...känns det som att jag sprungit ett psykiskt maraton. Känner mig helt trött och orkeslös. Bästa medicinen; sova typ en timme i samband med nattning av kidsen! Idag fick jag dessutom äran att lägga båda två. Och att ligga där i mörkret med en unge på vardera armen och snosa på dem och sedan slumra en stund var i sanning en energikick!
Nu ska jag färdigställa en beställning av namnsmycke!
2 kommentarer:
Känner igen det där. Och då är det bara att ta det lugnt, tanka. Kram
Ja. Det känns ju schysst att jag blivit riktigt bra på att tanka, annars tror jag inte att jag skulle hålla som socialarbetare speciellt länge!
Skicka en kommentar