n var orolig för hans lillasyster. Lillasystern bodde med sin ensamstående mamma och mamman drack mycket, enligt anmälaren. Jag inledde utredning och förväntade mig egentligen inte någonting av samtalet med storebror. Möjligtvis misstänkte jag att han skulle förneka innehållet i anmälan, men jag tyckte ändå att han var en viktig informant.

Han hade fyllt 18 år och bodde inte hemma längre. Jag började som vanligt med att informera om hur en barnavårdsutredning gick till och varför jag kallat honom. Han fick veta att det han berättade för mig skulle jag använda i utredningen och hans mamma skulle få läsa det även om han först hade möjlighet att läsa igenom och korrigera sådant jag missuppfattat. Jag berättade om vad som stod i anmälan och frågade vad han tänkte om det.

Och han berättade för mig om många år i skuggan av mammas alkoholmissbruk. Hur det eskalerat med tiden och hur det påverkat honom och hur han försökt skydda lillasyster från mammans missbruk. Hur han konfronterat sin mamma vid flera tillfällen. Hur hon lovat att hon skulle sluta dricka. Hur han flera gånger fått hämta lillasyster för att mamma varit för full. Ja, vi samtalade en ganska lång stund och mot slutet av samtalet sa jag att jag tyckte han var modig som vågade berätta.
- Jag gör det för min lillasyster. Nu är hon helt ensam med mamma och jag vill inte att hon ska ha det som jag har haft det. Jag önskar att någon berättat hur jag hade det när jag var lika gammal som henne.
- Det förstår jag. Det önskar jag också att någon hade gjort.

Det kändes som ett stort ansvar att förvalta det han berättat på bästa sätt. Så modigt att våga berätta sanningen om sin mamma trots att han visste att hans mamma sannolikt inte skulle bli speciellt glad över att han avslöjat hennes missbruk. Vilken tur för lillasyster att hon hade en sådan modig storebror!

Empiriskt belagt

Jag är lat och därför måste det vara lätt för mig att motionera. Jag har alltså fastnat för att power-walka några gånger i veckan. Jag några olika rundor på 40 och 60 minuter, varav flera långt bort från stadsmiljön och det verkar ju vara helt rätt enligt en forskningsrapport! Vad jag vet. Utan att veta liksom.

Det här börjar jag bli bra på!

Varannan dag har jag sovmorgon. Jag börjar bli riktigt bra på det. Idag vaknade jag 10:37!

Synd om mig

Det brukar inte vara något problem när jag tar anti-bebissprutan, men idag lyckades BM träffa en nervcell tror jag. När hon stack kändes det ända upp i nackmuskulaturen och nu, flera timmar senare gör det fortfarande ont. Stackars mig. Tur att det är jag som har sovmorgon imorgon!

Handväske-substitut

Det var Miss Gillette som gav mig idén. På en körfest såg jag att hon förvarade sin mobil i bh:n. Då tänkte jag att det måste kännas knöligt.

Men, själv har jag en klädstil som innebär att jag sällan har fickor. Inte alltid har jag handväska med mig och så kom det sig att tog efter Miss Gillette. Och nu kan man hitta det mesta i bh:n faktiskt, förutom mobilen; linsskyddet till kameran, pengar, läppglans, kontokort, bilnycklar, nappar, mp3-spelare. Dock inte samtidigt. Jag antar att det ser ganska konstigt ut när jag plockar ut mina tillhörigheter från bh:n för att inte tala om hur konstigt det ser ut när jag känner efter om jag lagt något i bh:n eller ej...men det bjussar jag på för det är ganska praktiskt att ha en extra liten handväska i bh:n.

Man saknar inte kon förrän båset är tomt

Efter att ha tillbringat en vecka i ett hus där vattnet hade så hög järnhalt att det höll på att förvandla mig till Järnladyn måste jag säga att jag njuter av att ha ett fantastiskt välsmakande vatten i kranen! Det skålar jag för! Nu blir det popcorn, saft, "Snabba cash" och mys i soffan med maken medan Stora Killen och hans bästis firar återföreningen i vårt tv-spelsrum.

And don't it feel good!

Att vara hemma igen, men allra mest att ha fått krama om Stora Killen igen. Det tror jag banne mig att jag ska dansa loss på! Livet leker och nu är allt som det ska!

I smakriket

Huvudrätt:
Flätad lamminnerfilé och rödvinsbrässerad rostbiff med rostad vitlökspuré och timjansky serveras med risottokrokett smaksatt med piemento och chèvre

Dessert:
Sommar på burk; smultrongelé, smultron, mandelkaka och vit chokladtryffel varvas med fläder- & vaniljsås serveras med smultronsorbet

Det var väldigt gott! Den flätade lamminnerfilén och vitlökspurén smälte i munnen och risottokroketterna var helt ljuvliga. Som alltid fokuserade jag dock mest på desserten och den var bara SÅ god! Blundade och njöt. Alla sex barnen som var med var helt fantastiska - en eloge till dem!

Dissa

Idag dissar jag ovanstående lunchrestaurang i Roma. Jag och Lillkillen beställde pizza, som, trots få beställningar, började bakas femton minuter efter att vi beställt dem. Vi fick vänta över en halvtimme på maten. Grrr!

Njae, jag vet inte jag

När människor gör privata saker i offentlighetens ljus så tycker jag att det känns så demonstrativt att det nästan inte känns äkta. Jag är alldeles för misstänksam av mig och sådant får mig att genast tänka: "Jaha, så gör h*n bara för att det ska se bra ut, men egentligen är det misär hemma, på ett eller annat sätt"! Men för all del, jag kan ha fel...

Längtar hem

Snart har vi varit borta i två veckor. Jag har aldrig varit hemifrån så länge. På ett sätt har det varit bra för tiden har gått lite fortare, nu är det bara två dagar kvar till jag får tillbaka Stora Killen.

Men jag längtar hem. Det där med att leva i en resväska är inte min grej. Packa i, packa ur, packa hit, packa dit. Ständigt hänvisad till den ytterst begränsade del av garderoben som finns med. Nej, nu vill jag hem. Jag ska plocka av vinbärsbuskarna. Och göra krusbärskaka. Och byta kläder ofta.

Njuter av livet

Fy vad härligt vi har det!

Mot kyrkan...

...som jag tillfälligt bor bredvid, sedan mot havet. Äntligen!

Lita på magkänslan

Förr brukade jag ibland ignorera min magkänsla. Det gör jag inte ofta längre. Varken privat eller i mitt arbete. Häromkvällen var jag ute och gick en kvällspromenix i Norrland. Oftast brukar jag inte vara orolig att bli överfallen, men jag vet ju hur norrländska män är - jag har väl sett "Jägarna" ; )

Så när jag gick där fick jag en oroskänsla i magen och bejakade den direkt. Tog upp bilnyckeln jag hade i fickan och placerade den enligt bild och för varje bil som passerade spanade jag in bilnumret. Och så gjorde jag en handlingsplan i huvudet vad jag skulle göra om jag blev överfallen; skrika, riva, försöka skada ögon, slå mot struphuvud, sparka mot skrevet.

Naturligtvis blev jag inte överfallen (det är ju relativt sällsynt med överfallsvåldtäkter), men när jag bejakade min magkänsla så släppte oron och jag kunde njuta av min promenad istället för att gå och vara orolig. Och det är ju värt en del. Även om jag inser att det är lite kokko att ha bilnyckeln som vapen och registrera registreringskyltar...

Tveksamt...

...om Eniro verkligen visat mig rätt. Är det så har de vita vägarna ses ut i verkligheten? Nåja, INGEN lär anfalla mig har för jag är långt ute i ingenting! Nästan rädd...

Blommig klänning

Kolla! Jag har sytt mitt första plagg till mig själv! En sommarklänning i strl. 164 från en av Ottobres tidningar. När jag hade nålat ihop den och provade såg jag att den var pösig i ryggen - jag hatar pös i ryggen, så jag satte dit band att knyta med och vips så försvann pöset! Mönstret har en mindre urringning, men eftersom det är en sommarklänning ville jag ha lite större så jag klippte större för hand.

Det var roligt att sy till mig själv och ännu roligare att jag gärna använder plagget!

Där högg jag allt i sten!

Idag har vi farit omkring på ön. Bland annat stannade vi vid ett stenhuggeri och fick möjlighet att hugga i sten. Den möjligheten lät jag inte passera utan högg fint in mitt namn i stenen. Förutom att det var kul så blev det rätt snyggt. Stenen tog jag med hem så den kommer pryda min trädgård så småningom. Tyst och stilla ska den vila bredvid Sportfiskarens ännu finare sten. Det var ingen entré på stenhuggeriet, men jag donerade en slant i frivillig-burken som tack för upplevelsen och stenen!

Funderar

Finns det älgar på Gotland?

Ghost whisperer

Framme på Gotland i huset, som verkligen inte är för litet! Hurra för det!

Det ligger dock granne med en kyrkogård, och då menar jag verkligen granne...hoppas alla andar är snälla. Annars får jag skrämma dem på flykt!

Ned som en pannkaka, upp som en sol

Liten har fått en dålig ovana. Hon vaknar 06:30, vilket är alldeles för tidigt! Pigg? Nä, inte direkt. Hon piper, gäspar och gnussar sig ideligen i sina ögon med sina knubbiga händer. Så för att ge henne en extra sömnstund går vi ut och går med henne. Idag fick hon sitta i bärstol.

Jag slog inte direkt några tidsrekord idag, men var skapligt nöjd med att komma iväg och Liten somnade enligt planen!

By the rivers of Babylon

Det började med mingel. Sen blev det vällingpaus och läggande av Liten i vagn. Sen relativt god mat. Men sen...en trollkarl som var sååååååååååååå bååååååååååring. Jag tröttnade efter fem minuter. Han höll på i en timme, nästan. Tack och lov skulle vi hem och lägga barnen så jag slapp slutet. Jag tror jag var för ung för att uppskatta hans humor helt enkelt, det var ju trots allt en 40-årsfest jag var på...

Men när vi kom tillbaka började discot. Jag ä-l-s-k-a-r att dansa! Studsar omkring som en galning. Ibland med Sportfiskaren vid min sida, men oftast inte. Då är det bra att hitta en annan danspartner, det gjorde jag idag. Vi röjde järnet och hade rent ut sagt skitkul! Tack! Nu har jag burit barn så de ligger i rätt säng och smörjt in mina trötta, dansanta fossingar. Imorgon är en annan dag. Trots utklädnings-ångesten så blev det här en himla härlig fest!