Till Fröken Granit

Fröken Granit och jag har träffats en gång i veckan och gått powerwalks tillsammans. I genomsnitt har vi gått ungefär sex kilometer varje gång. Vi började i början av det här året. Det är 25 veckor sedan. Men så kan vi räkna bort fem veckor när kidsen varit sjuka eller våra promenadträffar krockat med andra saker så vi fått ställa in, så totalt 20 veckor har vi träffats. Det innebär att vi gått 120 km tillsammans. Tolv mil. Jag, Fröken Granit, Liten och Vispen (Fröken Granits tösabit, ett halvår äldre än Liten) - på grusvägar, asfaltsvägar, skogsvägar, ängsstigar, uppför branta backar, nedför sluttningar. I minusgrader, plusgrader, i sol, regn, vind, i knarrande snö, i nyvaken vårnatur, i blomstertid.

På tolv mil hann vi prata en del du och jag Fröken Granit. Om allt. Om dig, mig, våra ungar, vårt jobb, våra respektive, våra föräldrar, syskon, relationer vi har eller har haft, saker vi gjort och inte gjort, om roliga händelser, roliga människor, konstiga händelser, konstiga människor, jobbiga saker, jobbiga människor, sorgliga saker, sorgliga människor, om dåtiden, nutiden och framtiden. Ja, vi har avhandlat ganska många ämnen och delat mycket under de tolv milen. Och vi satt ju inte direkt tysta när vi lunchade tillsammans...och tänk att vi efter några veckor kom på hur vi skulle få tid till dessert! Mums, mums! Liten och Vispen har lekt bredvid varandra och det har varit så roligt att få följa Vispen i hennes utveckling - vilka härliga tjejer vi har!

Nu börjar din och Elektrikerns semester så idag var vår sista träff. Vi bestämde ju att vi ska fortsätta till hösten när vi båda börjar jobba fast i miniformat; en gång i veckan tar vi en lunchpromenad och så turas vi om att bjuda på matlåda varannan vecka, men det blir ju inte riktigt samma sak. Fast betydligt bättre än inget.

Men. Tack för alla goda luncher och alla goda desserter. Och för att du varit försökskanin till ett antal maträtter och desserter jag gjort! Mest vill jag ändå tacka dig för alla intressanta, om än ganska andfådda, samtal vi haft. Och för att du är min vän. Ett särskilt tack för den fina rosväxten jag fick den där dagen när jag tyckte livet var rätt jobbigt. Du får mig alltid att må bättre. Och du vet väl att jag finns här, downtown Lilla Staden, närhelst du behöver en vän eller ett powerwalksällskap. Keep on walking!