Idag ska jag begrava min farbror. Vi hade ingen nära relation, men det är ändå jobbigt med begravningar. Framför allt att se pappa ledsen. Det är ju hans bror.
Jag hoppas jag dör först; att jag slipper begrava syskon och Sportfiskaren. Att vara den som blir kvar. I ett tyst hus. Den som blir kvar med telefonen i handen och sedan komma ihåg att den jag vill ringa är död.
Det som är bra med begravningar att det är ett tillfälle att gråta. Inte bara över den som dött - jag tar tillfället i akt och gråter över en massa saker. Det saknas ju inte direkt saker att gråta över här i världen...tyvärr.
På minnesstunden ska jag sjunga för farbror. Då är det bra att gråta ur sig på begravningen. "I gott bevar" blir det (ur "Kristina från Duvemåla").
En gång var jag rädd för mörkret
men det är jag inte mer
Dagar, nätter, det gör ingen skillnad
jag är trygg vad som än sker
Du ängslas över mig
Men jag kan lova dig
Om allt rämnar runtomkring oss finns vår kärlek kvar
Den har inget slut, du och jag, vi mötas åter
och du ska alltid minnas vad jag sagt
Jag är i gott bevar
Minns du Duvemåla hage
där jag väntade på dig
Invid grinden ska jag stå och vänta
tills du åter är hos mig
Och tiden ska stå still
för alltid om du vill
I natt ska en stjärna tändas, den ska skina klart
Den lyser dig väg, du och jag, vi mötas åter
Beskyddet av en ängel som står vakt
det vet du att jag har
Jag vill att du ska minnas vad jag sagt
Jag är i gott bevar
P.S. Lite senare
Näe förresten, jag vill inte dö först - jag vill ju ha så mycket tid med ungarna som jag kan få!
2 kommentarer:
Kramar från mig!
/Helena
Den är så vacker den där texten... Tror det blev fint. Kram
Skicka en kommentar