Jag närmar mig Paris. Har gått mer än halva vägen i alla fall. Och intressanta saker händer.
Jag har en ganska liten krets av människor som jag väljer att träffa/ha en nära relation med på min privata tid. En orsak till det är att mitt arbete gör mig trött på människor. Inte trött på människan som art, men trött på människor och på att samtala. Jag samtalar hela dagarna i mitt arbete. När jag kommer hem är det viktigt för mig att se till att energin räcker till familjen och mig själv.
Vi flyttade till huset 2007 och har samma grannar nu som då. Vi har såklart hälsat och lånat saker av varandra och tagit någon fika, men mer sådär som grannar gör. En stor del av min Parispromenad har jag haft sällskap av Fru M. Och under alla kilometer vi avverkat tillsammans har vi lärt känna varandra mer (och dessutom har jag övat upp min förmåga att förstå skånska). Vi har pratat om allt mellan himmel och jord. Sett spöken ; ) och hittat pengar (som vi använde som delbetalning till vårt firande av att ha kommit till Köpenhamn). Herr M jobbar skift så vissa veckor kommer vi inte alls ut tillsammans på kvällspromenader och de veckorna är det lite tomt på vägen till Paris.
Så helt otippat har jag faktiskt fått en ny vän på väg till Paris. Det känns riktigt bra.
2 kommentarer:
Känner igen det där med att vilja ha få och givande relationer eftersom jobbet kräver en del men det känns bra. Vänner är guld värda. Kram
Fint skrivit goa du! Kul att vi som grannar har både det ena och det andra gemensamt samt att barnen kommer att växa upp tillsammans och ha nära till lekkamrater.
Skicka en kommentar