Vilken insats!

Jag har som sagt sett ”Hur många lingon finns det i världen”. Det var en film som väckte tankar om personer med funktionsnedsättningar, föräldraskap och individens möjlighet att påverka.

Filmen handlar om hur det kom sig att Per Johansson startade ”Glada Hudik-teatern”, en teater där personer med olika funktionsnedsättningar, främst psykiska och kognitiva, är skådespelare. Jag har tidigare lyssnat på Per Johanssons ”Sommar”-program och tyckte det var riktigt bra.

För mig tydliggjorde filmen hur svårt det måste vara att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättning. Hur svårt det måste vara att se på sitt barn som en vuxen person när barnet kanske ligger på en tolvårings nivå. Hur svårt det måste vara att släppa taget om sitt barn, vilket det ju alltid är, men jag tror det blir än svårare när det gäller ett barn som faktiskt inte klarar sig helt själv.

Sedan är det ju fantastiskt att en person, i det här fallet Per Johansson, kan förändra synen på personer med funktionsnedsättningar. Att se bortom funktionsnedsättningen och hitta sätt att ge dessa personer möjlighet att delta i samhället på ett sätt som passar dem. Men också att, bokstavligt talat, sätta dessa personer i rampljuset och påvisa att de är mer lika än olika oss andra utan funktionsnedsättning. Jag tror att han varit en av de människor som fått personer utan funktionsnedsättningar att se på personer med funktionsnedsättningar på ett annat, mer positivt sätt. Det är stort.