I mitt dagliga arbete saknar jag verkligen att inte kunna hänvisa män som utövar våld i nära relation till någon behandling. Jag arbetar dessutom aktivt för att kommunen ska få till stånd en förändring gällande detta eftersom jag tror att män som använder våld i nära relation mår dåligt och att många är behandlingsbara.
Och samtidigt...när jag såg filmen "Män som hatar kvinnor" och den scen där Lisbeth Salander hämnas den brutala våldtäkt som hennes förmyndare utsatte henne för genom att ge tillbaka på liknande sätt så kände jag en sådan tillfredsställelse. Ja, känslan av tillfredsställelse var så djup att det nästan var obehagligt.
Det har gjort mig förvirrad; hur kan jag både tycka att det kändes som att det där slemmot fick vad han förtjänade samtidigt som jag driver frågan att kommunen ska kunna erbjuda våldsutövande män behandling (något jag verkligen menar är en nödvändighet för att få ett helhetsgrepp kring problematiken mäns våld mot kvinnor i nära relationer)?
5 kommentarer:
Att man känner ett instinktivt och mycket blodtörstigt hämdbegär i vissa situationer är väl inget konstigt! Det är ju för höge farao en överlevnadsmekanism! Glöm inte att evolutionen inte har haft en janne att hänga med i utvecklingen och att människan faktiskt när det kommer till kritan är ett djur bland andra djur. Vi har hittat på en massa social patina för att få vår samvaro att funka smidigare, men det betyder inte att våra ursprungliga reflexer är utsläckta.
Jag tror det är mycket viktigt att man inser det: att man _är_ ett djur i grund och botten. Det är till oerhörd hjälp sen när man ska sätta namn på och tämja de impulser som annars kan ge oönskade resultat.
Var jag förnumstig nu? Men jag har själv funderat mycket kring just hämndtemat eftersom jag kan få vansinnigt starka hämndimpulser på det basala planet. I vår kultur tycks hämnd vara ett av de största tabuna, men jag har träffat på en handfull verk som på olika sätt tar upp temat på ett sätt som inte är moralistiskt och mästrande. Det kan vara skönt att få frossa i fiktiva utlopp för den känslan, som åtminstone hos mig aldrig får förlösning i verkligheten.
Tjoho!
Hämnden är min, säger överkuckun, men det är inget som de flesta håller med om. Poängen med lag och ordning och domstolar och sånt är att den förorättade eventuellt har svårt att se om reaktionen (den planerade eller utförda) är rimlig i förhållande till det som har inträffat. Det behövs nyktrare bedömare till sånt.
Det du håller på med, ser till att folk kommer i behandling, har ju inget med hämnd utan med prevention att göra. Om en person på något vis kan förmås att inte utsätta fler eller samma person i sin omgivning för något så är ju en hel del vunnet.
Själv är jag mycket hämndlysten ibland, men veterligen har jag inte låtit det omsättas i någon särskilt otäck handling. Det räcker att bara föreställa sig hur den andra personen steglas offentligt.
Tyvärr får alla kvinnor inte möjlighet att "ge igen" på samma sätt som Lisbeth Salander fick. Jag njöt också av att se det. Isch.
O eftersom vi i vårt rättsväsende inte få skära av karlarna k**en (vilket borde införas, i synnerhet på dem som förgriper sig mot barn. Där finns ingen förlåtelse!)så är väl den bästa behandlingen att de behandlas då....
Eller så ångrar jag att jag tycker så här en annan dag. Idag är jag på krigsstigen...
Karlar eller individer?
Kvinnor eller människor?
Eller så ångrar jag att jag tycker så här en annan dag. Idag är jag på krigsstigen...
Mmm kanske ångrar du dej en dag ?
Miss G och R: Jo, det är väl så att hämndkänslan är en känsla som ingår i vårt känsloregister, precis som många andra och att det är just för att den är så stark och har ställt till så mycket som det är bra att vi har ett rättsväsende som kan se lite mer objektivt på saken än den som känner hämndbegär.
C: Skönt att det är fler än jag som känner hämndbegär ibland när män utsätter kvinnor (och barn) för oerhört våldsamma och traumatiska händelser.
N: Men jag håller med dig N, ingen av oss vet vad framtiden har i sitt sköte (tack och lov) och det som känns som rätt "straff" nu, skulle kanske kännas orättvist om det var någon i ens omgivning som var förövare.
Skicka en kommentar