Nu har jag varit och utnyttjat min medborgerliga rättighet tillika skyldighet. Tog med mig småkidsen och förklarade det fantastiska med att leva i en demokrati; att lilla jag, som lever ett helt vanligt liv och inte är speciell på något sätt har möjlighet att påverka vem som ska bestämma i vårt land. Utan att riskera mitt liv. Jag bara knatade iväg utan att vara rädd för varken min eller mina barns säkerhet. Bara några hundra mil bort, i Afghanistan har femton personer mördats i samband med deras val.
Varje gång jag röstar är jag extra tacksam för att jag som kvinna får rösta. Att min röst är lika mycket värd som männens.
Så nu är det bara att hoppas. Att jag som har så mycket få dela med mig til dem jag träffar på min arbetstid som alltför ofta har alldeles för lite.
Mest av allt hoppas jag att Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen. Det skulle pepparkaks-Bina ta som en personlig skymf, både å mina och mina barns vägnar, som de första och andra generationens invandrare vi är (om jag nu ska begagna mig av det alldeles för diffusa begreppet "invandrare"). Men mest skulle jag nog bli ledsen. Att människor lägger en röst på ett parti som har främlingsfientlighet som sin drivkraft. Har vi inte sett nog av vad det kan leda till här i världen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar