Vemodiga steg framåt

I måndags hade Lillkillen sommaravslutning med förskolan. Nästa torsdag är hans sista dag på förskolan. Alla dessa steg längs barnens väg som på olika sätt visar att de blir äldre är härliga, men också vemodiga. Nog fick jag några tårar i ögonen när Lillkillen satt på Tronen och tog emot avslutningspresent, sin medalj och den lilla väska han fick när han började där.

Alla föräldrar (nästan) tycker att deras barn är de absolut finaste som finns. I jämförelse med andras barn ter sig de egna barnen omåttligt söta, smarta, charmiga och underbara. Idag när jag skulle hämta Lillkillen berättade jag för hans kontaktpersonförskollärare att han skulle gå sin sista dag nästa vecka och att han skulle bjuda på något då. Då får hon tårar i ögonen och säger att det är så sorgligt att han ska sluta och att hon kommer sakna honom så. Det är ju ett ganska säkert sätt att få även mig att fälla några tårar. Så vi stod där idag och grät en stund för att en era i vår fantastiska Lillkillens liv är på väg att ta slut. Det kändes gott.