Småbarnsåren är en walk in the park

Stora killen är tolv år nu och från att ha varit mest upptagen med att spela tv-spel har han nu bytt intressen. Och alla de frågor och överväganden jag ställs inför får mig att inse att småbarnsåren inte ställer speciellt stora krav på en som förälder. I och för sig har jag känt det från det att Lillen kom eftersom det är åtta år mellan dem och det är ändå en viss skillnad på att ha en åttaåring och en nyfödd. Men senaste tiden har skillnaden blivit allt tydligare.

Den starka viljan hos Stora killen att inte vara annorlunda, att vara som alla andra, men utan att för den skull bli ingen. Hur skulle jag kunnat gissa att han inte använde sin nya dyra cykel för att det var en pakethållare på och ingen annan har det? Är det okej att vara ute på sta'n (som ju ligger 300 meter hemifrån) på helgerna i hans ålder? Vilken tid är det rimligt att han kommer in? Och det är väl bättre att han säger att han och kompisarna ska ner på sta'n än att han inte berättar var han är? Ska jag ringa hem till kompisarnas föräldrar när jag får veta att hans kompisar röker? Hur blir det för Stora killen? Hur mycket och på vilket sätt kan jag prata med honom om sexualitet, som ju verkligen INTE är något han ska dela med sin förälder, men vissa saker vill jag ändå få sagt? Hur ska jag balansera mellan hans rätt till ett privatliv och mitt behov av kontroll för att se till att han inte far illa eller hamnar i dåliga situationer han inte tar sig ur? En kväll knuffar han iväg mig när jag vill ge honom en godnattkram och nästa kväll vill han ha en kram, men han ber inte om en så det är upp till mig att gissa mig till om det är en kramkväll eller inte. Och hur känns det för honom när jag tolkar fel och tränger mig på när han inte vill eller går ut utan att ge honom en kram när han vill? Hur pratar jag med honom kring det här med hygien på ett bra sätt, han är ju inte heller van vid att hormonerna startar en massa fysiska processer i kroppen. Att bara acceptera att han döljer sig bakom sin lugg och sin surmulna uppsyn och att stunderna av närhet och skratt tillsammans blir färre. Hur respekterar jag hans frigörelseprocess utan att förlora honom?

För mig blir det en sådan kontrast också. Lilla killen som är helt förälskad i mig och livet och så Stora killen som på olika sätt frigör sig från mig och inte alltid är nöjd med livet. Men som sagt, fördelen med detta är ju att jag tycker att det är a walk in the park att vara förälder till Lillen! Inget känns svårt. För att inte tala om hur simpelt det kommer vara att ta hand om en nyföddis vars behov är av det mer fundamentala slaget; mat, sömn, närhet och omvårdnad.

Dessutom har de flesta av mina kompisar mycket yngre barn, så jag umgås med få som är i samma situation. Det är Företagerskan som jag ringer till och så pratar jag med äldre kollegor som har barn i samma ålder för att få höra hur de gjort och tänkt när det gäller tonårstiden. Så jag vet att jag inte är ensam om att känna mig osäker och att Stora killen är som tonåringar i största allmänhet. Det känns betryggande.