Vackert på väg till Paris

Eller hur?

Om man vill umgås med Maria Montazami...

...ska man i alla fall inte bli kommuntjänstekvinna. Nej då ska man vara banktjänsteman tydligen. Maken ska på något (han vet inte riktigt vad) från lördag till söndag i Metropolen och idag fick han veta att Maria Montazami ska vara där. Jag är lite avundsjuk faktiskt eftersom jag tycker att hon verkar vara en härlig människa. Men, men, jag kanske träffar någon superkul och intressant kändis i korridorerna på socialkontoret på onsdag...

Polarexpedition på väg till Paris

Idag utfärdades det varningar för att åka på vägarna runt Lilla Staden. Men jag gick ju, så jag begav mig ut på vägarna och fy för bövelen vad det blåste stundvis! Oj, oj, oj! Snön lade sig i små sjok i halsduken och i och med att jag andades på dem frös de så småningom till små isbitar. Fällde upp min härliga huva på jackan och önskade att jag haft en huva till kinderna, ngn slags bh-liknande sak för kinder vore ju toppen...

Lyssnar för tillfället på "Strindbergs stjärna" och när jag var nästan hemma fick jag åter igen möjlighet att skratta åt min egen okunskap. Jag sov ganska mycket (eller lyssnade i alla fall inte) under historieklasserna i skolan. Det kan bli ganska roligt när kunskapsluckorna öppnar sig under mina fossingar och jag dimper ned i dumhetens hål. Jag har ju funderat lite på hur de ska lyckas få in August Strindberg i hela den här historien om Strindbergs stjärna. I slutet av cd 4 visar det sig dock att det finns en känd svensk vetenskapsman som heter Strindberg, dock Nils i förnamn...ja, då har jag lärt mig något nytt idag också. Och fått tillfälle att skratta högt åt mig själv.

Feltänk!

En av de bästa stunderna på året är när jag slår mig ned i kyrkbänken på första advent. Att få sjunga "Bered en väg för Herran" och "Hosianna Davids son" och känna att nu har väntan på julen börjat är underbart.

Men i år har jag klantat till det. Jag ska utbilda ideella krafter som vill arbeta gratis med att stödja våldsutsatta kvinnor och barn som upplevt våld i hemmet. Och första passet är imorgon kl.11-14...suck! Det var den adventsgudstjänsten det. Riktigt trist faktiskt!

Aventsdessert

Hämtat ur "Söta saker".

Gyllengula saffranspäron
15 små gråpäron
1 l vatten
4 dl saffran
1 kuvert saffran
1 krm natrumbensoat

Skala päronen, men lämna kvar stjälken. Koka upp vatten, socker och saffran och fortsätt koka tills sockret löst sig. Lägg i päronen och låt dem sjuda i lagen i ca.30 min. Plocka upp dem försiktigt ett och ett och lägg över dem i en medelstor glasburk. Rör ut natriumbensoatet i den sjudande lagen. Häll sedan lagen över päronen i burken och sätt på locket. De inlagda päronen håller sig i glasburken (som ska stå i kylen) ganska länge och är bara att ta fram när du snabbt behöver svänga ihop en efterrätt.

Igår åt vi päronen direkt tillsammans med vaniljglass - mycket gott när päronen fortfarande var lite varma.

Men ååååh!

Det är bara SÅ trist med huvudvärk! Nu tänker jag ta en tidig kväll och få många timmars sömn så jag slipper vakna med huvudvärk för det är verkligen i-n-t-e kul!

Hälsokontroll och genvägar

I kväll har jag varit på hälsokontroll där jag fick veta min (oerhörda) muskelmassa och min fettvolym,  hur igenslammad jag var på insidan av allt gott jag stoppar i mig och så min fysiska ålder. Och tänk. Det gick ju bra, nu har jag på papper att jag är helt normal!

Samtidigt som jag gjorde testet kom två yngre tjejer i typ 19-årsåldern. Jag hörde att den ena blev 42 år och den andra 31 år - gissa om de ojade sig! Hälsocoachen frågade hur länge de hade tränat och det hade de gjort i två månader.
Hälsocoachen (HC): Jaha, så hur tänker ni nu då?
Tjej 1: Att nu faan ska jag träna!
Tjej 2: Ja, precis!
HC: Ja, det är rätt tänkt! Och om ni vill göra om testet är det ingen idé att göra det förrän om ungefär en månad om ni ska se resultat av er träning.
Tjej 2: Men hur ofta är ni här då?
HC: Ja, vi kommer försöka vara här en gång i veckan ungefär. Och är resultatet inte det ni vill när ni gör testet nästa gång så har vi ju lite genvägar att erbjuda er (hälsocoachen pekar på en massa hälsopiller och hälsodrycker).
Tjej 1: Neheej du, inga genvägar här inte! Nu kör vi hårt bara, eller hur?
Tjej 2: Ja, precis. (två sekunders tystnad) Förresten vad är det för genvägar?

Jag har en liten egenhet...

...jag brukar sätta på någon studsig musik och sedan låtsas att jag är ute på lokal och stuffar omkring. Nyss när jag gjorde det kom jag på att jag nog måste komma ihåg att ta av mig stegräknaren under mina indiandanser. För jag tror att mina moves kan ge några extra steg utan att jag går överhuvudtaget. Igår gick jag förresten riktigt duktigt; 13 900 steg - jo, det är sant, det blev en så jämn siffra när tisdag blev onsdag.

Nä, nu är det väl dags att ta tag i städningen igen  - efter mitt danspass känns det nästan som att jag ser fram emot att städa?! Det håller nog i sig i några sekunder till så det är bäst jag passar på!

Upptäckter på väg till Paris

Liten har hittat på en ny lek; hon drar upp filten över huvudet och jag säger förvånat "men vaaar är Liten?! Vad konstigt, hon var ju nyss här!" några gånger och sedan tar Liten snabbt ned filten och jag säger överraskat och glatt "men, där var du ju! Vilken tur, jag trodde du hade försvunnit!" och så skrattar Liten så hon kiknar. Underbara unge!

Jag fick se saker jag aldrig sett förut. Det här var väl ett trevligt substitut för "ingen reklam tack" (och ingen annan post heller för den delen).

Nya behov upptäcks! Som att en ny stegräknare behövdes till exempel. Inte för att den gamla inte funkade...utan mest för att liksom! Bäst i test fick den också OCH den var billig! Notera att jag ligger mycket bättre till idag än igår vid samma tid! Och då har jag ändå drygt 1000 steg som jag gick innan den nya stegräknaren inhandlades!

Och för att ha en sportslig chans att uppnå mitt stegmål varje dag så innebär det att flera av promenaderna sker efter mörkrets inbrott och en livförsäkring (kanske inte den allra snyggaste, men ändock) för 39 kronor är ju ganska billigt!

Sen ligger vem det nu är som ansvarar för att grusa trottoarerna ohyggligt efter. Det är mestadels isgator att vandra på vilket fick mig att överväga att inhandla broddar. Men det kändes så pensionärsaktigt så jag tror jag väntar. Någon dag i alla fall...

Att stega runt i huset...

...bara för stegens skull är inte och kommer heller inte vara min grej. Jag siktar mot 10 000 steg varje dag, men kommer inte ha dåligt samvete om jag inte når det. Så när mätaren strax innan midnatt stod på 9173 steg och jag behövde klippa färdigt några till delar till en huvtröja så valde jag mellan att:
- bli färdig med tillklippningen så att det bara är att börja sy närhelst jag vill
eller
- knata omkring i huset och nå dagens stegmål
Det kändes mer rimligt att avsluta tillklippningen än att knata omkring på nedervåningen. Och det var ju inte så långt kvar till 10 000 steg. Så nu har jag påbörjat min resa till Paris.

Lanvin eller inte?

I morgon kl.8:00 öppnar Lanvin for H&M online. Funderar på denna:

LANVIN FOR H&M. SE HELA KOLLEKTIONEN PÅ HM.COM

Men den ser så in i bängen kort ut!
Eller den här då:

LANVIN FOR H&M. SE HELA KOLLEKTIONEN PÅ HM.COM

Men jag vet inte...det är ju inte särskilt ofta jag går på partys där jag skulle få använda dessa. Men jag kanske skulle komma lite overdressed till något julbord eller jobbets julavslutnings-APT? Eller varför inte någon körfest?! Eller så kan jag lägga pengarna på något mer vettigt.

Har bara gått...

...ett tusen tre hundratvå steg. Nu ska jag ut och gå till körövningen.

Jag ska till Paris!

Via Zoila hittade jag till Ting och nu ska jag helt plötsligt till Paris! Är inte det fantastiskt så säg?! Är ni fler som vill haka på, både i RL eller "bara" här online så registrera er här IDAG så tar vi sällskap (annars går det ju att hålla koll på sig själv utan att regga sig på någon sajt såklart)! Men jag kommer inte kunna ha koll på hur många steg jag gått och räkna ihop och göra om till kilometer, så jag tar gärna hjälp av någon som gör det åt mig. Mitt användarnamn på Stegklubben är "sockerbollen" (passande va?!) så det är bara att adda mig som vän så kör vi så det ryker - eller går så det ryker. Enligt avståndstabellen är det ungefär 1540 km till Paris. Och blir vi många från eller runtomkring Lilla Staden kan väl vi träffas i RL och fira att vi kommit till Köpenhamn och så kan vi väl käka en riktigt god middag när vi kommit fram till Paris? Bon voyage!

Att ta in vatten

Det finns folk i min omgivning, som gått in i väggen och blivit utbrända. Många beskriver i efterhand att det blivit ett högre och högre tempo och sedan helt plötsligt har det tagit stopp, ofta på ett ganska drastiskt sätt (svimmat, trillat ihop, brutit ihop och gråtit). Jag är bra på att säga nej. Jag har kommit på olika sätt att förhindra att jag får ett för högt tempo (tidsgränser för hur mycket sömn jag måste få, ha något som gör att jag m-å-s-t-e gå från kontoret, hobbys som gör att jag helt släpper alla andra tankar). Sedan tycker jag om att göra en massa saker så en del tycker att jag konstant har ett för högt tempo, men jag är nöjd med mitt tempo jag.

Men så har en väldigt förnuftig och i och för sig högpresterande, men ändå "grundad" person som står mig nära gått in i väggen och då har jag börjat fundera och tvivla, kanske det inte alls är så att jag skulle märka om jag tar in så mycket vatten att jag nästan sjunker? För visst har jag ibland känt att jag tar in lite vatten, men det har inte stört mig så mycket och jag har kunnat ösa ur det som går (det blir ju alltid en liten skvätt kvar i botten på båten hur mycket man än öser). Men jag hoppas att om jag inte själv ser att jag flyter omkring med ganska mycket vatten i båten så finns det någon annan som ser det - och som säger det. Frågan är ju bara om jag skulle lyssna på den människan...

Underbart att vakna...

...och få göra en rivstart genom att rocka loss tillsammans med Liten till Bumbibjörnarna och Shakiras Waka waka! Nu fortsätter jag och småkidsen dagen samma härliga anda medan Sportfiskaren åker och hämtar ved!

Hade fel

Tänk, jag trodde att föräldrar som separerat och bråkar om vem som ska ha barnen och hur mycket var något av det sorgligaste som fanns. Men idag har jag lärt mig att det finns en kategori föräldrar som är ännu sorgligare. Och det är de föräldrar som bråkar om vem som ska slippa ha barnen, vem som har rätt att ha en barnledig vecka.

Barn i vårdnadstvister blir trasiga. Så är det bara. Även om man har föräldrar som älskar en så mycket att ingen av dem vill vara utan en, så slits de här barnen itu av att de två viktigaste personerna i barnens liv inte är sams. Men trots allt så vet de här barnen att de är älskade.

Men att ha föräldrar som inte kan komma överens för att ingen vill ha barnen?! Hur trasig blir man inte då som barn!

Dofter från förr

I morse när jag klev in i hissen på jobbet så luktade det precis som om mormor just gått ut ur hissen. Jag stod där och drog in lukten i näsan gång på gång och tänkte på hur mycket jag älskar mormor och hur mycket jag saknar henne!

Besviken

Idag har jag varit på en föreläsning som jag sett fram emot, men det blev en besvikelse. Det var entusiasmerande och kompetenta föreläsare så det var inte det som var problemet. Nej, men 96% av föreläsningen gav mer baskunskap som var generell och det som var specifikt, som jag trodde föreläsningen huvudsakligen skulle bestå av, kom när det var en kvart kvar och då var det på ett mycket övergripande plan. Tråkigt när det blir så!

Nåväl, jag fick i alla fall förmånen att träffa en före detta studiekamrat och kollega som jag tycker mycket om och saknar!

Raspberry Chocolate Cupcakes

4 dl mjöl
1 tsk bakpulver
1/2 tsk bikarbonat
1/4 tsk salt
1 1/2 dl kakao
125 g smör, osaltat
2 dl strösocker
2 ägg
1 3/4 dl mjölk
1 tsk vaniljsocker
4 dl hallon, frysta
100 g choklad, mörk med hallon


Frosting:
100 g cream cheese
5 dl florsocker, ca
1 dl kakao
1/2 tsk citronsaft

Börja med att smälta smöret, ställ åt sidan en stund. Blanda samman de torra ingredienserna. Vispa ner ägg och mjölk i smöret, tillsätt det till de torra ingredienserna och rör försiktigt tills de precis blandat sig. Hacka chokladen grov och häll i den tillsammans med hallonen, vänd ner dem i smeten.

Ställ pappersformar i en muffinsplåt och klicka ut smeten som räcker till cirka 14 st cupcakes. Grädda i 180 grader i ca 30 minuter. Testa mot slutet med en sticka ifall de är klara, det ska inte vara några smulor på den när du drar upp den i fall de är klara. Om de inte är riktigt färdiga så sjunker de ihop.

Vispa cream cheese och citronsaft pösigt, tillsätt kakao och florsocker lite i taget till önskar konsistens. Bred över dina cupcakes när de svalnat, dekorera tex med hallon, så syns det vad de smakar.

Underbara ungar!

Är inte ungar bara helt underbart underbara! Snacka om att leva i nuet! För att inte tala om inlevelseförmåga!

Jag har inte dött!

Såklart inte! Jag bara har det riktigt intensivt när jag jobbar och igår när vi var lediga hade jag supermysigt med alla kidsen. Idag har kören haft heldag och nu är jag helt trött i rösten och huvudet. Men nu känns det att julen närmar sig och i år får vi sjunga några helt nya sånger och en av dessa nya låtar berörde mig så mycket när vi sjöng den. "Ett barn är fött" heter den, den är översatt från engelska så det är inte den där gamla vanliga.

Småkidsen är sjuka och det känns som att jag är på väg att bli sjuk, men om jag ignorerar det så försvinner det nog av sig själv. Imorgon ska jag föreläsa om socialtjänstens arbete på Brottsofferjourens utbildning för nya brottsofferstödjare. Kul att få möjlighet att ge en nyanserad bild av socialtjänsten och det vi arbetar med. Ska bara sätta mig och få ihop ppt till imorgon...och kolla hur lång tid jag hade på mig...So long so far!

At the right place at the right time

Igår och idag har jag varit på en konferens där en forskargrupp presenterade sitt preliminära forskningsresultat för de verksamheter som deltagit i studien samt representanter för myndigheter och organisationer inom området (Rädda Barnen, Barnombudsmannen, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, Socialstyrelsen m.fl). Studien ska utvärdera stödet till barn som upplever våld. Egentligen skulle en kollega på barnavårdssidan deltagit som representant från vår verksamhet, men hon var upptagen så jag blev tillfrågad att åka istället. I forskargruppen ingår en av mina gamla lärare från socionomutbildningen. Lektorn träffade också den amerikanska professorn som jag bjudit in när hon var i Sverige och blev intresserad av att utvärdera gruppverksamheten för barn som upplevt våld i hemmet. På måndag eftermiddag fick jag ett sms från henne där hon frågade om jag kunde tänka mig att informera om den gruppverksamhet jag "importerat" från USA. Jag tackade ja och fick femton minuter idag. Jag pratade om vad som hänt fram till idag, vad vi vet kommer hända framöver och så önskemål inför framtiden, bland annat att kunna sprida den här metoden i hela Sverige.

Och tänk, efter konferensens slut kommer ett antal personer fram och vill ha mitt visitkort för att de är intresserade av att delta i utbildning av "vår" metod. Och så kommer representanten för SKR fram och uppger att hon tycker att vår metod är mycket intressant och frågar hur vi ställer oss till ett samarbete med dem för att sprida vår metod på en nationell nivå. Därefter kommer representanten från SKL fram och frågar om vi har några tankar kring hur vi ska sprida vår metod och framför att hon mycket väl kan tänka sig att SKL också kan hjälpa oss sprida metoden på nationell nivå. Det är ju helt fantastiskt! Jag hoppas verkligen att någon av dem, eller allra helst båda två, kan hjälpa mig och mina kollegor sprida vår metod i Sverige, det vore så kul! Åh, vilka fantastiska dagar och vilket underbart arbete jag har!

Make over!

Tidigare hade Lillkillen en lite äldre plusjobbsfröken på sin förskola. Sedan fick hon sluta när hennes "period" var slut. Jag har inte sett henne sedan dess, förrän härom veckan då jag såg henne när jag var inne i juveleraraffären för att få lite inspiration. Först kände jag inte igen henne. När hon var på förskolan hade hon kläder efter väder (allt annat vore rätt korkat om man arbetar på en uteförskola...), ingen makeup och håret var inte stylat. Nu hade hon stylat hår, en noga lagd, fin makeup, smycken och snygga kläder. Hon var så fin! Tänk att lite makeup, styling och andra kläder kan göra en sådan skillnad på utsidan! Jag tycker själv att jag ser helt blek ut de dagar jag väljer att inte lägga makeup och fixa håret. Men jag inbillar mig att andra inte ser mig så blek som jag känner mig, men efter den här uppenbarelsen så inser jag att det nog syns rätt väl när jag inte make:ar mig!

Bacilligt!

På bio. Insåg att 3D-glasögonen jag fick redan använts! Hu! Fram med handspriten och gnussa, gnussa!

In heaven

Åhhh vad kul det ska bli! Känna på och köpa tyger, kanske spana in och provköra någon maskin...pärlor fanns det här också! Det kan inte bli bättre!

Höstlovsnajs

Är ensamstående förälder under 36 timmar och försöker laga så lite mat som möjligt. I går slapp jag undan middagen tack vare släkt-träff och idag tog jag med alla tre på restaurang så jag slapp göra lunch. Trevligt hade vi det också och grabbarna tyckte det var lite skojsigt att vara på restaurang. Stora Killen var dock lite oroad över Litens dåliga bordsskick och undrade om inte personalen skulle bli arg när hon kletade ned så (hon äter själv och träffar munnen då och då).

Lillkillen är hos en kompis och leker, Liten sover och Stora Killens bästa kompis är på väg hit. Jag ska förbereda middagens rotsaksgratäng, hänga tvätt och städa undan och kanske, kanske, kanske vika tvätt, men sannolikt kommer jag inte hinna det innan Liten sussat klart - synd!

Tvära kast

Jag försöker planera mitt liv så att jag har lite tid mellan de saker jag ska göra. Ibland går det dock inte så bra. Som igår. Lillkillen hade fått biljetter till en trollkarlsshow i födelsedagspresent. Han fick ta med en förälder och valde mig. 17:00 började showen. !6:00 hade jag mitt sista möte som var med en våldsutsatt kvinna, en tolk och kvinnans integrationshandläggare. Jag informerade från början att jag var tvungen att avsluta mötet 16:40 (och tänkte att då kommer vi sluta kvart i och jag kommer hinna hämta Lillkillen och komma i tid till showen). Vi slutade inte förrän 16:50 och när jag kom ut från jobbet upptäckte jag att jag inte hade bilnyckeln i väskan och när jag var på väg upp på jobbet igen upptäckte jag att jag låst in passerkortet. Så jag fick be maken komma med Lillkillen och bilnyckeln (tur att vi har två bilar!!!) och vi hann till showen innan den började. Allt ok.

Men det blev liksom lite för lite tid mellan de här två aktiviteterna. Från att ha lyssnat på en våldsberättelse med ganska grovt våld till att femton minuter senare sitta på ett golv med hundra andra kids och vuxna och titta på en trollkarl. Jag var fysiskt närvarande, men det tog en kvart eller så in i föreställningen innan jag rent mentalt hade landat där på golvet tillsammans med förväntansfulla Lillkillen. Men då hade jag himla kul och skrattade och dansade och hoppade med Lillkillen på axlarna och kände att jag nog faktiskt har barnasinnet kvar ändå!

Att lämna

Här bodde jag en gång. Det där körsbärsträdet framför fönstret planterade jag för nästan exakt tretton år sedan. Jag hoppades att allt grävande och kånkande med jord skulle påskynda ankomsten av min förstfödda. Det gjorde det såklart inte - jag får mina barn i vecka 42, det vet jag ju nu. Men det visste jag inte då.

Körsbärsträdet kommer från pappas föräldrahem och det har säkert burit frukt i många år nu. Jag flyttade från det här huset för elva år sedan. Jag ville mest komma därifrån och lämnade både sådant jag inte ville och sådant jag ville bakom mig. Och så är det väl alltid när det är dags att lämna något eller någon bakom sig; att en del saker får man lämna även om man inte vill, för att det inte går att både ha kakan och äta upp den liksom. Eller för att det kändes ganska omotiverat och krångligt och oviktigt att gräva upp ett körsbärsträd och ta med i en påse till min nya bostad...

Men jag tror jag ska fråga om jag kan få ett nytt skott från körsbärsträdet i pappas föräldrahem, som fortfarande finns i släkten.