Fattar ingenting!

För övrigt ställer jag mig helt frågande till Schweiz resultat i folkomröstningen om minaritets-förbudet. Trodde aldrig att det skulle gå igenom! Helt osannolikt! Ett sådant förbud hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle. I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, artikel 18, står att varje människa har rätt till religionsfrihet. I det borde det ingå att få upprätta den lokal man vill för att kunna utöva sin tro. En schweizare jag hörde på radion menade dock att muslimer fick utöva sin tro, men att uppbyggande av minareter innebar en politisk yttring av islam.

Time after time

Suck! I helgen passade Stora killen en tid av minst fem uppgjorda och det var för att han visste att han inte skulle få gå ut mer. Så nu får han vara hemma idag och imorgon efter skolan. Kompisarna får såklart gärna följa med (vilket de gjort och därför sitter jag här i fåtöljen och undrar hur länge jag orkar lyssna på Guitar Hero, har stått ut i två timmar nu).

Men det är ju aldrig hans fel att han inte kommer i tid. Nej, o, nej! Är det inte klockan på mobilen som går fel, så var det larmet som inte ringde i tid eller kompisens föräldrar som glömde säga till honom, yada, yada, yada. Han ljuger med samma påhittighet och trovärdighet som missbrukare som ska förklara positiva urinprover!

Hur jag ska få honom att respektera tiderna vet jag inte, men eftersom tjat inte funkar och inte heller böner så blir det tyvärr bestraffning som återstår. Vi får väl se om det fungerar...

Närvara med min frånvaro

Just nu är jag som sagt ganska pinsam tycker Stora killen. Igår ville han fråga om skjuts varpå han skickar följande sms:

"Kan du skjutsa mig till Förorten utan att följa med?"

Ringde och frågade vad han menade och han ville att jag skjutsade, men utan att gå in och säga hej till dem han skulle vara hos. Jag sa nej och då var det inte längre aktuellt med besök i Förorten... Men jag vill faktiskt veta var och hos vilka mina barn är, likväl som jag vill presentera mig för dem. Speciellt om de bor i Förorten, där bor det ju bara konstigt folk, det är ju allmänt känt! ; )

1:a advent

Fortfarande är det bästa jag vet med första advent att få gå till kyrkan och sjunga psalm 105, Hosianna Davids son. Att riktigt få sjunga ut och ta i från tårna tillsammans med orgeln, en duktig trumpetare och resten av församlingen!

Lussebulle, mjuk pepparkaka och lite glögg är inte heller så illa och kanske jag ska avsluta denna första advent med det? Sportfiskaren har somnat med Lillkillen, Liten sover sött och Stora killen ligger och sms:ar med sin tjej.

Svartsjuka

Det är inte lätt att bli storebror. Nästan all den uppmärksamhet Lillkillen röjt som lillebror är plötsligt borta för nu finns en till i familjen, en som är ännu mindre och som får farmor, farfar, mormor, morfar, andra släktingar och vänner att gulla med och uppmärksamma lillasyster. För att inte tala om hur tidskrävande den där lillasystern är när hon är vaken. En person sa en gång: Om du ska jämföra något med att bli storasyskon så kan du tänka dig hur det skulle kännas om din partner kom hem en dag och sa att den hade träffat en till man/kvinna som skulle flytta in och du skulle inte ha något att säga till om. Tja, det skulle ju inte vara så kul, minst sagt.

Så jag förstår att Lillkillen ibland blir frustrerad (för oftast är han väldigt snäll och go mot Liten) och det kan ta sig i olika uttryck. På bilden är Litens mjukiskatt upphängd i halsen mellan handtagen på kylen och frysen...Tur att den eventuella svartsjukan tar sig i sådana ofarliga uttryck.

Som Liten

Idag är liten två månader och tio dagar. Hon är verkligen så liten. Små händer. Små fötter. Ett litet öra. Vackra ögon. En liten näsa. Och en liten mun. Ändå har så mycket hänt på de här dagarna som passerat.

Hon ler mot, tittar på och följer omvärlden. Vrider på huvudet mot röster. Pratar en massa. Tycker om att busas med. Meddelar utan svårigheter om det är något hon inte tycker om, både med rösten och kroppen. Känner igen olika personer på röst och doft.

Och Liten och jag gick ju genom en hel graviditet innan jag fick se vem det var som låg därinne.

Men det finns ju många sätt att bli förälder på och många sätt att få föräldrar på. När jag var exakt så liten som Liten, precis den här dagen, flög jag från landet under ekvatorn till detta kyliga mörka land. Och jag vet inte alls vad som hände med mig innan dess. Jag blev född, hamnade på sjukhus, men det är allt jag vet. Tänk hur många timmar jag burit, vyssjat och matat Liten. Hur många gånger jag redan tröstat henne, pussat henne, pratat med henne, kramat henne, lagt henne och busat med henne. Ibland kan jag undra vem som gjorde allt det där med mig, eller vilka. Vems röster och dofter kände jag igen? Saknade jag min tvillingsyster som jag delat nio månader i livmodern med för att sedan skiljas från? Det tror jag. Inte att det var en medveten tanke, men att något fattades mig. Undrade jag var rösten som jag hört i livmodern tagit vägen?

Jag var föräldralös. Men så landade planet på Arlanda. En flygvärdinna bar mig i en babylift i sin ena hand och i den andra bar hon babyliften som min syster låg i. Hon bar in oss i ett litet rum på den stora flygplatsen. Där väntade en man och en kvinna, väntade just på mig. Jag lades i deras famn, jag såg in i deras ögon. Hörde deras röster för första gången. Kände deras händer krama och beröra min lilla kropp för första gången. Och där fick jag mina föräldrar.

As we dream by the fire

Äntligen. Det har varit en lång väg till att återigen kunna elda. Redan vid husbesiktningen blev vi införstådda med att skorstenen behövde en ny krona och så småningom skulle även skorstenen behöva muras om.

Förra hösten kontaktade vi så en firma som skulle komma ett visst datum. Men de kom inte. Och kom inte heller nästa gång de lovade. Då tröttnade jag och vi kontaktade en annan murare som informerade att det inte gick att mura om skorstenen då eftersom det var för kallt. Han skulle dock göra det till våren.

I slutet av våren fick vi således en nymurad skorsten med fin krona. Och ett nytt vardagsrumsfönster eftersom muraren välte in en stege genom fönstret...

Resten av våren och sommaren gick utan att vi hade något behov av att elda, men under hösten kontaktade jag en sotare som skulle komma och sota.

En arbetsovillig och stressad sotare kom tidigt en morgon och konstaterade att det inte var något drag i skorstenen - alls. Rökpatronen rökte in vårt vardagsrum. Han stoppade upp någonting tre meter upp i skorstenen nedifrån, men sedan kom det en krök och sotaren visste inte var stoppet var, bara att det fanns ett. Sotaren sa att vi skulle kontakta muraren och var sedan hastigt försvunnen medan jag i mitt stilla sinne undrade vad muraren skulle göra åt ett eventuellt stopp i skorstenen. Var det inte just det som var sotarens uppgift?

Nåväl. Muraren kontaktades och han skulle komma ett visst datum. Det gjorde han inte. Han svarade inte heller på intalade röstbrevlåde-meddelande eller sms. Efter nästan en månad skickade han en man hit. Som mest stod och tittade. Både inne och på taket. Petade lite med en av Lillkillens pinnar i skorstenen. Och undrade om vi inte skulle ringa sotaren istället eftersom han ju inte var sotare och således inte hade någon sotarutrustning. Sotaren säger ring muraren. Murarens dräng säger ring sotaren. Moment 22.

Då ilsknade jag till. Skickade ett vänligt men bestämt mail till muraren där jag informerade att det fungerade ypperligt att elda innan skorstenen murades om och att jag såg fram emot en lösning snarast.

Dagen efter kom muraren i egen hög person. Med sig hade han drängen. Drängen inledde med att ha sönder ena rutan i braskasetten... Men sedan blev det i alla fall fart på dem och det petades och petades och det trillade ned saker och till slut var de nöjda. Jag frågade om vi behövde ta dit sotaren igen men nej då sa muraren, nu finns det inget sot kvar!

Äntligen. Så eldade Sportfiskaren en kväll. Barnen hade gått och lagt sig. Jag tyckte det luktade väldigt mycket rök. När jag kom upp till Liten som ville ha sitt första natt-mål luktade det otäckt mycket rök i vårt sovrum där en gammal kakelugn står (går inte att elda i). Jag blev livrädd och tänkte på vad som hade kunnat hända med Litens lilla kropp om hon fått för mycket kolmonoxid i sig...otänkbara tanke.

Sportfiskaren fixade hit sotaren igen. Han konstaderade med sin kamera och sitt måttband (varför använde han inte dem förra gången?!) att stoppet var kvar, tre meter ned från kronans kant. Muraren och drängen hade fått upp två små hål, men huvuddelen av stoppet återstod. Sotaren tyckte vi skulle kontakta muraren igen. Jag frågade hur sotaren skulle löst problemet. Han skulle bilat upp murstocken på vinden och rensat därifrån.

Igår kom muraren tillbaka. Och gick in via murstocken och rensade skorstenen. Han sa till Sportfiskaren att han var SÅ trött på vår skorsten. Tja, då är vi kanske kvitt för jag har varit ganska trött på muraren.

Men nu fungerar det i alla fall. Så nu sitter Liten och jag i fåtöljen framför brasan. Tittar på de dansande lågorna och drömmer oss bort. Undrar vad Liten tänker. Jag tänker på mina tre fina ungar. Och ber att inget ont må hända dem. Någonsin.

Öppna dörren!

Idag är det FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor. Det har uppmärksammats i Lilla Staden. Jag hade äran att få/kunna vara med på detta arrangemang. Jag fick träffa flera av "mina" kvinnor - det var så roligt att få se dem igen och höra att de mådde bra.

I Lilla Staden kommer under några dagar visas en konstinstallation som heter Det slutna rummet. Det handlar om det våld som så många män utsätter sina flickvänner, sambos och fruar för varje dag. Fortfarande, år 2009, är hemmet den farligaste platsen att vistas på för kvinnor. Det är sorgligt.

Dagens arrangemang var ett samarbete mellan socialtjänsten, polisen, Svenska Kyrkan, Brottsofferjouren och politiker. Det känns bra. Att inte vara ensam i arbetet med de här frågorna. Och det kändes bra att träffa de där kvinnorna. Som faktiskt har lämnat det slutna rummet. Som hittade en dörr. Som öppnade den. Som gick ut. Utan att veta någonting om hur det kommer bli. Men med vetskapen om att de inte längre ville eller orkade leva med våld. Det är mod.

När gränser suddas ut

Jag älskar att träffa eller lyssna på människor som får mina tankar att gå i nya banor eller ifrågasätta det jag tidigare tyckt eller tänkt. I förra veckan hade jag förmånen att få lyssna på en föreläsning av Anneli Svensson om våld mot (L)HBT-personer. Föreläsningen handlade delvis om föreställningar om kön och sexualitet. Bland annat diskuterades begreppet transvestit. En kvinna berättade att hon huvudsakligen använder kläder från Dressman. Hon frågade oss om det innebär att hon är transvestit. Tja, det beror väl på vad hon tycker antar jag, eller? Och så tänkte jag att det måste ju vara svårare att vara kvinna och transvestit än man och transvestit. Det finns ju så många kläder som anses vara typiskt kvinnliga attribut; kjol, klänning, strumpbyxor, högklackade skor, medan det finns få kläder som anses vara typiskt manliga attribut. Tja, mina små hjärnceller gav sig ut på nya vindlingar i hjärnbarken - mycket trevligt, tack föreläsaren!

Guldkorn

Stora killen vill helst inte visa sig offentligt med mig längre eftersom jag är så pinsam. Men ibland händer det att han får finna sig i det ändå. Och ibland inträffar sådana där obetalbart härliga ögonblick. Idag infann sig ett sådant. På den mörka skolgården, mitt i det kalla november-regnet. Att han faktiskt skrattade riktigt äkta och högt och härligt tillsammans med sin pinsamma mamma. Det är guldkorn jag bevarar i mamma-hjärtat!

Varsågod Sportfiskaren!

Män med högutbildade partners lever längre, enligt Expressen. Tja, eftersom Sportfiskaren är med och betalar av min skuld till CSN så är det väl inte mer än rätt att han tack vare detta får leva lite längre än om han valt någon utan akademisk utbildning. Jag gör så gott jag kan för att hålla honom vid liv, men det är dessvärre sällan Sportfiskaren tycker om min mat. Oftast möts jag av ironiska kommentarer som: "Det smakade ju intressant. Vad är det i maten - nej förresten jag vill inte veta. Oj, nu har du verkligen ansträngt dig". Barnen och mina vänner klagar dock sällan på min matlagning, så jag tar Sportfiskarens ogillande av min mat med ro. Är han inte nöjd kan han ju komma hem tidigare och laga maten själv. Eller låta bli att äta. Och från och med nu kan han ju tänka på att han kommer leva längre tack vare min matlagning - kanske det är en krydda som får maten att smaka bättre!

Hantverkar-vett

Alltså, nu har vi haft en del hantverkare här i huset de senaste veckorna. Och det stör mig lite att de knatar in med skorna på utan att fråga om det är okej. Är det bara i Lilla Staden vi har ohyfsade hantverkare eller är det så här hantverkare gör? Det är väl knappast någon som missat att det är november och mestadels regn, vilket betyder blöt gräsmatta och blöt mark ute. Och det dras ju in när de traskar in med sina skor. De hantverkare vi haft här har haft uppdrag som inneburit att de varit ute och sedan gått in och sedan gått ut, sedan kommit in igen. Jag tycker det är konstigt i alla fall. Att bara knata in och ut med skorna på och göra golvet mer och mer smutsigt för varje gång.

Heja regeringsrätten!

Socialnämnden i Östersund ville avslå en missbrukares ansökan om försörjningsstöd till hyra och fackavgift för att han inte följde en upprättad rehabiliteringsplan. Socialnämnden tyckte att de skulle kunna avslå ansökan för att försörjningsstödet skulle leda till att mannen hade möjlighet att fortsätta missbruka. Det tyckte inte regeringsrätten. Jag håller med regeringsrätten. Det var ju pengar till hyra och fackavgift det gällde. Det är ju sällan som hemlöshet ökar möjligheten att komma ut ur missbruk! Tvärtom skulle jag tro.

Och dessvärre tror jag inte att socialnämnden med hjälp av att avslå ansökningar om försörjningsstöd skulle minska antalet missbrukare i kommunen. Om det verkligen handlar om fara för hälsa och utveckling hos missbrukaren kan ju socialnämnden använda sig av LVM (lagen om vård av missbrukare i vissa fall) för att tvinga en missbrukare till behandling. Rätten till försörjningsstöd ska omfatta alla som har rätt till det, även missbrukare som inte vill sluta missbruka. Tycker jag. Även om jag tycker droger är skräp, minst sagt. Buuu för droger!

Min pappa är speciell

Ja, han har ett speciellt handlag med barn. Här är han på bild med mig - det är några år sedan. Han har barnasinnet kvar och kanske är det därför barn tycker så mycket om honom. Innan han fick egna barn lekte han med grannarnas barn. Mamma har berättat att de till och med kom ringde på och frågade mamma om pappa fick komma ut och leka. När jag och brorsan hade kommit hade vi alltid en massa grannbarn i trädgården om pappa var ute och grejade. Det var alltid fullt med barn i skottkärran ovanpå lövhögen.

Sedan fick jag själv barn. Tre stycken vid det här laget och det har varit samma sak med dem. Han är så älskad av mina barn. "Morfar ska vi leka?" Har han fått höra tusen och tusen gånger! Och han tar sig alltid tid med dem och har tålamod att sitta på golvet eller vara i lekparken eller på kullen och leka.

Jag går ju en kurs på universitetet och är där en heldag varje månad. Då har pappa hand om Liten. Inför gårdagens barnvaktande var jag lite nervös eftersom Litens farmor var här för några veckor sedan och Liten gick inte alls med på att farmor bar på henne. Hon bara gnällde eller skrek. Jag fick god hjälp av svärmor ändå (Sportfiskaren var borta måndag till torsdag) - hur lyxigt är det inte att resa sig från matbordet och ta hand om Liten och sedan komma in i köket och det är undanplockat och fint överallt?!

Nå, orolig var jag alltså inför gårdagen. Men det hade jag inte behövt vara. Liten fick mat av mig och däremellan sov hon några stunder och var vaken några stunder - men hon var mycket nöjd och belåten med morfars sällskap. Och för en tid sedan fick jag en förklaring till varför av en kollega. Hon har speciella gåvor och sa till mig: Vet du om att det finns ett fåtal människor som strålar som solen? Nej, sa jag. Din pappa är en av dem. Det kan jag tänka mig, sa jag, för han är nog den godaste människa jag känner. Ja, sa min kollega, när jag ser honom med Liten så blir jag så berörd att jag får tårar i ögonen för han utstrålar sådant ljus och sådan kärlek.

Idag firar FN:s barnkonvention 20-årsjubileum. Och jag är så glad att jag och mina barn har fått leva nära min pappa. Tack!

I knew it!

Stora killen skickade en förfrågan om Farmville på FB igår och mot bättre vetande accepterade jag och är nu helt fast i Farmville-träsket! Just nu sitter jag och undrar om jordgubbarna hinner bli färdiga till 22:00 som jag hoppades när jag planterade dem i eftermiddags...

Webb-tv-tips!

Kan verkligen rekommendera SVT:s Sommarpratarna. Sänds på tisdagkvällar klockan åtta, men finns alltid på nätet när det passar dig. Började kolla idag, men sedan ringde Företagerskan så jag missade det mesta. Ser redan fram emot att få se resten på webben!

Billigare än rökare

Snart är det advent. Som kommunarbetare har jag få tjänsteförmåner, men det fanns en trevlig - till förra året...

Svenska kyrkan anordnade en adventsgudstjänst för oss kommunanställda och bjöd därefter på lussekatt och pepparkaka i församlingshemmet. Vi fick gå på detta under arbetstid. Fram till förra året. Då bestämde arbetsgivaren att vi fick gå, men inte på arbetstid, utan då fick vi flexa ut. Skäl: alla hade inte möjlighet att gå under arbetstid, därför blev det orättvist.

Nä, så är det ju såklart. I vår kommun ska vi ha en långsiktigt god ekonomi och ur ett ekonomiskt perspektiv kan det ju ifrågasättas att skattepengar går till att betala kommunarbetares adventsmys, visst, men alla rökare då. Så ofta som de springer ut och röker på arbetstid tycker jag nog att i alla fall icke-rökare som jag själv skulle kunna få gå på arbetstid. För nog röker rökarna per år mer än den timme det tar att adventsgudstjänsta och fika. Ja, jag är ganska säker på att om jag skulle ta reda på hur mycket tid en rökande kollega röker på arbetstid under ett år skulle jag säkert kunna vara ledig minst en vecka!

Och livet är inte rättvist. Så jag tycker det är ganska småaktigt att jag inte får gå på adventsgudstjänst på arbetstid längre.

Till Företagerskan

Idag är din födelsedag och jag vill bara att du ska veta att du betyder så oerhört mycket för mig. Du har funnits vid min sida hela mitt vuxna liv. Och även under den period då vi inte hade så mycket kontakt så tänkte jag på dig ofta, ofta. Sedan hittade vi tillbaka till varandra och det är jag tacksam för. Vi har det lite likadant du och jag. Ett eget barn och så barn med den man vi lever med nu. Med allt vad det innebär!

Och du vet min historia, du vet var jag kommer från, var jag varit och var jag är nu. Du kan leda mina virriga tankar åt rätt håll när känslorna drar iväg med mig ibland. Du är en av de få jag kan tänka mig att ringa till när jag mår dåligt. Till dig kan jag uttala förbjudna tankar utan att känna skam. Och vi träffas, pratar och skrattar tillsammans. Ja, det har blivit många skratt genom åren. Och en hel del festande förr i tiden. Många skratt då också. Sedan blev vi äldre och skrattade åt oss själva där vi stod på lokalen och tyckte det var ganska tråkigt att gå ut på lokal och insåg att det med stor sannolikhet var vi som var ganska trista, inte lokalen. Vi träffas inte så ofta som vi vill, men när vi träffas blir jag alltid glad. Det är gott att ha en vän som du. Tack.

Baby Björn förlorar

Jag köpte ju en Minimundus trikåsjal i ekologisk bomull. Sportfiskaren vill inte använda den så vi har också köpt en Baby Björn Original Classic. Jag har haft Liten i bärsjalen i ungefär två timmar i sträck som längst och inte upplevt att det känts tungt eller skavt någonstans. Häromdagen skulle jag baka chokladmuffins eftersom Företagerskan skulle komma på besök (dessvärre åt hon inga, dessbättre blev det då fler till mig och kidsen...). Liten visade tydligt sitt missnöje och trots att jag använder bärsjalen nästan dagligen så tar det fortfarande lite tid att knyta den. Att fixa chokladmuffinsen skulle gå fort så jag tog för första gången på Baby Björn. Jag hade den i kanske femton minuter, men tyckte belastningen på axlarna kändes jobbig bara efter tio minuter. Det var en befrielse att ta av den! Så - trots att det tar längre tid innan Liten hamnar i bärsjalen så vinner den stort!

Om jag trodde jag kunde gå i dem...

...så skulle jag definitivt köpa dem! Är de inte as-snygga?! Love, love, love! 799:-, Jimmy Choo for H&M. Idag kl. 10:00 släpps de online-shopen, vilket är den butiken jag som invånare i Lilla Staden är hänvisad till...men som sagt, eftersom jag inte tror jag kommer kunna gå i dem känns det som 800 spänn i sjön. Men förra årets väska var definitivt värt omaket!

Vad har vi missat?

Idag överklagades domen mot de två sextonåringar som dödat en jämnårig kamrat. En femtonårig pojke anhölls för ett hundratal övergrepp och flera våldtäkter. En nittonåring har dömts av hovrätten för ett mord och försök till mord i två fall. Så unga. Så grova brott. Vad missar vi i vuxenvärlden att ge våra ungdomar?

Tid att protestera

Att ha semester så här länge som jag har många fördelar. Bland annat kan jag via Facebook protestera mot både det ena och det andra. Sist i raden av protestaktioner var deltagandet i dagens mail-bombning till Vellinge kommun som inte vill att ett transitboende för barn som kommer som flyktingar till Sverige ska byggas i deras kommun. De är oroliga att detta boende ska orsaka än den ena, än den andra bedrövelsen. Håhåjaja - det är ju b-a-r-n vi pratar om, inte livstidsdömda grovt kriminella brottslingar! Men nu har de lite mail att gå igenom - mouhahahahaaaaaaaa!

Trodde skolan hade kommit längre!

Lägerskola för årskurs 5. Tjejer och killar sover i åtskilda rum. Några tjejer smyger in i killarnas rum och gömmer sig i garderoben för att skrämma dem. Några killar kommer och tjejerna hoppar ut och skrämmer dem. En av killarna, den störste och mest störiga i klassen, över 165 cm lång, blir förbannad. Han drar in en tjej i garderoben, håller fast henne och juckar mot henne tills hon börjar gråta. Han drar in en till tjej i garderoben och samma sak händer. Hon börjar också gråta.

Efteråt. Skolans personal säger till tjejerna att de inte får göra sådär, de vet ju att den här killen blir så arg och då är det inte snällt att göra så mot honom.

??????????????????????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tänk om det hände på en arbetsplats. Några kvinnliga arbetstagare skrämmer några manliga kollegor. En av dem blir så arg att han drar in en av kvinnorna i en garderob och juckar mot henne tills hon börjar gråta och så gör han samma sak mot en annan av kvinnorna. Och sedan säger chefen till kvinnorna att de inte får göra så där för det är inte snällt mot Åke, de vet ju att han blir så arg! Sällan att en sådan situation skulle hanteras så av en chef och om h*n gjorde det skulle det nog inte accepteras.

Vad förmedlar skolan för budskap till de här tjejerna?! Att om man busar med någon som blir arg får man skylla sig själv om han sedan ger igen genom att kränka en sexuellt. Skylla sig själv. Ja, det är ju ett resonemang jag känner igen från vissa rättegångar där åtalet gäller våldtäkt. Brottsoffret får skylla sig själv; hon var ju så full, så lättklädd, gick på en så mörk plats, följde ju med honom hem, hade haft tillfälliga sexuella kontakter tidigare...Och så ifrågasätts det hur det kan vara så i dessa rättegångar, att rättsväsendet fortfarande tenderar att lägga ansvaret på brottsoffret istället för förövaren.

Kan konstatera att skolan upprätthåller detta genom samma sunkiga värderingar. I alla fall den här skolan. Buuuuuuuu för den skolan!

Skapligt omaka trio!

Jaha. Dolph Lundgren, Christine Melzer, Måns Zelmerlöw ska leda Melodifestivalen. Tja, om Arnold Schwarzenegger kan bli guvernör kan säkert Dolph leda Melodifestivalen. Men jag undrar om det verkligen kan bli bra.

Om jag drack vin...

...så hade jag belönat mig med ett glas nu...pust! Kanske finns räddningen i denna bok? Fram till dess att Liten var fem veckor ungefär var det enkelt att lägga henne för natten - hon lade sig samtidigt som mig vid elva. Nu känner jag dock att det är läge att införa lite kvällsrutiner och precis som med Lillkillen, så har detta inte mottagits med någon större förtjusning av Liten. Det tar ungefär en timme att lägga henne. Tidigare har jag ammat henne till sömns i vår säng och tänkte att det kanske går fortare om jag ammar henne innan hon ska sova (hon vaknar så lätt när hon tappar bröstet) och sedan går med henne tills hon somnar. Problemet då är ju bara att hon vaknar så fort jag lägger ned henne i hennes säng. Och idag började hon gråta redan när jag släckte ned i sovrummet (hon är inte dum så liten hon är).

Så då står jag där och gungar på sängen - tack och lov ändå för "Vyssanlull"-tassarna - och hon gråter och gråter, jag tar upp henne och hon somnar, lägger ned henne - mer gråt. Till slut somnar hon ju, men förutom att det tar så lång tid så tycker jag synd om henne som behöver gråta så innan hon somnar. Kanske ska ta hit Fröken Granit som lyckats få två barn som somnat när hon lagt ned dem i sängen. Hon kan säkert få pli på Liten.

Nej, nu ska jag kasta mig över boken så kanske det går helt smärtfritt imorgon! Eller är det så här för alla utom Fröken Granit?

Lycka och vemod

Jag är så glad att ha Liten. En sådan där underbar människa i miniatyr, men ändå helt fulländad. Allt finns där, små yttepytte-naglar, en liten mun,gropen i nacken, små öron, dunigt hår - ja, vilken välsignelse att få barn! Jag njuter så av att vara ledig och hemma!

Men samtidigt känner jag ett vemod. För Liten är mitt sista barn. Och jo, det vet jag visst. Jag bestämmer över min kropp och vet hur jag ska göra för att inte bli gravid...och jag har bestämt att jag inte vill ha fler barn. Så ibland när jag sitter där och tittar på Liten, eller pratar med henne eller lyssnar till hennes prat eller får ett leende eller snosar hennes hår eller pussar rund kind eller beskådar hennes perfekta små händer och fossingar så känner jag samtidigt ett vemod. Att jag gör allt det där för sista gången som förälder. Och så kommer det ju vara hela tiden med Liten; sista gången jag har en nyfödd, sista gången jag har en ettåring, sista gången jag har ett barn som börjar skolan och så vidare. Kanske kommer det alltid vara så att lyckan över Liten då och då blandas med vemod över att det är mitt sista barn?

Det blev så bra!

Och jag undrar, kan det bli bättre? För vi har ju en konsert kvar.

I måndags kom jag hem från en körövning där jag kände att min prestation var bedrövlig med tanke på att det var sista repetitionen innan konsertdagen. Jag har övat hemma sedan dess och det tror jag att fler i kören gjort för idag gick det riktigt, riktigt bra. Jag var så nöjd med min egen och resten av körens prestation! Naturligtvis är de låtar som inleder konserten viktiga, men det vi satsat mest på är Faurés Requiem, som avslutar konserten. När musiken tystnade efter sista takten idag så hade jag en fantastisk känsla i kroppen, eufori! Det blev så bra! Ser fram emot morgondagen med skräckblandad förtjusning - det kan bli bättre, men också sämre...

Det hade blivit SÅ bra!

Ibland tänker jag på min stora idol och tycker det suger järnet att han dog! Kommer nog inte iväg på bio:n, men har sett trailern och god dammit vilken show det hade blivit!! Blir helt tårögd när jag ser det!

Kvällens bästa låt och framförande!

Fantastisk låt. Tvivlade på att detta skulle bli bra, men det blev det ju. Att en sådan lite pjuklarv kunde prestera detta?!

Det var ett väldigt velande hit och dit!

Seriöst (som är Stora killens favorit-uttryck, uttalas "särijööööööööööst"), hur många olika råd kan socialstyrelsen och läkemedelsverket komma med gällande grisförkylningen?! Först var det två sprutor för alla, nu är det bara för barn under 13 och de med nedsatt immunförsvar. Först var det inga barn under tre år som skulle vaccineras, förutom de i riskgrupp - nu väntas nya rekommendationer inom några veckor som råder att alla barn från sex månader (kanske ännu yngre) bör vaccineras.

Ja, ja. Alla i familjen som kan få vaccinet ska få det. Det som fick mig att bestämma mig var en debatt i P1 (denna fantastiska radiokanal) där jämförelsen gjordes kring TBC, som också är en pandemi, och vaccineringen mot det när det var nytt. Idag är det ju få som protesterar eller ifrågasätter varför en vaccination mot TBC är nödvändigt och det är sannolikt att det kommer bli så med denna nya influensa också.

The girlpower-girl fyller ett!

Femte november förra året fick en av mina bästa vänner en liten, men sjuk, dotter tio veckor för tidigt. Några dagar senare opererades hon och det var långt ifrån säkert att hon skulle överleva. Men med en livsvilja av järn och med mamma och pappa vid sin sida kämpade hon på och gick från klarhet till klarhet. Och idag fyller hon ett år!

I somras hade jag nöjet att få träffa henne. En härlig liten person med ett glatt leende och stora ögon! Och idag har jag sjungit "Ja må du leva" för henne i telefon. Jag hoppas hon får många paket och en massa god tårta - det är hon verkligen värd så som hon har kämpat sitt första år!

Jag är bra!

Visst är det skönt att få känna sig bra! Jag försöker power-walka två gånger i veckan, oavsett väder och nu har jag kommit igång såpass att jag inte försöker hitta hundra orsaker till varför jag ska slippa. Idag var det snö på taken och endast en grad varmt, snöblandat regn och snålblåst. Men jag gick ut i alla fall. Så nu sitter jag här och känner mig duktig som gick ut trots vädret!

Hur törs de?

När jag gör något som inte kräver hela min uppmärksamhet så brukar jag kolla lite webb-tv samtidigt. Just idag kollar jag "Ensam mamma söker". Alltså, jag fattar inte riktigt hur människor vågar ställa upp i alla sådana där program där syftet är att hitta någon att älska. Räcker det inte med alla känslor och händelser som blir? Att utöver det välja att exponera den processen i tv?! Jag vet inte om jag tycker det är modigt eller korkat. Det blir ju så privat att jag nästan inte fixar att sitta här på andra sidan skärmen och kolla!

Men seriöst!

Hur äckligt är det inte att hitta en använd snus i handfatet?

Egenskaper bra att ha

Fyraårskontroll av Lillen nu när han är fyra. Väga - jepp, mäta - nope, sitta i stolen för hörselkontroll - nope, rita - jepp, benämna djur - nope, rita cirkel - nope...

Vi fick en ny tid för Lillen om två veckor - då går han och Sportfiskaren dit själva - jag och Liten stannar hemma och ingen distriktsköterskeelev kommer vara med.

Men integritet och egen vilja är ju två bra egenskaper. Så ser jag på det.