Ibland när jag kommer hem, som igår, så är jag så oerhört t-r-ö-t-t! Jag jobbade från sju på morgonen, med en paus på tre timmar (som dock innehöll minst en halvtimmes jobbtelefonsamtal och en halvtimmes jobb-logistik). När klockan var runt åtta gick jag äntligen in på kören, fem minuter senare var det paus och då ringde det i jobbmobilen och jag svarade och jobb-pratade i ytterligare femton minuter (jag vet, jag skulle säkert inte ha svarat, men nu gjorde jag det). Jag tycker att jag är ganska kvicktänkt, men inte nu. Kändes som ett stort ludd hade intagit mitt huvud. Kom hem strax efter nio. Lilla killen sov, stora killen låg vaken i sängen, Sportfiskaren sitter och jobbar några meter ifrån mig.
När jag känner att dagen kommer sluta med att den stora luddiga tröttheten rullar in, då brukar jag tänka att jag snart får landa i himmelriket, att det är så nära, bara några hundra meter bort fågelvägen faktiskt. Bara några hundra meter till himmelriket där jag får ny kraft och ny energi som skrämmer bort trötthetsluddet i hjärnan. Att snart får jag komma hem till de där härliga ungarna som jag välsignats med. Att snart får jag dela vardagslogistiken med Sportfiskaren, denna fantastiska människa. Att snart får jag komma hem. Att snart sitter vi vid middagsbordet tillsammans.
Och även om kidsen kivas ibland
och huset inte alls är i något felfritt skick, varken på ytan eller inuti
och tiden med Sportfiskaren ibland känns alldeles för kort
och kvällsmaten inte alls är enligt tallriksmodellen
så är det ändå mitt himmelrike.
Och dit är det aldrig långt,
bara en tanke bort
och det känns gott att veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar