Igår insåg jag att det bara är en månad kvar till jag börjar jobba. Jag tittade på Liten och tänkte:
- Hur ska jag klara mig utan henne!
För det är ju en sak att sträva efter jämställdhet i teorin och något helt annat att göra det i praktiken. Och det handlar inte om att jag inte tror att Sportfiskaren kan ta hand om Liten, för det är klart att han kan det. Nej, det handlar om mina egna starka band till Liten men också om mitt dåliga samvete. En del av mig vill jämställdhet och längtar efter jobbet. Den andra sidan lever kvar i en mammaroll som bygger på mossiga föreställningar om att mammor ska vara hemma med sina bebisar för att vara bra mammor. Ja, jag har faktiskt dåligt samvete ibland för att jag ska börja jobba snart. I min omgivning finns det faktiskt människor som lite nu och då spär på mitt dåliga mamma-samvete med kommentarer som:
- Va, ska du börja jobba redan?! Men hur gammal är Liten?
- Hur ska det gå med amningen då?!
- Men hon är så liten, hon behöver ju dig!
- Jag skulle aldrig kunna lämna min bebis när h*n är så liten!
Fast jag tror på jämställdhet och jag tror att den bygger på att jag och Sportfiskaren delar på de olika ansvarsområdena i vårt liv, bland annat barnen. Jag tror inte att jag är oumbärlig för Liten, det går precis lika bra med Sportfiskaren och för oss som familj tror jag det är super att vi delar på föräldraledigheten. Dessutom får jag både äta och behålla kakan; jag får både arbeta (jag älskar mitt jobb) och vara hemma (jag älskar att vara hemma). Så när det där dåliga samvetet kommer förklarar jag för mig själv att det är min mossiga föreställning om hur en bra mamma är som försöker göra sig hörd. Det fungerar oftast väldigt bra.
6 kommentarer:
Med risk för vild debatt, men jag kan inte hålla med dig om att det är en mossig föreställning. Mammor o pappor är absolut lika bra, men glöm inte att den lilla bott i din kropp o på din kropp. Det är alltså den lillas värld.
Att du tar det ifrån henne är enkel barnpsykologi. Inte mossighet eller för att skapa dåliga samveten.
Ett boktips: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127121453
Jag tror på att göra det man vill...vill du jobba, jobba.Vill du vara hemma, var hemma.
Men att följa principer för principers skull tror jag inte på !
Tack för ditt inlägg i min blogg. Jag har en gammal Husqvarna 2000 som är nästan 20 år gammal. En av de bästa tydligen. Köpte den för 2 år sen för 1800 kr...toppservad i stadens lokala symaskinsaffär. Kantband är inte så svårt att sy som man tror. Om du kollar i min högerspalt i min blogg tipsar jag om några som har en bra beskrivning på hur man gör. Tror det är Näbbgäddas tips jag menar. Jag gör det enligt samma princip som henne fast mudden som utgör kantbandet är bara 75% lång av vad själva kanten du ska kantbanda på är. Ytterligare ett viktigt trick är att du på både kanten OCH på kantbandet märker ut 4 punkter (det ska vara lika långt avstånd mellan varje punkt).När du sen syr fast kantbandet ska punkt 1 på kantbandet sys fast vid punkt 1 på själva kanten. Testa dig fram på några oviktiga tygbitar så tror jag att du klarar det galant.
Cirkus: Fast jag ser det inte som att jag tar något från henne utan mer som att jag ger henne något; en till fantastisk människa att få en ännu mer nära relation till än hon haft de här månaderna. Jag försvinner ju inte, jag finns ju fortfarande här för henne.
Det är klart att det betyder något att det var i mig hon utvecklades i nio månader, men det betyder ändå inte så mycket! Det vet ju jag som inte haft mina biologiska föräldrar, utan vid åtta veckors ålder haft mina adoptivföräldrar. Dessutom har ju Liten hela tiden hört Sportfiskaren från det att hon kunde höra därinne i magen.
Jag håller med dig där Bina, du försvinner inte, du ger henne möjligheten till att komma riktigt nära pappa också... Förstår dina tankar och känner igen mig men så här i efterhand kan jag se att våra barn har nära reltion till båda sina föräldrar i högre utsträckning än i de familjer där man inte har delat, det blir en annan sak när man haft en period i livet där man oftast vänt sig till pappan också... Kram
Bra syrran! Det blir ju bara så att hon får starkare band med sin pappa och det är ju bara positivt!
Skicka en kommentar