Bleeding love

Det absolut bästa med att ha ett ex är att det just är ett ex, ett imperfekt, ett då. Fast om man, som jag, har barn med sitt ex, så är det värsta alla de stunder som jag är utan mitt barn.

De där vanliga vardagshelgerna har jag vant mig vid. Visst saknar jag. Längtar. Men dygnen går fort och jag har honom snart hos mig igen. Men vid lov är han borta längre, en vecka ungefär. Och sommaren är värst. En hel månad.

Och den här sommaren har jag sådant dåligt samvete. Innan förra sommaren har Stora Killen varit hos oss två veckor i taget, men så ville han själv prova att vara hos oss fyra veckor i taget. Ok, vi provar. Han verkade nöjd när han kom hem, så jag förutsatte att han ville ha det så även den här sommaren. Det gjorde även mitt ex. Vi delade upp sommaren. Så några veckor innan sommarlovet säger Stora Killen att han inte vill det, att han vill att det ska vara som förut, två veckor i taget. Jag säger att det nog kan bli svårt för hans pappa att ändra eftersom han tagit semester utifrån hur Stora Killen ska vara hos honom. Och så var det.

Det är alltid ett långsamt farväl. Både jag och Stora Killen tar till vara tiden med vetskapen om att den kommer ta slut. På sitt tafatta tolvåriga sätt kommer han närmre. Och jag omsluter honom med hela min mamma-kärlek. Öser ur den oändliga oceanen. Hoppas att det ska räcka alla tjugoåtta dagarna. Det sista dygnet innan han åker är olidligt för mig. Att packa kläder. Förbereda. Tårarna är så nära hela tiden. För honom är det både roligt och jobbigt. Att få komma till en del av sin familj, men lämna en annan.

Så är han borta. Och rummet tomt. Kvar i mig finns som ett längtans-sår. Det sitter från magen upp till halsgropen. Som ett skärsår; det är nästan osynligt, men om man drar i kanterna öppnar sig ett djupt sår. Under större delen av dygnet är såret sådär osynligt. Men så; ett minne, ett klädesplagg, en av hans kompisar ringer eller bara en längtan som ger en fysisk förnimmelse av tomhet över bröstkorgen. Såret öppnar sig och jag blöder. Blöder kärlek. Blöder, blöder, blöder och sedan sluter det sig igen. Dag ut och dag in. Tjugoåtta dagar. Det finns ingen bot, tro mig, jag vet, jag har försökt allt. Det är bara att fortsätta andas, hänga i, hålla ut till dess att det är min tid igen.