Dödliga tankar

Ikväll såg jag "You don't know Jack", en film som handlar om Jack Kevorkian, som hjälpte över hundra personer med dödliga sjukdomar att begå självmord. Den sista patienten gav han aktiv dödshjälp genom att injicera först en spruta med sömnmedel, sedan en spruta som förhindrade syreupptagningsförmågan och sist en spruta som stannade hjärtat. För den aktiva dödshjälpen dömdes han för mord till fängelse i 10-25 år och kom ut efter åtta och ett halvt år.

I alla fall. Filmen fick mig att tänka en massa kring det här med aktiv och passiv dödshjälp. Om jag får ALS till exempel. Då vet jag ju att jag kommer att dö lite fortare än jag tror jag kommer göra annars. Jag vet också att det kommer innebära att mina muskler sakta och en efter en kommer förtvina genom olika skov och att jag sannolikt kommer kvävas till döds. När jag sitter här med hälsan i behåll tror jag att jag kommer vilja dö innan jag kvävs till döds - hur det skulle bli i verkligheten vet jag ju inte. Men i alla fall skulle jag vilja ha möjligheten att välja; nej, nu orkar jag inte mer, nu vill jag dö eller att kämpa på ytterligare en tid. I Sverige är passiv dödshjälp tillåten, det innebär att de mediciner och apparater som håller mig vid liv kan uteslutas respektive stängas av med mitt eller mina anhörigas medgivande.

Men om jag inte är beroende av sådan mediciner eller sådan medicinsk utrustning då och ändå vill dö? Ja, då får jag åka till Nederländerna, Schweiz eller Belgien, för i Sverige är aktiv dödshjälp inte tillåtet. Men om jag inte kunde ta livet av mig, skulle jag vilja ha hjälp att dö, helst av en läkare såklart, som har lite koll liksom.