Jag tror inte, hoppas inte, att jag är speciellt annorlunda än andra, men jag har väldigt svårt att bara ignorera en situation där jag tror att någon annan skulle kunna behöva hjälp. För jag tänker alltid; tänk om det var jag eller mina kids eller min man eller min bror eller mina föräldrar eller min vän eller... Det kan vara barn som tappat bort sina föräldrar, någon vuxen som ramlat eller som häromdagen:
Vi satt i bilen och åkte. När vi passerade en busshållsplats ute i skogen (några kilometer från närmsta samhälle) såg vi att det låg en man vid vägkanten. Han var sommarklädd och låg med huvudet på en systembolagspåse. Och visst, med stor sannolikhet låg han där och väntade på bussen, men tänk om det inte var så, tänk om han blivit sjuk, svimmat, var medvetslös eller på tok för berusad? Jag bad Sportfiskaren vända bilen och åka tillbaka, vilket han snällt gjorde. När vi kom fram reste sig mannen upp på armbågarna och jag frågade om allt var okej, vilket han uppgav att det var.
Bra, fine, allt var okej med honom och vi åkte vidare. För mig kändes det ändå bra att ha kollat att allt var okej för hade jag inte gjort det hade jag fortfarande undrat hur det hade varit med honom, om han hade behövt hjälp och om någon annan stannat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar