De sociala koderna

Det är inte lätt, men det är ju en så viktig del av livet. De sociala koderna. Att fylla år innebär ju både glädje och besvikelse; glädje över att få något önskat, besvikelse över att inte få något önskat eller över att få något oönskat. Dessutom ställs en del krav på ens beteende; att hälsa välkommen, tacka för presenter (även de oönskade utan att visa sin besvikelse...), glatt humör, tacka för att de inbjudna kom, blåsa ut ljus på tårtan, vänta till alla gäster kommit innan presenterna öppnas, ja, listan kan göras lång.

Och är det första gången man har kalas så är det inte lätt att hålla koll på alla sociala koder. Nej, då kan det vara lättare att krypa ihop i ett hörn och sura när mamma och pappa påminner om de sociala koderna. Och även om jag som mamma kan känna mig lite frustrerad så känner jag ändå sådan ömhet för den där härliga ungen, som inte har någon förståelse för varför inte han får bestämma - det är ju hans kalas.

Men förutom att Lillen surade ihop några gånger och några andra barn grät lite då och då så var kalaset lyckat. Pysslet gick över förväntan; alla barn satt snällt runt bordet och jag vet inte om det var de eller föräldrarna som tyckte pysslandet var roligast...

I'm the first in line

Äntligen! I år hann jag få på vinterdäcken i tid! Annars brukar jag alltid tänka att jag ska dit och sätta på däcken, men aldrig komma iväg förrän den första snön kommit och då är alla i Lilla Staden där och jag får köa i någon timme eller så. Idag packade jag in kidsen i bilen och åkte till däckfirman - och det var inte ens kö! Saaben som stod inne var färdig efter en minut och sedan var det min tur! Hurra, hurra vad skönt! När jag ändå var i farten med att ägna minimal tid åt bilen körde jag till Mekonomen och köpte och fyllde på olja så nu rullar vi safe i en bil som inte låter som en diesel!

Dubbel utsatthet

Igår var jag på universitetet igen och det gick lika bra med Liten som vanligt. Bara hon får mat av mig så är hon nöjd med morfar och det är ju inte konstigt för han är världens bästa morfar!

Jag läser en kurs om mäns våld mot kvinnor från mariginaliserade grupper - det kan ju vara bra att få på papper att jag faktiskt har kompetens i det ämnet jag jobbar med. Igår lyssnade jag på en kvinna som forskat om mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättningar. Det var mycket intressant, men också beklämmande. Risken att bli utsatt för sexualiserat våld är 2 - 10% större än om du inte har ett funktionsnedsättning. Våldet ser ut som "vanligt", men eftersom funktionsnedsättningen finns så blir kvinnan extra sårbar och förövaren får extra stor makt. Kanske han är den som vårdar henne samtidigt som han använder våld mot henne. Våldet kan också bestå av att inte få mediciner i tid, att bli fråntagen sitt hjälpmedel, t.ex. att inte få sin rullstol eller att bli omkullknuffad och inte få hjälp upp.

I forskningen framkommer att personal runt den funktionsnedsatta tenderar att förminska och bagatellisera våldet; Ja, men hon är ju så kär i honom, det är ju så roligt för henne att hon har en pojkvän. Jovisst, men det kanske inte är så roligt när han slår henne...


Det finns också föreställningar i samhället kring funktionshindrades sexualitet - endera att de är översexuella eller att de är asexuella. Detta får som konsekvens att sexuella övergrepp inte blir övergrepp; i forskning har framkommit att professionella både tänker (och säger!) att övergreppet är en "välgärning" - hon ska väl vara glad att hon fick sig ett, vem vill ha en så'n? Ungefär 70% av kvinnor med funktionsnedsättning har erfarenheter av sexuella övergrepp. Oftast är förövaren någon som kvinnan står i beroendeställning till; en partner, en vårdare, en gode man eller anhörig.

Ja, det här är en grupp våldsutsatta kvinnor som vi måste synliggöra och arbeta preventivt med eftersom risken att bli utsatt är högre för dem än för kvinnor utan funktionsnedsättning.

Aj, aj!

Igår fick jag vaccinet! Det gjorde inte ont att få sprutan, men efter några timmar satte värken i armen in. A-J! Vad det gjorde ont! Jag kunde knappt lyfta armen! Idag är det i alla fall bättre och när det gjorde som ondast tänkte jag: Hallå skärp dig! För sex veckor sedan tryckte du ut en liten bebis - DET gör ont!

Oemotståndliga!

Idag skulle jag ha lite kläder; varmare jacka till Lillen, röda strumpbyxor till Liten och nylonstrumpor till mig. I Lilla Staden finns två klädaffärer som säljer barnkläder (räknar bort MAXI ICA och Coop Forum); Lindex och Kappahl, något jag svurit över många gånger. Hur kul är det att alla barnen i skolan/förskolan har samma kläder?! Men det har sina fördelar också. Jag hade en rabattkupong på Lindex som gick ut i dag, 25% på hela köpet, och tänkte att det var bäst att passa på att utnyttja detta. Dessvärre var kupongen borta när jag väl skulle ha den - typiskt! Men det är då det är bra att bo i Lilla Staden och vara igenkänd på Lindex för snälla butiksbiträdet (det heter säkert något finare) tog en annan kupong och scannade in så jag fick mina 25% på hela köpet ändå och sparade nästan 200 kronor! När jag gick där bland strumpbyxorna hittade jag de här skorna och det gick bara inte att gå förbi dem! Hur söta är de inte?!

Miljö-ovänligt läckage!

Häromdagen glömde jag lägga i mina engångs-amningsinlägg när jag lämnade hemmet! Inte bra - vem vill gå omkring med våta mjölkfläckar på framsidan? Inte jag i alla fall. Ringde till Fröken Granit, som hade tvättbara amningsinlägg och erbjöd sig att låna ut några stycken. Tja, tänkte jag, det är ju i alla fall miljövänligt och således värt att prova. De funkade inte alls för mig. Absorberingsförmågan var långt under mina behov! Jag får helt enkelt fortsätta med engångsinläggen.

Gamla marker

Häromdagen var jag ute på landet och åkte förbi vårt gamla hus. Jag saknar att bo på landet. Mest naturen (minst saknar jag taxirörelsen alla vi-bor-på-landet-föräldrar får driva), de öppna landskapen, mörkret. Här brukade jag gå när Lillkillen var liten. Här gick även jag och Sportfiskaren många promenader tillsammans på kvällarna, någon av oss med Lillen i bärstol. Det var mysigt att gå sida vid sida och prata och bara vara. Den friska luften och doften av landet. Det är viktigt tror jag, att göra saker tillsammans, även om det bara är en halvtimmes promenad. Nu har vi inte varit ute och gått tillsammans på länge.

Jag och Liten är ute och går förstås. Ja, det är nya tider och villakvarter så långt ögat ser. Allting har sin tid och allt har sin njutning.

Om exakt två månader...

...sitter jag med Sportfiskaren, kidsen, mamma, pappa, brorsan och hans familj, svärföräldrarna och svågern här i vardagsrummet och firar jul. Jag längtar!

New look!

En sneakpeaker tipsade mig om en sajt där jag kunde ändra layouten på bloggen. Jag är mycket nöjd med resultatet!

Halleluja moment!

Igår var väl en härlig dag! Med stor majoritet fattade min kyrka det kloka beslutet att alla människor som älskar varandra får ingå äktenskap! Hurra!

"Men nu består tro, hopp och kärlek,
dessa tre,
och störst av dem är kärleken"

Inne - men när och hur?

Det är ju väldigt inne med pälsdetaljer, men jag har lite svårt att se när jag skulle använda en pälsväst (naturligtvis fuskpäls). Jag är ju inte ute på lokal och att ha päls på väg till MAXI ICA Stormarknad? Och över huvud taget på mig? Nej, jag tror jag skippar det inneplagget.

Ja, han har ju att brås på!

Lillen: Vad står det på kortet mamma?
Jag: Inget, jag ska skriva på det sedan, det är ett tack-kort från Liten.
L: Jag vet vad det ska stå på det.
J: Jaså, vad då?
L: Tack för alla presenterna.
J: Ja, hur visste du det?!
L: För jag är asa-smart.

Love självförtroende!

Stora killens favoritchokladmuffins

2 ägg
2½ dl strösocker
100 g smör
1½ tsk vaniljsocker
1 krm salt
4 msk kakao
2 dl mjöl
1 tsk bakpulver

Vispa upp ägg och socker till en porös smet.

Blanda i de resterande ingredienserna och vispa till en jämn smet. Smeten blir ganska trögflytande.

Skeda upp i 12 muffinsformar.

Grädda på 200 grader i mitten av ugnen i 10-12 minuter. Låt svalna något. Ät och njut!

I alla fall inte New York

Igår var det körövning igen. Förutom att sjunga fick vi mer information om den förestående kör-resan. Det blev inte alls den kostnaden jag trodde det skulle bli. Den privata kostnaden för resa och logi blir 6 000. Och då har jag kvar kostnader för mat. Det vore dessutom roligt att kunna shoppa lite om jag ändå var i N.Y. Att åka till N.Y och vända på varje krona vore lite trist:

- Ja, kul, ska ni gå ut på restaurang. Ja, men, nej, jag följer inte med, jag köper en yoghurt och käkar på hotellrummet...Ni kan väl skicka ett mms och ta lite kort!

- Hej ungar, åååhhhhhh, vad mamma har saknat er! Jag hade inte så mycket pengar så jag kunde inte köpa något, men på ett ställe tog jag en servett det står New York på och på ett annat ställe fanns det ett gratisklistermärke det står New York på - fina va'?! Liten är ju så liten att hon inte ens förstår om hon får något eller inte så hon fick inget.

Så att tänka att 10 000 kronor är ett minimum för vad resan kostar är ju inte direkt orealistiskt och jag vill inte ta så mycket av familjens ekonomi till något som bara jag får njuta av. Och även om min kör är den bästa kören så känner jag att en resa till The Big Apple skulle vara roligt att göra med familjen. Alltså försvann New York-alternativet.

Skönt, det valde sig själv liksom! Sedan får vi väl se vad som händer med Syrien.

Syrien, New York eller hemma?

Spara - that's me!

Jag är för sentimental för mitt eget bästa. Jag har så svårt att slänga saker med affektionsvärde; brev, foton, kort (jul, födelsedags) m.m. Förra helgen var ju syster yster här och eftersom både jag och kidsen fyller på hösten hade hon med sig en massa presenter och pysslig som hon är hade hon gjort egna fina kort till varje paket. Jag vet ju att hon tagit av sin tid och suttit och tänkt till kring val av papper, motiv och färg och sedan klippt och scrappat ihop dem. Och dem kan jag ju bara inte slänga! Så de åker ned i min lilla träkista där allt möjligt tjafs ligger; gamla almanackor, brev, vykort, julkort, smålappar från skolan som skickades under tråkiga lektioner m.m.

Men den där kistan är faktiskt en riktig guldgruva. Bland annat hittade jag till syster ysters bröllop det brev där hon första gången nämnde sin man - mycket användbart på hennes bröllop! Den som spar hon har!

Det hair blev inte bra!

Liten har ju ganska mycket hår redan och inte så bra motorik, men en väl fungerande grip-reflex, vilket har visat sig vara en dålig kombination. Imorse när hon låg på skötbordet och viftade med sina armar och grep med sina händer så lyckades hon få tag i sitt hår, gripa tag i det och sedan dra sig själv i håret så att hon började gråta. Livet är inte lätt och även om mamma försökte hålla koll på Litens armar så lyckades hon dra sig i håret två gånger till! Det har således sina fördelar att inte ha hår...

När hushållsarbete ändå blir rätt bra

Jag avskyr hushålls-sysslor; diska (tack och lov för diskmaskinen), vika tvätt, dammsuga, laga mat, plocka - ja, de saker som måste göras i ett hem. Men ibland känner jag ändå att jag får ett visst flyt i dessa måsten. Som förut; killarna kollade på film och tog hand om Liten, kvällsmaten lagade sig själv i ugnen och jag fick i lugn och ro ägna mig åt att vika tvätt, sortera smutstvätt och köra igång en maskin. Efter ett tag ropade stora killen att Liten var nere i hallen (i babysittern) och att hon nog somnade snart. Det har hon inte gjort, men hon har varit nöjd med att titta på lampan och omgivningen i hallen medan jag tänt ljus och gjort mysigt inför kvällsmaten. Mycket bra "måsten-tid". Tack!

På avstånd

I helgen var syster yster med kids på besök. De välkomnade Liten till världen. Det är drygt tjugofem mil mellan oss och det är i och för sig inte så mycket, men det är inte en sträcka att åka fram och tillbaka över dagen eller så och det är trist tycker jag. Bodde vi närmre skulle vi ses oftare och på ett annat sätt. Gå ut och gå ihop, träffas och ta en fika, gå på bio, bara vara hemma hos varandra och låta kidsen leka. Nu när vi träffas blir det ofta över en helg och det blir så komprimerat och tiden bara flyger iväg!

Men jag ser fram emot 2010 års systerhelg. En tradition vi påbörjade detta år, men jag hoppas att vi håller i och bokar ny helg nästa år. Det var riktigt skönt att få träffas bara vi, utan män och barn. Att bara umgås och få prata och vara tillsammans. Ja, jag längtar till nästa systerhelg!

Är det verkligen inte första april idag?!

Det här var det konstigaste jag läst idag i alla fall; kaniner som skjuts på Kungsholmen (i Stockholm) körs till en annan ort där de bränns upp och blir värmeenergi! Om man råkar jobba i den staden kan man ju sluta upp med att säga:
- Här var det kanonvarmt!
och istället säga
- Här är det kaninvarmt!
Ovanstående ordvits kommer från Sportfiskaren.

Åh, hjälp!

Idag var det körövning igen. Det gick verkligen i-n-t-e bra för mig. Under den tid jag var där (innan Liten kallade hem mig) sjöng vi Faurés rekviem. Sats sex och sju mestadels gissade jag mig fram, gled igenom alla toner i skalan med vissheten om att jag då förr eller senare, men sannolikt inte när jag skulle, borde träffa rätt ton... Det lät för b-e-d-r-ö-v-l-i-g-t!!! Jag ber härmed alla mina körkollegor offentligt om ursäkt och speciellt till mina närmsta grannar! Nu vill Liten få en somna-in-slurk så jag ska hasta upp på övervåningen och göra kvällstoaletten och sedan ta med mig Liten och min bok till sängen.

Ligger efter i planeringen

När Lillen kom ammade jag honom i gungstolen på nätterna och fördrev tiden med ljudböcker, men Liten ammar jag i sängen, vilket har gjort att jag ligger lite efter i min repetionsplanering. Vi har nämligen en mycket ambitiös körledare som hjälper oss genom att lägga upp mp3-filer att öva till på vår hemsida. Min repetitionsplanering var att ladda ned dessa till mp3-spelaren och att sedan lyssna till dessa på nätterna när jag ammade Liten. På så vis skulle jag lära känna musiken och mina stämmor. Denna planering har dock falerat när jag nu ammar Liten i sängen. Somnar i princip omedelbart när hon käkar och har inte ens laddat ned filerna till mp3-spelaren, förrän nu. Och nu är det hög tid för mig att lära mig låtarna eftersom det är få körövningar kvar innan konsert...Från och med nu lovar jag att skärpa mig! Här ska lyssnas och övas!

Lillen är ledsen

Denna veckan har Lillkillen gråtit varje morgon jag lämnat honom. Han förstår inte varför han ska vara på förskolan när jag och Liten är hemma. Och det är ju inte för MIN skull han är på förskolan, det är ju för att vi trott att han velat vara där. Han säger ju att han längtar till förskolan när han har sin lediga period (från fredag till tisdag). Men så här kan det ju inte fortsätta så nu har vi bestämt att han ska hämtas några timmar tidigare eller vara på förskolan bara två dagar i veckan. Jag hoppas att han tycker det blir bättre då, liten skrutt.

Jag har INGET att klaga över!

Det tycker jag i och för sig väldigt sällan att jag har, men ibland kan även jag känna att det känns lite motigt, men nästa gång det inträffar så ska jag tänka på Nick och få kraft från honom.

Party, party!

Om en halvtimme ska jag, Liten och Lillen vara på klädparty hos Fru C. Stora killen är tillfälligt inkvarterad hos en kompis. Jag har lovat mig själv att inte köpa något för det är lite skillnad att leva på en tredjedel av lönen under föräldraledigheten, men så kollade jag in deras hemsida och de har ju så mycket fint! Så vi får väl se hur det går med mitt köpförbud... Nu är det bäst jag sätter igång och gör oss i ordning!

Katastrofalt dålig tid!

Oj, oj, oj! Idag var jag ute och gick en av mina rundor (har tre jag väljer mellan). Sist jag gick den var för typ nio månader sedan och det märktes. Det tog sju - åtta minuter längre tid idag än då!! Hujedamej! Men det är skönt att komma igång med promenixarna igen och snart hoppas jag vara nere i bättre tid!

Idag är jag glad för...

...att Sportfiskaren bara är på tjänsteresa några dagar och inte längre veckopendlar som när Lillkillen var nyfödd. Nu är hans frånvaro högst tillfällig och inte så som vårt liv ser ut - det var det ju då. Han åkte tidigt på måndag morgon och kom hem torsdag kväll (oftast), däremellan var jag ensam med kidsen. Det var i och för sig sällan något stort problem, men jag saknade maken och kände mig ibland trött på att inte ha möjlighet att komma utanför hemmets fyra väggar på egen hand.

Så som sagt, saknar Sportfiskaren, men är glad att det är tillfällig frånvaro.

Och dessutom är det...

...Sportfiskarens och min första bröllopsdag. Och OM det skulle vara någon av våra gäster som läser detta så vill jag än en gång passa på att säga T-A-C-K för att ni kom, att ni var där och delade vår dag, trots snö och kyla och långt bort! Det var en fantastisk dag, ja, fantastiska dagar, vi hade i fjällvärlden. Ja, den där dagen för ett år sedan är ett av mitt livs härligaste dagar, då drömmar slog in och böner blev hörda.

Och ett särskilt tack till Sportfiskaren, för att jag tillsammans med dig hittade himlen jag visste fanns.

Kanelbullens dag

Idag är det kanelbullens dag och vad passar bättre än att dela med sig av sitt bästa kanelbullerecept?Det är få saker som är så gott som nybakade bullar och ett glas mjölk!

Jockes saftiga kanelbullar
ca. 45-50 st

175 g margarin
3 dl mjölk
2 dl grädde
1 pkt jäst
1 dl sirap
1 ägg
(1½ tsk kardemumma)
1 nypa salt
ca.14 dl vetemjöl

Smält margarinet, häll i mjölk och grädde, värm till 40 grader vid torrjäst och till 37 grader vid vanlig jäst.

Tillsätt ägg, sirap, salt och kardemumma.

Blanda ut jästen med 10 dl mjöl och bearbeta väl. Tillsätt vetemjöl tills degen känns fast och fin.

Låt jäsa 40 minuter. För fylligare smak knåda igen och låt jäsa ytterligare 30 minuter.

Dela i 3-4 delar, kavla ut till ca.3 mm. Ha på fyllning och låt jäsa i ca.20-30 minuter.

Pensla med ägg och strö på pärlsocker. Grädda i 225 grader i ca.5-8 minuter eller till dess att bullarna fått en gyllenbrun färg.

Bra sagt

Ibland kan jag känna frustration över att inte göra mig förstådd eller att den jag pratar med upplever att jag inte förstått. Den handledare vi har på jobbet har sagt många bra saker som jag kan tänka på när jag känner mig frustrerad, bland annat det här:

"Varje människa är ett eget universum och det är ett under att vi förstår varandra så bra som vi gör".

Reunion

Såg det här ikväll på tv. Grät för jag blev så rörd.

Mitt första och mitt sista

Titta, mitt första och mitt sista barn håller varandra i handen. De är så fina!