Läste i tidningarna om det stora internationella tillslaget Operation Viking mot kriminella som tittar på och/eller delar med sig av sexuella övergreppsbilder/filmer på barn. Det måste vara fruktansvärt att få veta att man lever med en man som ägnar sig åt sådan kriminalitet. En del kvinnor kanske anar det, andra har inte förstått någonting. Men i vilket fall som helst; att tänka tillbaka på relationen och undra hur länge, hur ofta och vilka övergrepp mot barn som mannen tittat på. Och det egna sexlivet; har han tänkt på barn då, när han varit intim med sin kvinna? Och har han själv utsatt barn för direkta övergrepp? Kanske han till och med fotat eller filmat dem?
Det måste kännas som att världen rämnar.
5 kommentarer:
Bli inte vansinnig nu, för jag spyr nästan själv när jag tänker på sexuella övergrepp mot barn. Men.
Det är skillnad på att titta och att göra. Glöm inte det.
Man kan inte hindra att folk har de sexuella preferenser och fetischer som de har. Däremot måste man förhindra att de gör andra illa. Sånt lagstiftar vi mot och vi ska såklart med alla signaler visa att det inte är okej att förgripa sig på vare sig barn eller vuxna.
Att se på bilder av autentiska övergrepp är också förkastligt. Men om man tänker sig att en person med den förkastliga sexuella preferensen bara tittade på helt datoranimerade bilder och filmer, och inte gick ut och förgrep sig på nån, då tycker jag faktiskt att vederbörande kan få hållas.
Det är en svår och jobbig diskussion det här med väldigt tydliga ytterligheter och en starkt minerad zon däremellan. Men man vet nästan aldrig nånting om nån annan. Man får dra var och en över sin egen kam.
Jo, visst är det skillnad på att direkt förgripa sig sexuellt på barn och fota eller filma det eller vara den som tittar på ett sådant foto eller en sådan film, absolut.
Brottsbalken är ju en tolkningsfråga, och det är inte kriminellt att "teckna, måla eller på något annat liknande hantverksmässigt sätt (datoranimerat?) framställa och inneha barnpornografiska bilder" OM de inte är avsedda att göras tillgängliga för andra. Så visst, där kan jag ha moraliska invändningar, men det är inte kriminellt.
Men även om det såklart är mer påtagligt för barnet att bli direkt utsatt för ett sexuellt övergrepp så tror jag att de flesta barn, när de blir lite större, ändå upplever det som ett ständigt pågående övergrepp att bilder eller filmer på de övergrepp de en gång utsattes för tittas på igen och igen och igen, världen över, i all framtid. Att de på det viset, genom att det finns personer som konsumerar dessa filmer och foton, för alltid finns kvar i övergreppsögonblicket. Även om barnet inte direkt utsätts för övergrepp genom dem som tittar, så utsätts de indirekt för övergreppet - det är ju det som gör att det är nästan lika illa som att direkt utsätta dem. Tycker jag.
Javisst, självklart finns det den aspekten också och den är ett av de självklara skälen till att det måste vara förbjudet att på alla sätt delta eller ta del av faktiska övergrepp. Ändå finns här en gradskillnad (tycker jag).
Det är en vansklig balansgång detta. Sexuell läggning kan inte lagstiftas bort -- tyvärr i det här fallet, lyckligtvis vad gäller exempelvis homosexuella. Empatiövningar verkar ju inte heller hjälpa, det är liksom inte där det brister, förstår man när man tar del av berättelser av såna som blivit pedofiler av att själva ha utsatts för övergrepp som små. Social stigmatisering, vad leder det till? Vet du nåt om sånt?
Informationssamhället må ha baksidor, som att det blir oerhört mycket lättare för pedofiler att hitta och sprida sitt vidriga material, men samtidigt kan allmänheten göras uppmärksam på sånt som förut alltid bara har pågått i skymundan, utan att nån vetat eller lagt fingrarna emellan. Det är trots allt positivt.
Nästa steg är att lära folk att inte tveka inför att lägga de där fingrarna emellan ...
Visst är det så att forskning visar en koppling mellan att själv ha blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn och att sedan bli förövare och visst, det kan vara en förklaring, men aldrig en ursäkt. Men forskningen visar också en koppling mellan att bli utsatt för sexuella övergrepp som barn och ökad risk för att detta upprepas. Så att en gång ha blivit utsatt för sexuella övergrepp ökar risken för att åter bli utsatt eller att utsätta någon annan, men det är INTE en predestinerad framtid.
Det är ändå forskningsresultat som säger oss att vi måste erbjuda dessa barn möjlighet att bearbeta det de varit med om. Dessvärre ser lagstiftningen idag ut så att även om det är en vårdnadshavare som utsatt barnet för övergrepp, så måste denne vårdnadshavare godkänna att barnet får behandling. Inte sällan i de fallen godkänner inte vårdnadshavaren detta då det indirekt upplevs som att vårdnadshavaren då erkänner sin skuld till övergreppen. Tack och lov finns det barn som får möjlighet till behandling, men det är tyvärr få barn som erbjuds evidensbaserad behandling (sådant som visat sig hjälpa). Forskning visar också att få barn berättar för professionella om de övergrepp de utsatts för.
Men som vuxen har du ändå ett ansvar tänker jag. Att försöka få hjälp och stöd att förhålla dig till de övergrepp du blev utsatt för som barn, även om du inte fick det då, vilket i sig är ett misslyckande och svek från samhällets sida, men som aldrig får bli en ursäkt för att göra andra eller sig själv illa.
Och som förälder har jag ansvar för att på olika sätt försöka förebygga och förminska mina barns risk att bli utsatta.
Detta att risken för upprepade övergrepp ökar efter det första övergreppet är ju förfärande. I de fall det handlar om att bli utsatt för fler övergrepp, vad beror det på? Handlar det om att man har fel umgänge och att förövaren/-na efter första tillfället har klivit över en tröskel och bara kör på?
Och det här med att föra våldet vidare som vuxen -- för mig är det obegripligt. Kanske inte det att man har blivit olyckligt präglad, men det att man trots detta inte tvingar sitt förnuft att styra över de drifter som man VET skadar, och även faktiskt är olagliga, det borde ju vara en fingervisning om inte annat.
Skicka en kommentar