Lajk it

Härlig måndageftermiddag. Idag har vi softat eftersom Lillkillen har några odiagnostiserade prickar på ryggen (ingen läkare vill heller kolla på dem OM det skulle vara smittsamt - "vi behandlar ju sällan utslag"). Så ingen babyrytmik och inget badhus som våra måndagar brukar innehålla. Däremot lite loppis, mösstillverkning och så småkaksbak och Pollykaksbak. Nu sitter Lillkillen och läser den nyfyndade Bamsetidingen (2 kr) medan Liten diggar till musiken i min mobil. Hur najs som helst!

Om man...

...under tågresan vid en snabb titt i puderdosans spegel konstaterar att en hårtest undgått morgonens styling och därefter går till resväskan, hämtar platt-tången och fixar till hårtesten - då är man rätt fåfäng va? Men jag ska faktiskt bli fotad, så det bjuder jag på!

Ännu mer mullvad

Har redan gjort kvällstoaletten och har på mig glasögonen. Gick in på FB och konstaterade att bokstäverna verkligen var suddiga. Gick och tvättade glasögonen, men bokstäverna är fortfarande suddiga. Men det konstiga är att jag ser bra med linserna, inga suddiga bokstäver då inte, men det är kanske bara en tidsfråga. Inser att jag nog måste trava iväg till optikern och kolla synen, sannolikt har jag fått ännu sämre syn.

På det sjätte smäller det

Idag gäller det. Under några månader nu har jag haft kontakt med SKR och Professorn kring att sprida den evidensbaserad metod för att stödja barn som upplevt våld i hemmet i Sverige. Strax innan jul visade även BOJ Riks sitt intresse. Idag ska jag och den lokala Brottsofferjouren träffa de två representanterna och diskutera om och hur vi kan nå det mål vi alla strävar mot; att sprida en evidensbaserad metod för att kunna ge stöd åt de hundratusentals barn i Sverige som har upplevt, upplever och kommer uppleva att mamma utsätts för olika former av våld från den man hon lever med.

Det ska bli så spännande. Jag är väl förberedd och ser representabel ut. Wish me luck!

Stegar omkring

När jag kom hem hade jag ungefär 2 500 steg innan jag hade nått mitt dagsmål. Eftersom jag hade slut på popcorn så satte jag på mig kläder och gick en omväg runt bostadsområdet för att komma till närlivsbutiken på hörnet. Kom hem. 9 660 steg. Suck! Som tur var ville Sportfiskaren och Stora Killen ha en varsin muffins. På med kläderna igen och en kortare omväg runt kvarteret till närlivsbutiken på hörnet och - tadaaa! Över 10 000 steg!

Ensam är jag inget värd (nästan)

Besökte Företagerskan häromdagen. Vi ses så sällan trots att jag är hemma så mycket. Så när jag jobbade i fredags och ändå hade ärenden till Storstan svängde jag förbi Företagerskan på en tidig och lång lunch. Hade såklart sms:at innan och kollat att det funkade. När jag knackar på och kommer in i hallen så säger hon lite tveksamt medan hon tittar mig över axeln:
- Jahaaa...är det bara du?!
- Ja.
- Men var är barnen?!
- Hemma med sin pappa.
- Jaha...
- Men jag kan åka igen om du vill.
- Nej, nej. Kom in du.

Sedan ska jag fixa lite bilder från min barndom och då blir det ett besök hos mamma och pappa. Så jag ringde och sa att jag skulle komma samma dag som jag ska klippa mig och ha ett jobbmöte i Storstan.
- Jahaja, är det du och Liten som kommer då eller?
- Nej, jag kommer själv - jag ska ju på ett jobbmöte efter frisörbesöket ju!
- Okej, ja, jag tänkte väl, men då kommer du själv alltså?
- Ja, om det är okej.
- Ja, ja, absolut!

Hade ingen aning om att mitt marknadsvärde sjönk så utan mina kids!

Okänt ursprung

Men jag längtar ändå till körövningens paus!

En till chans

För ungefär två år sedan så började jag kolla på "Halvåtta hos mig", men jag klarade bara några gånger på grund av speaker-rösten. I efterhand har jag förstått att det är Helge Skoog som tjattrar, men jag tycker om programidén så jag skulle ge det ett nytt försök, men nu ger jag upp. Jag fixar inte hans tjattrande. Får hitta något annat matprogram, det som Babben pratar till är ganska kul. Undrar om det finns på webben? Får kolla det nu när jag ska rita mönster!

Klockan är bara halvelva...

...och alla utom jag sover. Nu ska här ritas mönster! Har börjat sy lite till mig själv, men det är svårt att veta hur de olika modellerna är i passform innan jag sytt dem så det är learning by doing som gäller.

Det får bli två deciliter

Liten får välling innan hon somnar. Vi tänkte att vi skulle vänja henne av med att äta sig till sömns, så vi trappade ned till en deciliter (från två) häromkvällen. Vilket innebär att Liten vaknar på helt okristliga tider - allt från 05:55 till 06:25. Jag bara vägrar gå upp så tidigt (om jag inte ska till jobbet) så från och med ikväll kommer det bli två deciliter vällning igen så jag får sova till kvart i åtta igen!

Men vem pratar jag med då?

Ringer en myndighet 15:45 och ber om lite hjälp åt en brukare.
- Jaa, det låter ju som att det finns särskilda skäl för den här utgiften.
- Ja, visst gör det.
- Ja, men du vet, problemet är att vi har stängt här nu. Det är ingen kvar.
??
Sen löste sig allt till det bästa, tack och lov!

Strömmar av kärlek

Foto: Anna Z Ek

Sportfiskaren och jag  har vår vardag med kidsen och logistiken för att få det att gå ihop, tv-kvällar i soffan, nätter i vår dubbelsäng där oftast minst tre personer sover, helger med snabba luncher, god mat, desserter, aktiviteter, vila. Livet rullar på. Och alltid, alltid älskar jag honom.

Men ibland känns det extra starkt. Stunder där jag helt plötsligt genomströmmas med den där oerhört starka känslan av kärlek. Sist vi hade körövning kom en sådan stund. Jag blev helt varm och fylldes av en stilla lycka över vår kärlek.

Sista låten på måndagens körövning var "För kärlekens skull" (kom någon tår i ögonvrån) - det är för oss solen går upp, det vet du va' Sportfiskaren?

Bar mark...

...och fy för bövelen vad fort jag går utan is!

Visst har vi lämnat sockiplasten bakom oss?

Idag ska lillkillen börja på gymnastik. T-shirt och shorts så klart, men vad ska han ha på sig på fossingarna? Strumpor? Innegympaskor? Barfota?

Lite tårögd

Kollar in socialdemokraternas första kvinnliga partiledares sista partiledardebatt. Och blir faktiskt lite tårögd. Det är också Maria Wetterstrands sista partiledardebatt. Jag kommer verkligen sakna dessa båda starka kvinnor med ett starkt engagemang för både jämställdhet, miljö och mot främlingsfientlighet. Hoppas det kommer nya kvinnliga förebilder!

Nya försvinnar-saker

Hitills under min trettonåriga tid som förälder har jag konstaterat att nappar, vantar, strumpor och mössor är sådant som bara försvinner spårlöst. Emellanåt fyller jag på lagret och rensar ut singelvantarna och singelstrumporna och accepterar att napparna och mössorna är någon annanstans än där jag vill ha dem.

Senaste tillökningen i familjen var en liten människa med mycket hår och jag har upptäckt en annan sak som bara går upp i rök; hårspännen och hårsnoddar. Så idag fyllde jag på med fjorton nya hårspännen att tappa bort.

I mitt stilla sinne undrar jag var alla de där sakerna som försvinner egentligen är!

Lättroad

Det är ganska härligt att få tillbringa dagarna med någon som tycker det är superskojsigt när vi skalar fram lite mer banan att käka!

Mina broddar...

...kommer garanterat vara ett av årets bästa köp!

Väldigt lite ös medvetslös!

Efter min oerhört betungande tvådagarsvecka däckade jag redan kl.22:30 i soffan i fredags! Hur ska det gå att börja arbeta heltid?!

Filmkväll

Jag fick ju som bekant några biobiljetter av min arbetsgivare i julklapp. Fru C och Fröken Granit kom med den lysande idén att vi kollegor skulle gå på bio tillsammans - ett mycket gott initiativ! Så idag gick jag och 17 kollegor till Lilla Stadens biosalonger. Det självklara valet för en hoper socialarbetare var såklart "Svinalängor". Och jag kan meddela att om man skulle vilja se 18 gråtande socialtjänstekvinnor så skulle man befunnit sig på Lilla Stadens biograf ikväll! Fy för bövelen vad vi grät! Men filmen var bra och det allra bästa var att filmen verkligen lyfte fram barnens situation. Det sämsta var att det obarmhärtiga ljuset i biosalongen tändes en halv sekund efter det att sista scenen övergått i eftertexter. Så där satt jag och såg allmänt rödgråten ut. Och egentligen ville jag bara stanna kvar och gråta lite till. Men jag gick ut i vinterkvällen och tänkte som så många gånger förr att det är synd att alkohol inte lanserades nu för då hade det garanterat blivit förbjudet och tänk så mycket lidande och pengar det hade besparat samhället!

Det här kan jag tänka mig att gilla

Jag tycker inte sport är kul (även om jag tycker om att vinna och vara bäst). Stora Killen har inte gillat sport trots att jag tagit honom både på fotboll, innebandy och lite annat. Under några år gick han i simskola och sedan scouter. Nu är det Lillkillen som provar lite olika sporter. Fotboll och nu även simskola. Och simning får han gärna fastna för, om jag får önska. Jag kan mycket väl tänka mig spendera ett antal timmar i olika varma simhallar runt om i Sverige. Ser faktiskt fram emot det. Dagen innan bakar jag lite goda kakor (till mig) och gör lite nyttiga mackor (till simmarna). Så packar jag in allt i bilen och kör en hoper ungar till en najs simhall. Slår mig ned i den fuktiga värmen med en bok eller tidning, hojtar uppmuntrande till Lillkillen lite då och då, tar en kaka och lite saft. Står redo med handduk när det behövs och gnussar honom torr och varm och pussar på hans gosekinder. På med kläder och så in i bilen och hemåt igen. Eller hur då Lillkillen?

Den här räkningen...

...vill jag knappt öppna. Kanske ska göra som i Lyxfällan och bara lägga den i någon hög någonstans?

Och allt blir återfött

Jaha, vemodigt är det dags att inse att de härliga dagarna runt jul är över. Imorgon är det skola för Stora Killen, förskola för Lillkillen, konferens för Sportfiskaren och föräldraledighet för mig och Liten. Jag fick en härlig avslutning på julen i alla fall.

Måndag kväll innebär körövning och idag var första övningen sedan julkonserten. Vi började med att lyssna igenom några låtar från konserten; Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar!
Sist vi träffades låg julen framför oss alla, jag minns hur jag såg fram emot den långa ledigheten, tiden med kidsen och Sportfiskaren och så julafton med mina älskade föräldrar. Och det har varit tre härliga veckor, med underbara stunder. Nu är de slut.

Nu vänder vi notblad (jag har pratat med familjen och Sportfiskaren, he, he, he...) och att få sjunga "Den blomstertid nu kommer" kändes härligt. Om några dagar åker Jesus och hans tomteanhang ned i lådorna igen, pepparkakshuset krossas och äts upp och julgranen barrar av sig riktigt ordentligt på väg ut i naturen. Tack familj och vänner för de här tre veckorna. Och ett bevis på att jag haft en riktigt god jul måste väl vara att soffan gick sönder när jag satte mig i den häromdagen...

Dödliga tankar

Ikväll såg jag "You don't know Jack", en film som handlar om Jack Kevorkian, som hjälpte över hundra personer med dödliga sjukdomar att begå självmord. Den sista patienten gav han aktiv dödshjälp genom att injicera först en spruta med sömnmedel, sedan en spruta som förhindrade syreupptagningsförmågan och sist en spruta som stannade hjärtat. För den aktiva dödshjälpen dömdes han för mord till fängelse i 10-25 år och kom ut efter åtta och ett halvt år.

I alla fall. Filmen fick mig att tänka en massa kring det här med aktiv och passiv dödshjälp. Om jag får ALS till exempel. Då vet jag ju att jag kommer att dö lite fortare än jag tror jag kommer göra annars. Jag vet också att det kommer innebära att mina muskler sakta och en efter en kommer förtvina genom olika skov och att jag sannolikt kommer kvävas till döds. När jag sitter här med hälsan i behåll tror jag att jag kommer vilja dö innan jag kvävs till döds - hur det skulle bli i verkligheten vet jag ju inte. Men i alla fall skulle jag vilja ha möjligheten att välja; nej, nu orkar jag inte mer, nu vill jag dö eller att kämpa på ytterligare en tid. I Sverige är passiv dödshjälp tillåten, det innebär att de mediciner och apparater som håller mig vid liv kan uteslutas respektive stängas av med mitt eller mina anhörigas medgivande.

Men om jag inte är beroende av sådan mediciner eller sådan medicinsk utrustning då och ändå vill dö? Ja, då får jag åka till Nederländerna, Schweiz eller Belgien, för i Sverige är aktiv dödshjälp inte tillåtet. Men om jag inte kunde ta livet av mig, skulle jag vilja ha hjälp att dö, helst av en läkare såklart, som har lite koll liksom.

Rätt besatt va'?!

Om man, efter att ha nattat Liten, upptäcker att man har gått 9 500 steg och då ber Stora Killen att vara barnvakt en stund och sedan tar hissen upp till sjunde våningen och därefter går ett varv runt varje hotellvåning ned till våning fyra där vi bor, då är jag lite besatt av att få de där 10 000 stegen, eller hur?

Goda grannar

När vi kom hem insåg vi att det nog hade snöat ganska mycket när vi var borta. Undrade i mitt stilla sinne om vi kunde ta sats och köra över den snövall som med all sannolikhet fanns framför vår uppfart. När vi kom fram insåg jag att nej, det kommer vi inte kunna och även om vi kom över snövallen så skulle det bara resultera i att vi körde fast i det decimetertjocka snötäcke som låg på uppfarten. Men så såg jag det. Någon hade skottat sig genom snövallen framför huset, fortsatt skotta uppför vår gång och uppför trappstegen och på farstukvisten ända fram till ytterdörren. Gissa om jag blev helt glad och varm i hela kroppen. Tror ni vi har världens bästa grannar eller?!

Hade nog föredragit magsjuka...

Kräkningar är något av det värsta jag vet. Framför allt om jag själv kräks, men även när andra i min närhet kräks (oavsett om det är på tv eller i mitt hus). Så när Liten kräktes där i bilen tyckte jag ju att det var sådär eftersom det var hon, jag och Stora Killen som skulle dela hotellrum. Men så kräktes hon inget mer och vi trodde det var en lindrig form av magsjuka.

Idag åkte vi hem. Och Liten kräks i bilen igen...så magsjukan är sannolikt åksjuka. Suck! Det passar inte så bra alls faktiskt. Och när fick hon åksjuka?! Vi åker ju bil mycket och även om vi inte åker så länge som nu (tre och en halv timme) så har vi i alla fall åkt runt en timme ganska ofta. En och en halv timme åkte vi senast i december och det gick bra. Hur ska jag nu våga ha henne i baksätet när jag åker bil själv med henne (hon får ju inte sitta där airbagen finns)?

Har scannat av lite info om åksjuka och konstaterar att det får bli allt från plåster på naveln, bomullstuss i örat, illamående-armband, till dvd, inte dvd, mörktonade rutor, kex och skorpor, ingen mat under våra långa bilresor framöver. Eller så stannar Liten och jag hemma...

Bu för Katerina, heja Clara

Katerina J tycker att vi kvinnor ska göra vad vi kan för att undvika att bli våldtagna. Ja, visst ska halva mänskligheten anpassa sig till några promille av den andra halvan...Eller inte. Och några av råden är ju så korkade, som t.ex. "spring inte i naturen på ensliga stigar osv". Nu springer jag inte i naturen, men jag går ju där och jag går i naturen just för att få vara nära naturen och ibland till och med plocka lite av det som finns där och det är sällan som blåbär och kantareller växer på naturens motorvägar...I alla fall, en del av råden är bättre, som det att det är bra att ha gjort en handlingsplan i huvudet. Men i det stora hela var det ju inte mycket att hänga i den barriga julgranen så att säga, vilket Underbara Clara på ett bra sätt skrivit om:

http://www.underbaraclara.nu/185628/2011/01/05/stanna-hemma-nar-det-ar-morkt/

Vi är ett bra team!

När jag och Sportfiskaren kan ta med hela familjen på restaurang utan att skämmas för hur kidsen beter sig, varken inför andra gäster eller personalen som arbetar där - då tycker jag att vi har gjort ett gott jobb som föräldrar. High five till oss Sportfiskaren!

Jul hos stora bror

Det året som Stora Killen är hemma hos mig och firar jul är även min brorsa med familj med. Det året Stora Killen inte firar jul med oss så firar brorsan med sina svärföräldrar. Nu är det dags för julfirande med brorsan och den här gången bestämde vi oss för att min familj och mina föräldrar skulle åka ned till honom.

På väg hit kräktes Liten två gånger i bilen. Magsjuka. Inte kul. Så Sportfiskaren och Liten får stanna på hotellrummet när jag och pojkarna åker till brorsan och jular oss. Men eftersom vi är fem så har vi två hotellrum så om Sportfiskaren tröttnar på det ena kan han ju gå in på det andra och få lite omväxling...

Trodde aldrig jag skulle skriva det här...

...men jag föredrar -17 grader och plogade gångvägar framför -5 grader och oplogade gångvägar. Höll på att lägga mig i en snödriva och självdö.

Vill ju inte göra bort sig

Stora Killen är inte direkt någon ute-människa. Fick han bestämma skulle han inte behöva gå ut mer än högst en gång i veckan eller så. Men varje dag behöver han frisk luft tycker jag, så då tvingar jag ut honom. Ibland sitter han av den förutbestämda tiden i vårt uterum. Sällan gör han något med sin tid ute, typ går en promenad till eller med en kompis, tar chansen att vara med oss andra när vi är ute.

Idag fick han i alla fall en uppgift; att skotta.
- INTE på framsidan i alla fall!
Åh, suck, denna rädsla för att göra bort sig, att behöva stå där på framsidan och skotta med risk att någon i hans ålder eller än värre någon äldre än honom (men i samma skola) kom förbi och såg honom! Men, jag förstår honom så nu kommer vår vedväg från altan över gräsmattan fram till förrådet bli noggrant (hrm) skottat.

Personligen...

...kommer jag minnas Per Oscarsson mest för hans roll som Orvar i "Bröderna Lejonhjärta" - en frihetskämpe, vars engagemang och mod stärkte andra.

Utvecklingsfas(a)

Vad det märks väl när Liten kommer in i en utvecklingsfas! Hon är helt klart det mammigaste barnet jag haft och sedan några dagar tillbaka har hon återgått till superdupermammig. Nattningen har blivit en kamp utan dess like mellan Liten och John Blund. Hon vill verkligen inte somna utan skriker och skriker trots att hon är trött. Så blir det längre och längre mellan skrikanfallen och snyftningarna ebbar ut och så somnar hon till slut. Stackars, stackars Liten - hoppas hon utvecklats färdigt för den här gången snart.