Jag har ju bestämt mig för att det räcker för mig att vara mamma till tre barn. Och det är ett beslut som verkligen är grundat i mig utifrån vilka krav jag har på mig själv som förälder. Men ibland kan längtan efter en bebis väckas. Nu är den väckt.
Jag längtar efter en bebis och då menar jag verkligen bebis, från nyfödd till typ fyra, fem månader. Den där nära, nära tiden och så den himlastormande förälskelsen till det nya barnet. Jag kan sörja att jag inte kommer uppleva det fler gånger, samtidigt som jag känner tacksamhet över att jag fått uppleva det tre gånger och även att jag upplevt den första tiden med mina tre barn så positiv, för jag vet att det inte är alla som gör det.
Men min längtan kommer gå över, det vet jag, ofta går den över ganska snabbt. Jag kanske kan skaffa en kattunge istället ; )
4 kommentarer:
Förstår hur du menar. Jag kan också längta efter den där första tiden med sitt barn. Men man ska vara glad över att få ha upplevt det fler än en gång i livet.
Nu får vi se fram emot barnbarn istället :-)
/Kram helena
Jag var också så förälskad i mina att jag var vindögd & kollrig -- men ändå är jag _mer_ kär i dem nu, för de får ju bara alltmer personlighet att verkligen älska på ett mycket mer komplext sätt. Det tycker jag är så himla häftigt.
Helena: Barnbarn?! Hur gammal tror du att jag är egentligen ; ) Jo, men visst är det så, fast jag hoppas att det dröjer i alla fall femton år till dess!
Miss Gillette: Jag tycker att precis som i vuxna parrelationer går den där förälskelsen över efter en tid. Den djupnar och blir till något annat. Inte lika kollrigt och vindögt liksom, utan tryggt, stabilt och starkt, är det så du menar? Och visst är det fantastiskt att få följa dessa små människor på sin vandring genom livet och häpna över att de faktiskt inte alls är små Bina-kopior utan blir helt egna, alldeles fantastiska individer med en personlighet särskild från både föräldrar och syskon!
bina: Jaa ... det finns likheter, men också skillnader. Men nånting ditåt är det i alla fall. Med bebisar har man ingen möjlighet att ha ett jämbördigt förhållande, och som förälder behöver man nästan inte anstränga sig ett skvatt för att vara världens mittpunkt. Men ju äldre barnen blir, desto mer är man tvungen att vässa sig själv också, att vara så bra själv som man försöker få barnen att bli. Att göra sig förtjänt av deras kärlek, inte ta den för given eller manipulera sig till den. Och ja: att växa sig bättre med varje enskild relation, precis som man växer sig bättre med relationen till sin partner när man jobbar tillsammans med att få det gemensamma att funka. På det sättet är ju bebisar egentligen inte så intressanta (även om de såklart är det på en massa andra sätt!).
Skicka en kommentar