Och de säger att barn ska skyddas från övergrepp och misshandel och försummelse. Det är bra, det är en viktig grund att stå på i det sociala arbetet, tro inte att jag menar något annat! Men ändå så far barn illa på olika sätt. Och vissa dagar kan jag hantera att lyssna till berättelser om barn som far illa och ändå försöka ge stöd, men andra dagar så känner jag bara för att gråta när jag hör dessa berättelser...det gör jag inte, inte där, inte då, men ibland när jag kommer hem trillar det bara över mig vare sig jag vill eller inte - det är ett vemod och en sorg som liksom inte släpper taget förrän jag gråtit en stund.
Men sedan blir det bättre. Och jag kan tänka;
Vad blir bättre för de här barnen om jag ger upp? Vuxna som sviker och inte orkar se finns det alldeles för gott om.
Och det är möjligt att det är naivt, men jag tror att det jag gör på mitt jobb gör en skillnad. Sedan kvittar det vad andra tycker, det är min tro och därför vet jag ju att jag kommer gå till jobbet imorgon och då har jag återigen kraft att lyssna och stötta och dra mitt lilla, lilla strå till den stora, stora stacken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar