Igår när jag jobbade några timmar så hade Sportfiskaren kommit in från garaget och då hade lillen dragit fram en stol till vardagsrumsfönstret och stod där med huvudet i händerna och tittade ut:
SF: Vad gör du?
L: Jag står här och tänker på min mamma.
När jag senare kom hem frågade jag vad han hade gjort och då sa han:
- Jag tog en stol och ställde vid fönstret och tittade ut och tänkte på dig och längtade efter dig.
Och då känns det ju både gott och varmt, men samtidigt lite vemodigt att jag orsakade den där lite jobbiga känslan hos honom.
4 kommentarer:
Vad mysigt sagt!!
Vad fint det blev i vardagsrummet förresten! Tummen upp!
Fast tänk vad härligt det är att längta lite ibland och sedan få träffas. :-)
Jo, det vore väl konstigt att gå genom livet utan att känna längtan - lite tomt kan jag tänka.
Längtan och vemod är jätteviktiga beståndsdelar i livet. De är inte negativa! Jättefint att lillkillen är så verbal och kan kommunicera det han känner med dig -- var tvärtom glad att du föder såna känslor i honom och att du får vara med och dela dem. Han blir nog en väldigt hel person om det fortsätter på det sättet!
Skicka en kommentar