Forskning visar att fyrtio till sextio procent av de barn som får se hur pappa utsätter mamma/styvmamma för våld även själva blir utsatt för våld av sin pappa. När kvinnan separerar från mannen upphör ju oftast det fysiska våldet mot henne, men barnet har i de flesta fall umgänge med pappa. Om barnet då inte vill träffa pappa och säger till mamma att pappa gör barnet illa, ja, då kan ju mamma välja att hålla barnet hemma från umgänge.
I de fall jag stöter på har mamma och pappa oftast gemensam vårdnad om barnet och det blir en vårdnadstvist i tingsrätten. Och i nästan alla fall vill tingsrätterna i Sverige att ett umgänge ska komma igång. Även om barnet berättat för mamma och skola att barnet inte vill träffa pappa för att han gör barnet illa. Eftersom mamma inte släpper iväg barnet till pappa så ger tingsrätten i uppdrag till socialtjänsten att se till att umgänget blir av. I många fall där barnet berättat om övergrepp vill tingsrätten att umgänget övervakas. Socialtjänsten utser därför en kontaktperson som ska se till att umgänget blir av och även se till att barnet är skyddat om barnet träffar pappa.
Tingsrätten vill alltså tvinga barnet att träffa pappa, men anser samtidigt att han kan vara så pass farlig för barnet så att en tredje person måste vara med för att skydda barnet. För ett barn måste det kännas oerhört förvirrande. Att bli kränkt av sin egen pappa, ha modet att berätta om det, men istället för att bli lyssnad på utsättas för försök att tvingas till umgänge med pappa, som barnet är rädd för. Och det är inte så lätt för ett barn att stå emot när kontaktpersonen kommer och lockar och pockar och försöker övertala gång på gång på gång.
I föräldrabalken står det att barn i första hand ska skyddas från övergrepp och att barnet i andra hand ska få sitt behov av en god och nära relation med vårdnadshavarna tillgodosett. Det låter ju bra - det är ett tydligt barnperspektiv som handlar om barnets rättigheter, inte föräldrarnas. Men i verkligheten så försöker tingsrätten tvinga barn att träffa föräldrar som har gjort dem illa och som de är rädda för och det betyder ju att det är ett vuxenperspektiv som råder, där tingsrätterna tycker att föräldrar har rätt till sina barn.
Kan aldrig den rätten förverkas?
Och hur många gånger är det etiskt försvarbart att försöka tvinga ett barn till umgänge med en förälder barnet inte vill träffa?
6 kommentarer:
Även kvinnor misshandlar
män och barn.
Glöm inte det!
Sen kan en förälder få ett
barn att ta avstånd från
den andre föräldern.
Var inte så naiv!
Visst är det så att även kvinnor kan vara förövare, ca. 2 procent av våldet i nära relationer riktas av kvinnor mot män. Det är således inte ett samhällsproblem världen över på samma sätt som mäns våld mot kvinnor, vilket såklart INTE betyder att de utsatta männens upplevelse eller behov av stöd och hjälp ska förringas!
I nittio procent av de anmälda fallen av misshandel mot barn 0-6 år är det någon närstående som är förövare. När förövaren är de biologiska föräldrarna eller styvföräldrarna är det i två tredjedelar av fallen pappa/styvpappa som är förövare och i en tredjedel av fallen mamma/styvmamma. Så visst är det så att även kvinnor kan vara förövare.
Och visst kan barn påverkas att ta avstånd från en förälder, men det är inte dessa ärenden jag skriver om i blogginlägget. Jag skriver om de ärenden jag som socialarbetare möter och har mött i mitt yrkesliv där min (och mina kollegors) bedömning är att barnet och mamman är trovärdiga (och i vissa fall är papporna dömda för brott mot mamma) i sina berättelser om övergrepp från pappa.
Jag tycker du som socialarbetare skall avstå från att ha en blogg.
Du är uppenbarligen olämplig eftersom du skriver saker/fakta som inte stämmer och då tar du kanske fel beslut! Varje ärende skall bedömmas individuellt. Med ditt synsätt så har du gjort bort dig.
När det gäller våld i nära relationer så kan du läsa den främste forskaren här:
http://www.csulb.edu/~mfiebert/assault.htm
Gällande våld i nära relationer finns Brå:s nyutkomna rapport "Våld mot kvinnor och män i nära relationer" som har tittat på svenska förhållanden.
Men när det gäller forskning kring barn som upplever/bevittnar våld i hemmet är det främst Maria Eriksson, Åsa Cater Källström, Kerstin Almqvist, Carolina Överlien, Margareta Hydén m.fl. som jag hänvisar till.
Jag vet att Bina inte har fel. Jag är en förälder till ett barn som misshandlats av sin andra förälder. När barnet berättade om detta på dagis, gjordes en anmälan. Anmälan ledde inte till något annat än att föräldern blev ännu mer aggressiv för att barnet berättat. Umgängesrätten var inte det minsta inskränkt.
Jag har helt tappat förtroendet för det skydd jag trodde att vi i Sverige hade via socialtjänsten. Jag har hört samma sak hända andra familjer gång på gång på gång. Pappans rätt framför allt, borde familjrätten heta.
Centrum mot våld är en ultra feminin kartell i Sverige som sammanfogar myndigheter i samlade attacker mot män. Organisationen saknar myndighetsstatus och kartellens medarbetare arbetar både inom Centrum mot våld och inom övrig offentlig sektor. Ett exempel är organisationens ordförande, densamme är chefsåklagare i Umeå sedan någon gång förra årtusendet. Andra arbetar inom socialtjänsten samtidigt som i Centrum mot våld. Tillsynsmyndighet är länstyrelsen men de ingår också i Centrum mot våld. Hur kan en chefsåklagare få sitta på dubbla stolar år efter år utan misstanke om ren korruption? Samma sak med socialtjänsten, versamheterna är inte förenliga för ett rättsäkert samhälle! Vilken hjälp finns för män kan många undra? Det enda som finns att erbjuda är mansjouren för män som slår kvinnor... Är detta demokrati hoppas jag på snar statskupp i Sverige!
Skicka en kommentar