More than a sneak peak!

Tog med mig Liten i vagnen för att köpa en tidning. Passerade Lindex som, enligt mail i min inbox, släpper årets Pink Collection i samarbete med designern Narciso Rodriguez (kan vara felstavat...) i morgon kl.10:00. Men här i Lilla Staden fanns kläderna i butik redan i kväll!! Tog några plagg och skuttade in i provhytten. Kunde inte bestämma mig då, men nu har jag bestämt mig för en ny "lilla svarta". Känns bra, nytta och nöje i ett liksom, jag får kläder och forskningen mer pengar till forskning om bröstcancer - kan det bli bättre?

I don't luv you anymore

Lillkillen älskar sin förskola. Jag med. Det är självklart att Liten ska gå där. Men så har det kommit en ny regel på förskolan som ställer till det lite.

Barnen får inte ha tröjor med luvor/huvor. För de drar varandra i dem och så är pedagogerna rädda att de kan fastna i någon gren eller så. Ja, det vore ju inte kul. Men trots att det är en uteförskola så är det tjockaste trädet typ fem cm i diameter så det är inte så väldigt klättringsvänliga träd. Och OM nu (mot all förmodan) något barn med huvtröja skulle bli dinglandes i sin huva på en gren - måste inte h*n hänga väldigt länge innan h*n dör?

I alla fall. Lillkillen älskar tröjor med huvor. Han tycker det är dödstrist att inte få ha på sig dem till förskolan. Häromdagen övervägde han att byta förskola bara för att han så gärna ville ha sin huvtröja på sig. Som förälder tycker jag också att det är liiiiite konstigt att vi inte får ha huvtröjor på barnen. De drar varandra i huvorna - jaha, säg till då, på skarpen, då kommer de ju sluta med det. Och när det gäller dingel-risken, någon uppsikt över kidsen måste de väl ha ändå, oavsett huvtröjor eller inte?!

Nåväl, Lillkillen har övergett tanken på att byta förskola och jag inrättar mig snällt i ledet och sätter inte på honom huvtröjor längre.

Det här med tvång

Som förälder kan du inte göra hur som helst med ditt barn. Det finns en gräns för vad barn ska behöva vara med om. Överstiger du som förälder den gränsen kan du bli av med ditt barn. Det tycker jag är rimligt.

Som vuxen kan du inte tillåta dig själv att må hur dåligt som helst. Det finns en gräns för hur psykiskt sjuk du får vara utan att ta emot hjälp. Överstiger du den gränsen kan du bli tvingad att ta emot hjälp. Det tycker jag är rimligt.

Som vuxen kan du inte heller få använda hur mycket droger som helst. Det finns en gräns för hur mycket droger du pumpar in i din kropp. Överstiger du den gränsen kan du bli tvingad att ta emot hjälp. Det tycker jag är rimligt.

Men som vuxen får du helt själv bestämma över hur ofta, hur mycket och hur grovt våld du "tillåter" någon annan att utöva mot dig. Det finns ingen gräns för det. Det finns ingen som vid någon tidpunkt, t.ex. när det är fara för ditt liv eller när våldet pågått under många år säger: "Nu är det nog! Nu har du överstigit gränsen för hur mycket våld man själv får utsätta sig för, nu kommer samhället tvinga dig att ta emot hjälp".Vore inte det rimligt? Det tycker jag. För som våldsutsatt är du inte dig själv. Du lever i en oförutsägbar och våldsam tillvaro där den du spenderar den största delen av tiden med är den som utsätter dig för våld. Det är också den personen som har störst inflytande i ditt liv. Att då tro att en våldsutsatt skulle kunna agera på ett rationellt och logiskt sätt är ju ärligt talat korkat.

Någon som tröstande stryker min rygg

På årets konsert i Alla Helgons tid ska vi sjunga en av mina absoluta favoritsånger. Jag vet inte hur många gånger den lugnat mig, tröstat mig och stärkt mig. Kanske tusentals. När jag hör den föreställer jag mig hur Gud sakta stryker min rygg till dess att jag återfått mitt hopp. Det ska bli så härligt att få sjunga den!

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst vad än som kommer på
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då
Han som bär för mig en Faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både kraft och råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min stig.
“Som din dag, så skall din kraft ock vara,”
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla,
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

I kväll tänker jag...

...lite extra på alla de tusentals barn som om några timmar, när de flesta andra sover, hör ljudet av fotsteg utanför sin dörr. Deras hjärtan kommer att börja slå hårdare och många kommer låtsas att de sover. Andra flyr in i ett fantasiland, medan andra helt stänger av sina känslor. Oavsett vilken strategi de använder så kommer ändå dörrhandtaget tryckas ned och dörren öppnas. En pappa, låtsaspappa, mamma eller låtsasmamma kommer gå över golvet där leksaker från dagens lekar fortfarande ligger framme, den vuxne kommer fortsätta fram till barnets säng och utsätta barnet för sexuella övergrepp som skadar kroppen, själen och tilliten till alla vuxna, till livet. Övergrepp som får dem att känna skam. Och skuld. Och självförakt.

Till dem går mina tankar i kväll. Jag hoppas att de någon gång träffar någon vuxen som vågar fråga och vågar lyssna.

Alltid för mycket ris

Men för övrigt är allt perfekt; kycklingspett, jordnötssås till somliga, mango chutney till andra, tända ljus, älskade ungar. Det är fredagsmyyyyyyys!

Taktik

Jag veeet att det bästa att göra just nu är att ha is i magen, sätta mig på händerna och inte rusa iväg. Men åååååååååååååååååh så svårt det är! Seså, tre (hundratusen) djupa andetag; in genom näsan - ut genom munnen, inget blir bättre - av att jag fixar allt, in genom näsan - ut genom munnen.

Jag är svamprik

I söndags var jag ute i skogen i tre timmar och plockade svamp. Det var på ett av de nya ställen jag hittade förra året under den månad jag var ledig innan Liten kom. Jag har länge tänkt att jag skulle gå åt andra hållet och kolla läget där, men det har inte blivit av.

Men så i söndags packade jag ryggsäcken med en papperspåse, ett sittunderlag, ostmacka och varm choklad. Drog på mig skogskläderna, lade svampkniven i svampkorgen och gav mig av. Först hittade jag vanliga kantareller på flera olika ställen och sedan hittade jag trattkantareller vid en rotvälta. Jag gick lite längre in i skogen och hittade ett hav av trattkantareller och där fanns även några fina vita taggsvampar. Jag plockade och plockade och plockade. Svampkorgen blev full ett antal gånger och jag fick hälla över i papperspåsen jag hade med.

På bilden ser ni resultatet. Svamparna är förvällda och redo att hamna i små påsar i frysen. Och jag n-j-u-t-e-r av tanken på att kunna ta fram en påse då och då under vintern och göra soppa, paj, såser och varma smörgåsar.

Radiotips

Först ut P1:s dokumentärredaktion har gjort en dokumentär om barn som upplevt våld i hemmet. På samma sida kan ni också hitta en intressant dokumentär om Göran Lindberg, vars hovrättsförhandlingar för övrigt inleddes idag (men jag fattar inte syftet med den sjungande polisens medverkan i dokumentären).

Och sedan har P1:s dokumentärredaktion gjort en hel serie om mäns våld mot kvinnor som heter "Kärlek till döds" och sänds på söndagar kl.13:00 (perfekt tid att rensa upp i köket efter lunchen och lyssna på radio). Det första programmet sändes på den ack så ödesdigra valdagen (sätter mitt hopp till poströsterna så det främlingsfientliga SD i alla fall blir av med sin vågmästarroll!) och finns att ladda ned eller lyssna till medan ni skriver några mail eller så...

Tendens, detta fantastiska program, har som tema "Att skada sig med sex" denna vecka. Jag lyssnar på dagens program just nu och jag tycker att det är intressant och ett självskadebeteende som i alla fall jag inte hört så mycket om.

Godnatt Sverige

I dubbel bemärkelse. Jag är så besviken. Och jag är rädd. Jag lever i ett land där folket lagt sin röst och lagt Sveriges framtid i händerna på främlingsfientliga krafter. En vågmästar-roll för Sverigedemokraterna. För en pepparkaka som mig kunde denna dag inte sluta sämre.

Och allvarligt - jag är riktigt, riktigt ledsen. På riktigt. För jag vet, och jag hoppas att mina barn vet, att vi är värda precis lika mycket som de i det här landet som har europeiskt ursprung. Och det gör ont att det finns så många i mitt land som inte håller med, över en halv miljon. Som tycker att jag och det finaste jag har, mina barn, är en andra klassens människa.

Men det är bara att bryta ihop och gå vidare. För jag tänker alltid kämpa mot främlingsfientlighet och för mänskliga rättigheter. Och - jag är ju inte ensam, majoriteten av svenskarna är ju faktiskt inte Sverigedemokrater, så kom igen nu, oavsett block-tillhörighet. Ett enat Sverige mot främlingsfientlighet är det viktigaste nu! Jag tänker inte vara tyst.

Jag börjar med att ge en liten lektion i Sverigedemokraternas ursprung, håll till godo:

1:a val-lokalsundersökningen...

...och fy för bövelen. Om det håller i sig. Och Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Vad som helst är bättre än det. Till och med fortsatt Alliansregering bara jag slipper Sverigedemokraterna i riksdagen!

Hoppas

Nu har jag varit och utnyttjat min medborgerliga rättighet tillika skyldighet. Tog med mig småkidsen och förklarade det fantastiska med att leva i en demokrati; att lilla jag, som lever ett helt vanligt liv och inte är speciell på något sätt har möjlighet att påverka vem som ska bestämma i vårt land. Utan att riskera mitt liv. Jag bara knatade iväg utan att vara rädd för varken min eller mina barns säkerhet. Bara några hundra mil bort, i Afghanistan har femton personer mördats i samband med deras val.

Varje gång jag röstar är jag extra tacksam för att jag som kvinna får rösta. Att min röst är lika mycket värd som männens.

Så nu är det bara att hoppas. Att jag som har så mycket få dela med mig til dem jag träffar på min arbetstid som alltför ofta har alldeles för lite.

Mest av allt hoppas jag att Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen. Det skulle pepparkaks-Bina ta som en personlig skymf, både å mina och mina barns vägnar, som de första och andra generationens invandrare vi är (om jag nu ska begagna mig av det alldeles för diffusa begreppet "invandrare"). Men mest skulle jag nog bli ledsen. Att människor lägger en röst på ett parti som har främlingsfientlighet som sin drivkraft. Har vi inte sett nog av vad det kan leda till här i världen?

Fattar inte

Ok. Jag har förstått att det går att förtidsrösta och att om jag hade förtidsröstat så kan jag idag gå till val-lokalen och ändra mig. Det är nu det blir knepigt.

Hur vet valförättarna vilken röst de ska ta bort? För det står ju inte mitt namn på valsedlarna jag förtidsröstade med (antar jag). Innebär det att jag måste berätta vad jag röstade på först? Eller åsiktsregistreras vi i smyg?

Någon där ute som vet hur det går till? Tacksam för svar.

Vi kollar dem men ingen kollar oss!

Igår uppdagades något helkonstigt. Vi har en kollega (socialsekreterare pratar jag om nu) i en annan kommun som är dömd för barnmisshandel, men ändå arbetar som socialsekreterare och utreder ärenden som rör barn som far illa och familjerätt. Vi tycker alla att det är helt galet och skamligt (och jodå, hans chef visste om detta när han anställdes). Vi begär utdrag ur belastningsregistret för de som vill bli kontaktpersoner, kontaktfamiljer och familjehem till "våra" barn. Det är ju liksom en självklarhet att någon som blivit dömd för brott mot barn, våldsbrott och kanske även andra brott inte ska få betalt för att ta hand om barn!

Så kommer min närmsta chef och slår sig ned i fikahörnan och då visar det sig att ingen begär utdrag ur belastningsregistret när vi nyanställer personal!!!! Så vi kan också ha personer dömda för barnmisshandel, sexualbrott mot barn, våld i nära relation och ekonomisk brottslighet (vilket kanske inte passar så bra ihop med att handlägga försörjningsstöd). Skaplig dubbelmoral med en socialtjänst som inte vill att uppdragstagare ska vara dömda för brott, men som inte bryr sig om att kolla om tjänstekvinnorna/männen är dömda för brott!

Vilken kalkon!

Ursäkta den dåliga upplösningen...

Är lat idag och värmde en burk Nestlé Potatis Kalkongryta. Rör runt lite för att jämna ut värmen och hittar då detta ben i maten. Tack gode Gud att jag såg det så att inte Liten fick in det in munnen! Nu är ju hon en ganska smart människa så jag tror i och för sig att hon hade spottat ut det, men jag är inte helt säker. Ett kalkonben på tvären i hennes luftstrupe...tanken ger mig kalla kårar!

Nu ska benet skickas till Nestlé för analys. Undrar hur ofta det här händer? Och undrar hur många föräldrar som inte orkar skicka iväg benbiten?

Cykelhjälm och genus

Lillkillen behövde en ny cykelhjälm. Vi har idag utforskat utbudet på tre cykel- och sportaffärer. Och konstaterar att en könsneutral cykelhjälm till barn (med grönt spänne) inte finns. Svarta, blå och gröna cykelhjälmar med taggtråd, eldsflammor och blixtar samt röda, rosa eller vita cykelhjälmar med blommor, fjärilar och mjuka mönster. Jag försökte få Lillkillen att vara lite könsöverskridande med en snygg röd hjälm med lite mönster, men det ville han i-n-t-e ha. Det blev en blå med taggtråd.

Det borde ju inte vara svårt att designa könsneutrala cykelhjälmar; stjärnor och ränder t.ex. Men det säljer väl inte.

Klarsynt

Jag tycker det är så najs när Sverigedemokrater får vara med i debatter för de lyckas ju alltid avslöja hur härligt främlingsfientligt deras parti är! Som den här tomten i Norrland som vill förbjuda muslimer att utöva sin religion. Vilket bra förslag. Verkligen.

Not.

Bara en liten lort

Idag svek jag ett barn.
Jag och Liten var på IKEA:s restaurang. Vi satt bredvid lekhörnan och vid bordet bredvid satt en äldre kvinna med två barnbarn, en flicka ungefär fyra år och en pojke ungefär sex år. När barnen hade ätit klart gick de och lekte. De blev ovänner efter en stund och flickan började gråta. Den äldre kvinnan försökte trösta henne genom att lyfta henne till bordet och sätta henne i sitt knä. Det funkade inte då flickan blev helt superledsen och skrek efter pappa. Till slut lyckades flickan bängla sig ur kvinnans grepp och gick tillbaka till lekhörnan.

När hon kom dit knuffade storebror omkull henne. Han knuffade ganska hårt och hon började gråta. Den äldre kvinnan gick då fram till pojken och drog honom väldigt hårt i vänster öra och skällde på honom. Han började storgråta och kvinnan gick tillbaka och satte sig vid bordet. Vid det här laget hade Liten ätit upp nästan hela sitt mellis. Jag ifrågasatte att jag hade sett rätt, men pojken grät och grät och höll sig för örat med sin vänstra hand. Då blev jag förbannad.

När Liten hade ätit klart gick jag med henne till lekhörnan och när hon börjat leka med en leksak sa jag till pojken, som vid det här laget suttit och gråtit otröstligt i minst tre minuter:
- Vad ledsen du är.
- Ja, snyftade han.
- Drog hon dig i örat?
- Ja.
- Det får man inte göra.
Kvinnan hörde nog inte vad jag sa till pojken, men hon såg att jag pratade med honom och kom och hämtade honom till bordet och satte honom i sitt knä.

Liten lekte en stund till och jag undrade vad jag skulle göra. Jag ville markera att det var helt oacceptabelt att kränka barn fysiskt. Men hur skulle jag säga? Jag funderade på allt från ett argt:
- Jag såg vad att du drog pojken i örat och vill bara att du ska veta att det är helt oacceptabelt!
Till ett mjukare:
- Det var verkligen inte okej att pojken knuffade sin lillasyster och jag förstår att du blev arg, men det blev kanske inte så bra när du drog honom i örat?

Jag lät liten leka fem minuter till ungefär och hoppades på att pappan skulle komma så att jag kunde berätta vad som hänt för honom, men han dök inte upp.

Jag skäms, men jag vågade inte säga något till kvinnan. Jag lämnade pojken, flickan och kvinnan och gick vidare - under stor ambivalens. Efter att jag gått ett tag vände jag tillbaka för det kändes verkligen inte rätt att bara gå utan att säga något, men pappan hade fortfarande inte kommit så jag fortsatte min runda genom IKEA.

Jag ångar fortfarande att jag inte sa något till kvinnan. Och jag ångrar att jag inte frågade pojken mer, t.ex. om det hade hänt förut att någon gjort så att han fått ont någonstans på kroppen.

Det blir nog inte det här partiet i alla fall...

Moderaterna genom tiderna:
•1904-1918: Nej till allmän rösträtt.
•1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
•1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
•1946: Nej till fria skolmåltider.
•1960-talet: Ja till apartheid.
•1974: Nej till fri abort.
•1994: Nej till partnerskapslag
för homosexuella.
•2003: Ja till Irakkriget
•2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn

Kurs i jämställdhet

Idag och imorgon är jag på kurs i jämställdhet. Det är så intressant! Till imorgon har vi som uppgift att göra en tidslinje över de föreställningar kring kön som vi fått presenterade för oss genom livet och vilka som presenterat dessa föreställningar för oss. Så nu är det på med genus-glasögonen som gäller (som om jag tar av mig dem speciellt ofta...)!

Men käre värld

Hur svårt kan det vara att umgås utan att slåss?! Va?!

Nä. Nu tänker jag gå och lägga mig. Imorgon är en annan dag.

Läxförhörsproblem

Stora Killen läser tyska. Det är ett problem för mig eftersom jag inte kan tyska. Den här veckan har de ett visst antal glosor som de ska lära sig utantill skriftligt eller muntligt (vad är det för lat-fasoner förresten? Varför inte lära sig båda sakerna samtidigt?!). Stora Killen valde muntligt. Och det är ju svårt att ha några synpunkter på uttalet för mig som inte kan tyska... Hur gör alla andra föräldrar? Tar en kurs hos något studieförbund? Tvingar barnet läsa samma språk som dem?

Fick höra en fantastisk berättelse...

...ur riktiga livet häromdagen. Det var en svensk man som i många år av och till bott och arbetat i Palestina. Han berättade att han vid ett tillfälle varit på en palestinsk skola som byggts av en eldsjäl. Han fick träffa den här eldsjälen, en man. Han berättade att han ansåg att utbildning var viktigt och hade därför grundat skolan och tillsammans med andra byggt den. Så en dag kom israeler och förstörde skolbyggnaden totalt. Den här mannen blev naturligtvis förkrossad, men tog nya tag och byggde upp skolan igen. Den var i bruk en tid till och så kom nästa israeliska styrka och åter stod han maktlös och kunde bara se på när hans skola ännu en gång revs.

Den här mannen gav ändå inte upp. Han ville att de palestinska barnen skulle få möjlighet till utbildning så han byggde upp skolan igen. Den kom åter i bruk, men efter en tid kom ytterligare en israeliska styrka. Den här gången fick mannen möjlighet att prata med den högst ansvarige militären, en major eller överste. Till honom sa han:

- Du kan förstöra skolan igen, du kan förstöra all utrustning, alla golv, alla väggar, alla tak. Du kan döda alla barn som går i eller ska gå i den här skolan - det kan jag inte hindra dig från. Men det finns en sak som du inte kan få.
Du kan aldrig få mig att hata dig.

Lycka är...

...att efter en lång stunds letande efter bra skog, hitta ett helt nytt svampställe med trumpetsvamp, kantareller, tegelkremlor och trattkantareller. Och trots sura miner från Stora Killen när skogsturen annonserades så var han ändå till stor hjälp i svampletandet, gav lillebrorsan en hjälpande hand över vattenhål och bar lillasyster när hon tröttnat på att sitta på skogens matta av uttröttade grenar och kvistar. En härlig stund i skogen med hela familjen!

Alkohol eller inte

Jag dricker ju sällan, som jag skrivit förut. I sommar var jag lite uppåt en eftermiddag när vi kom hem från beachen och för att skoja till det ännu lite mer (för det är det jag hört att alkohol gör...) så drack jag tre, jag upprepar t-r-e cider på en kväll. Men det blev inte roligare för det, det var inte alls tråkigt, nej, jag hade roligt, men jag tror inte att jag hade haft mindre roligt utan alkoholen.

Ikväll har vi fest med jobbet. Det bästa med det är att jag är garanterat skyddad från tarvliga närmanden från överförfriskade manliga kollegor - det är nämligen inga män anmälda på festen. Det sämsta med det är att jag missar min bokcirkel...buhu...

Nåväl. Nu sitter jag här och överväger om jag ska hasta iväg till bolaget eller inte. Mycket talar för att jag i-n-t-e kommer göra det, bland annat ovanstående resonemang. Men kanske ska jag ta till mig det Sportfiskaren sa när vi skulle sova ovan nämnda sommarkväll.

Jag: Där ser du, inte blev det roligare bara för att jag drack!
Sportfiskaren: Nej, du hade kanske inte roligare, men du blev roligare.

Snart dags för föräldramöte för Stora Killen

Älskar Mia och Klara. Tabita är ju rolig på gränsen till så pinsam att jag knappt orkar titta.

RUT berövar barn sina föräldrar

Dagens "Uppdrag Granskning" handlar om Euro-Orphans. Här hemma har vi pratat om att betala en städfirma för att städa åt oss. Sportfiskaren tycker storstädning en gång i kvartalet, jag tycker dammsugning, svabbning och dammtorkning en gång i veckan. I vilket fall blir det inte nu när vi båda är hemma, men när vi sedan börjar jobba "på riktigt" så kommer vi säkert göra slag i saken (om vi nu kommer överens om vad vi vill ha).

Att se en dokumentär om RUT-avdraget ur ett barnperspektiv fick mig att bli så ledsen; över alla föräldrar som går miste om sina barns uppväxt, över alla barn som längtar och sörjer sin/sina förälder/föräldrar. De föräldrar som var med i dokumentären arbetade alla vitt här i Sverige som städerskor för en städfirma. De upplevde att de inte hade något alternativ. Att det enda alternativet för att slippa fattigdom var att lämna sina barn och emigrera. Bl.a hit till Sverige. Och då fick de ut ca. 10 000 kr efter skatt och av dem så drog städfirman av 2 000 kr för hyra. Det är verkligen inte mycket pengar.

Jag känner mig delad. Om vi skulle använda en städfirma som har någon av dessa föräldrar skulle det inte kännas bra. Att jag få mer tid med mina barn på bekostnad av att den som städar hos oss nästan inte alls får träffa sina barn. Men om vi inte skaffar städhjälp, innebär det att situationen blir bättre för de föräldrar och barn som inte lever ihop? Inte vet jag.

Panodil makes my day

Jag avskyr att vakna med huvudvärk. Sådan där som får hela huvudet att bulta i takt med hjärtats pulsslag. Fy! Men med hjälp av två Panodil blir jag efter en stund människa igen. Frukosten serveras till de tre små och mig själv, de som ska kommer iväg till sin dagliga verksamhet och nu har jag och Liten kommit hem igen. Och jag tror vi kör en favorit i repris; softar i soffan idag igen. Imorgon måste jag vara frisk för då ska jag jobba. Då ska jag komplettera Panodil-intaget med en hutt Cocillana-Etyfin så jag inte hostar ihjäl de jag ska ha samtal med.