Jag är såååååååååååå före!

Den här grejen har jag haft i typ tusen och tusen år redan. Maria Montazami gläds över den nu.

Banankaka!

Det här receptet hittade jag på den här bloggen. Mycket god banankaka, som passar ypperligt att göra en dag som denna då stranden inte är aktuell!

Banankaka
150 g rumstempererat smör
3,5 dl strösocker
2 ägg
2 medelstora mosade bananer
4,5 dl vetemjöl
1 tsk bikarbonat
1 tsk bakpulver
2 msk kakao
2 tsk vaniljsocker
1,5 dl hackade nötter
1 1/4 dl mjölk
Kokosflingor att strö formen med

Sätt ugnen på 175 gr och smörj en 2 liters kakform, strö den med kokosflingor. Rör smör och socker vitt och pösigt, gärna med elvisp. Tillsätt äggen, ett i sänder under kraftig omröring. Mosa bananerna och rör ner dem i smeten och rör ett par
minuter.

Blanda de torra ingredienserna och rör ner dem i smeten omväxlande med mjölken. Slå smeten i formen och grädda kakan omkring 45-60 min. Prova med en sticka. Låt kakan stå några minuter innan du stjälper upp den.

Men ärligt asså

Det ser för bedrövligt ut när mammorna står och röker i bikini på stranden.

Dumma gräsmatta!

På förra stället vi bodde, Spökhuset, hade vi en framsida och en baksida som var mycket lättklippta. Trevliga fyrkanter utan störande inslag. Raka fina rader efter gräsklipparen. Så är det inte nu och trots att det är vår tredje sommar här så har jag inte lyckats hitta ett bra och systematiskt sätt att klippa gräsmattan. Det är idel buskar och träd som förstör möjligheten att få fina rader efter gräsklipparen. Inte går det att på ett enkelt sätt dela in den i fyrkanter heller. Varje gång jag klipper gräset försöker jag att hitta ett bra sätt att klippa den på, men hitintills har jag misslyckats. Fast idag hann jag klippa den på mindre än ett nedladdat Sommar i P1. Liten sov och grabbarna lekte med varandra (eller vad de nu gjorde, jag hörde inte i motorgräsklipparoljudet som överröstades av Eva Dahlgrens sommarprat...) och precis när jag hade två vändningar kvar kom Stora Killen och meddelade att Liten vaknat. Jag bad honom ta hand om henne och hann således färdigt!

Många mil i bil

Det är så härligt att åka bil med familjen! Fem personer i en SAAB 95 kombi. Med packning till alla familjemedlemmar och utöver det följde den här gången en barnvagn, en resesäng och en golfbag med. Sportfiskaren och Lillkillen sitter fram och jag, Liten och Stora Killen sitter i baksätet. Det är ju ganska trångt, men himla mysigt. Det går inte att göra så mycket annat än att vara tillsammans. Prata lite. Pausa lite (fast idag blev det väldigt många pausar, Lillkillen skulle kissa några gånger och Liten bajsade i blöja fler gånger idag än hon gjort de senaste fyra månaderna...). Lyssna lite på det var och en vill - samtidigt i olika mediaspelare. Busa lite. Skratta en hel del. Läsa och kolla på film. Bara ha det gott tillsammans alla fem. Gillart!

Härliga väder!

Den här midsommarhelgen kan jag i alla fall inte klaga på vädret. Visst, det kom en rejäl regnskur precis när Sportfiskaren m.fl. stod och grillade, men för övrigt var det trevligt ute ända till dess att min knott- och myggångest jagade in mig. Idag har en nordanvind fått mig att springa in och ut när solen gått i moln, men kvällen blev varm och fin.

Idag har jag fått mysa hos svärisarna. Liten var helt utmattat av gårdagens midsommarnattsuddande och sov två och en halv timme (!!!!!!!) och då passade jag på att läsa lite. Sedan bjöd svärisarna på femrättersmiddag - inte illa! Jag mumsade ost och kex som bara busen!

Trots att jag så långt är nöjd med midsommarvädret så hoppas jag på ännu finare väder imorgon då vi ska ta med kidsen på lite nöjespark.

Jag är så ägd!

Stora Killen hade bara ett par varma Pumaskor så jag tyckte att vi skulle köpa ett par lite tunnare sommarskor till honom. Vi kommer ut ur affären med ett par lika varma, men hutlöst mycket dyrare skor...

I god tid

I början av september är det bokcirkeldags. Boken är 816 sidor lång. Vi ska vara borta under midsommarhelgen och eftersom jag lämnade symaskinerna hemma så måste jag ju göra något annat på kvällarna. Läsa känns trevligt! Jag hinner nog inte hela boken, men kanske halva.

Oljud

Vi har sniglar i trädgården. Inga mördare, bara helt vanliga sniglar. Ganska många bor hos oss och det är oundvikligt att trampa på dem när de kryper omkring i gräsmattan. Men ljudet när deras skal krossas är ju bara så läskigt!

Nålsögat

Jag avskyr att laga mat. Tycker det är såååååååååå bååååååååååååååring! Men, det måste göras, så femtio procent av alla kvällar är det min tur. Jag försöker förnya mig och hitta nya rätter och ICA:s tidning Buffé har jag sparat nästan alla nummer av sedan 2001 så den är min guldgruva i mitt nya-maträtter-alla-i-familjen-tycker-om-uppdrag. Men det kan jag säga att det är ett nålsöga. I nio fall av tio är det någon av familjens medlemmar (inklusive jag själv) som inte tycker den är speciellt god. Jag tror att Lillkillen är kinkigast när det gäller mat, han skulle med glädje leva på korv och mackor.

Men den där tionde gången när jag hittar något som alla tycker om - ja, då är det en fantastisk känsla! Den här veckan har jag hitintills gjort två nya rätter varav noll passerade nålsögat. Det som är bra med det är dock att det blir en del rester kvar och här slängs ingen mat så då blir det en kväll mindre att laga mat till - mycket bra!

Vad gör man inte för sina barn?

Kidsen ville till stranden. Jag sa okej, senare OCH om det inte blir dåligt väder. Nu sitter vi här på en filt jag och Liten. Grabbarna springer omkring och har kul trots att den stora studsmattan inte var uppblåst. Blåsigt och kallt - fleecetröja och handduk över mina bara ben. Men det är ju sommarlov och då är det beachen som gäller. Och vi kan sitta var vi vill för det är bara vi här!

Blötdjur, nej jag menar blötlur

Behövde fixa och greja lite hemma och lät Liten få tillgång till det mesta i vardagsrummet. När jag hade fixat färdigt kom jag på henne med att ligga och tugga på telefonluren. Med tanke på mängden dregel finns det risk för att jag inte kommer höra vad andra säger hädanefter...Det märks om några timmar!

Sport är farligt!

Jag är inte sportintresserad. Jag tycker sport är tråkigt. Och nu har man in England kommit fram till att sport är rent farligt. Inte för att sportutövarna drabbas av skador. Nej, utan för att mäns våld mot kvinnor ökar med 30 procent vid stora sportevenemang såsom fotbolls-VM. 30 procent! Trettio procent fler män väljer att fysiskt skada sin partner i samband med sportevenemang. Sannolikt har det en koppling till att fler dricker alkohol och även i större mängd än annars. En tydlig effekt av att Systembolaget i Sverige började med lördagsöppet igen 2001 var att antalet polisanmälningar mot män som utövat våld mot sin partner under lördagen och natten till söndagen ökade märkbart.

Sorgligt är det i alla fall. Att så många fler kvinnor blir misshandlade av sina män till ljudet av fotbollsmatcher och andra sportevenemang.

Att få vara liten

Min förstfödde har alltid varit försiktig. Det har på sätt och vis varit bra för det har blivit ganska få blåmärken och skrapsår genom åren och inga besök på akuten för att han gjort sig illa. Men det har också inneburit att jag ofta fått puscha honom att våga tänja sina gränser och det har inte alltid varit lätt att veta när jag ska "ge upp" och när jag ska puscha lite till. För när jag puschat honom att göra något han först inte vågar, men sedan genomför, så har han alltid blivit så nöjd med sig själv och jag har sett hur hans självförtroende och självkänsla vuxit. Men det är också en svår balansgång för jag vill inte att han ska känna sig feg, jag vill att han ska känna att jag respekterar att han inte vill göra vissa saker och att jag tycker han är modig som kan stå för det.

Hemma har Stora Killen suttit och pratat om att ha vill åka till något tivoli och att han ska åka de allra häftigaste karusellerna. Så när jag bestämde mig för att bara han och jag skulle göra något så var det inte svårt att bestämma mig för att dra till brorsan i Göteborg och gå på Liseberg. När jag var yngre (läs för 20 år sedan) ville jag bara att karusellerna skulle gå fortare och högre, men nuförtiden tycker jag mest det ser läskigt ut och känner en viss dödsångest när jag ser några av de allra värsta karusellerna. Fast jag älskar mina barn och skulle ju kunna dö för dem, så att åka lite läskiga fartvidunderkaruseller med Stora Killen skulle jag minsann klara av; det värsta som kunde hända var väl att jag kissade på mig eller kräktes...

När vi kom till förorten igår (jodå, navigatorn ledde mig hela vägen fram, vilken fantastisk grej!) så bjöd brorsan på en mycket god risotto och sedan åkte vi till Liseberg. Stora Killen ville såklart ha ett åkband, vilket han fick och eftersom jag lovat mig själv att åka allt han ville jag skulle åka så köpte jag också ett. Vi började med Lisebergsbanan. Sedan gick vi till de läskiga karusellerna och Stora Killen berättade för brorsan hur det hade varit när han hade åkt de läskigaste karusellerna när han var på Liseberg med scouterna (förrförra året).

Jag frågade om vi skulle åka Balder eller Kanonen, men han ville inte åka någon av dem - med mig, men han hade åkt om han hade haft någon kompis med, sa han. Jag förstod att han tyckte det var läskigt och att det såklart var lättare att hitta på en ursäkt för att slippa när jag var med än när han var där med sina kompisar. Jag lockade och pockade och puschade, men han ville inte så det slutade med att Stora Killen passade kusinen på snart tre år, Rosa Fröken, medan jag och brorsan åkte Kanonen - och fy för bövelen vad kul det var!!! Läskigt, men fantastiskt härligt!

Jag hade nog puschat lite för mycket för Stora Killen var lite sur ett tag. Han fick en mjukglass och sedan ville Rosa Fröken åka karusell så vi gick till dem som var anpassade för henne. Rosa Fröken ville att både Stora Killen och brorsan åkte med henne så nu följde ett antal barnkaruseller i en lång rad. Stora Killens humör lättade allteftersom och till slut satt han och log. Rosa Fröken var modig, åkte till och med Rabalder så liten hon är!

Stora Killen, som nu var glad igen, hade slutat prata om de allra värsta karusellerna, men ville åka några till som var för mer för honom, så vi åkte Virvelvinden, Jukebox, Flum Ride (då var klockan över nio och jag frös lite så jag inhandlade en regnponcho för att inte bli blöt och ännu kallare...), Slänggungorna (som gav mig viss dödsångest och jag satt hela tiden och föreställde mig hur gungan skulle lossna och jag skulle flyga iväg över halva Liseberg och bli mosad när jag landade och varför hade jag inte långbyxor på mig nu skulle jag ju bli helt uppskrapad på benen när jag landade) och så Lisebergsbanan ett antal gånger till. Vi gick hem först när Liseberg stängde vid tio och jag tror det är första gången det lönat sig att köpa ett åkband till Stora Killen.

Det är viktigt att få tänja sina gränser, som Stora Killen fick göra när han var på Liseberg med sina kompisar - då "gick" det inte att säga nej när "alla andra" åkte de värsta karusellerna. Men det är också viktigt att få vara liten, som Stora Killen fick igår, att kunna säga nej och sedan få åka småbarnskaruseller utan att någon skrattar åt honom (förvisso med Rosa Fröken som ursäkt). Och han har tur Stora Killen för han har två till småkusiner som åker barnkaruseller och så har han ju sina syskon som också ska genom barnkarusellstadiet innan det är dags för de allra värsta karusellerna. Så Stora Killen kommer kunna åka barnkaruseller i många år till.

Och jag tyckte inte alls att de läskiga karusellerna var så läskiga. Jag hittade tillbaka till den där känslan jag hade för tjugo år sedan; fortare, mer, högre! Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att lämna alla kids hemma, ta med mig någon som också vill åka fortare, mer och högre, köpa ett åkband och springa på tivoli en hel dag!

Med navigator...

...kör jag mot Göteborg. Jag har lämnat småkidsen och Sportfiskaren hemma. Det är bara jag och Stora Killen som åker. Det ska bli så härligt. Jag hoppas bara att jag kan lita på navigatorn när vi kör inne i Göteborg!

Inte de som inte är så goda tack!

Idag kunde jag köpa dyrare "svenska jordgubbar" eller billigare "supergoda jordgubbar". Tja, det var ju inte ett svårt val!

Tio år

Idag har jag och Sportfiskaren hängt ihop i tio år. Det är en ganska lång tid. Jag skulle kunna skriva en roman, men det blir för långt. Och för privat. Så det blir en sång istället. I alla fall här. I RL vankas det andra saker...

Tack. För att du orkade gå vid min sida från den mörkaste natt till den ljusaste dag.

Kommer du ihåg?

Påhäng

Jag har några kilo att bli av med sedan jag trappade ned amningen till bara deltid (och nu inte alls). Jag är ganska lat av mig, så att bränna kalorier måste vara lätt. För mig är den perfekta aktiviteten att powerwalka. Så det gör jag. Och försöker stå emot när mitt söt- och snacks-sug sätter in (som nu när jag helst vill gå och hämta en arraksboll och moffa i mig).

Idag tog jag äntligen fram bärstolen igen. Liten satt där så snällt i femtio minuter och somnade till och med mot slutet. Härligt att hon tyckte om att sitta där för det måste ju ge något sorts effekt på kalorförbränningen att bära hennes och bärstolens vikt. Inbillar jag mig.

Äktenskapsrädderskan

Var och handlade fika i närlivsbutiken idag. En äldre herre kommer fram till mig och frågar:
- Du, när man äter färskpotatis och sill så har man ju gräslök i någonting, är det créme fraiche eller gräddfil.
- Gräddfil, svarar jag varpå herrn lyser upp och säger:
- Tack så mycket, du har räddat min lunch, hustrun skulle inte bli glad om jag kom hem med fel!

Så nu njuter jag av tanken på hur herrn och hans hustru satt och intog en god sommarlunch utan några sura miner! Tack vare mig!

Bra kyrkan!

Nej, det är faktiskt inte ok att behandla människor som man vill bara för att man tillhör kyrkan. Och det är viktigt att när felaktig behandling sker så ska det upp i ljuset och fördömas, vilket både domkapitlet gällande våldtäkten i Bjästa och påven gällande de sexuella övergrepp mot barn som katolska präster gjort. Det är ett steg i riktning att ta ansvar för de misstag som gjorts. Nästa steg är att förebygga att det sker igen.

Nytt heltidsjobb

Idag skruvade jag ihop Litens lära-gå-vagn. Hon är skapligt ointresserad av att lära sig krypa, hon rullar dit hon ska, men hon tycker om att stå. Tänkte att lära-gå-vagnen kunde passa att få stöd av. Liten blev överlycklig. Hon stod, inte speciellt stadigt, men ändock, helt själv med hjälp av den. Hon kände nog att det var lite ostadigt för hon ville att jag satt precis bredvid henne hela tiden. När jag blev tvungen att göra annat och ställde bort vagnen var det stora tårar som trillade nedför den mjuka bebiskinden. Så nu vet jag vad jag kan göra om jag tröttnar på min semester, då kan jag jobba som bebis-stödjare. Det borde vara lätt att förhandla sig till en rejäl lön med Liten...

Inte så uppdaterad rygga...

Det sämsta med att båda är hemma på halvtid är att vi ibland förutsätter att den andre gör saker som den andre inte gör. Sannolikt har vi båda förutsatt att den andre skulle packa Lillkillens rygga med ombyte för idag när jag tänkte att jag skulle kolla vad som verkligen var där hittade jag följande: en långärmad tröja i rätt storlek, ett par kallingar i rätt storlek, fyra par vantar (!!!!!), varav ett par inte ens var Lillkillens, ett par ullstrumpor samt ett par byxor i...och håll i er nu...(viktig info, Lillkillen är fyraochetthalvt år)...storlek 80?!?!?!?! Det är INTE jag som lagt ned dem. Det kan vara Lillkillen, men det skulle även kunna vara Sportfiskaren. OM det är det så undrar jag hur han tänkte eftersom Liten har strl. 74, alltså storleken under 80 och hon är ju nio månader. Svårt för Lillkillen att komma i dem...

Vi kan således konstatera att Lillkillen har två föräldrar som är ganska oengagerade i vad som åker med i den där ryggsäcken till förskolan. Det var ju ett antal föga användbara saker och därmed uppfyller vi inte kriteriet: "hela, rena och för årstiden anpassade kläder i rätt storlek" - ett kriterium som bör vara uppfyllt för att barnavårdsutredare ska tycka att barnet har good enough föräldrar. Sorry Lillkillen, mamma lovar att bättra sig!

Byxorna har för övrigt fått ny ägare i rätt storlek, hurra för det!

Sommarpratare och titel

Idag presenterades årets sommarpratare. Alla med titel prydligt efter sitt namn. Alla utom Annika Östberg. Det är ju förståeligt för vad skulle de skriva för titel på henne? Kåkfarare tyckte Sportfiskaren. Tja, det ser ju bättre ut än mördare...

"Mamma, han är ju nakenfis"

Sa Lillkillen när han fick syn på den här mannen inne på affären förut. Ja, det är han, nästan i alla fall och jag undrar hur det kommer sig att han och andra män inbillar sig att det är okej att gå omkring så här in public?! Hur kommer det sig att de inte förstår att de går omkring nästan nakenfis och visar väldigt mycket mer av sin kropp än jag vill se?! Det här är inte korrekt klädkod för att visa sig på offentliga platser!

Sverige fosterland, vårt hem på jorden

Nationaldagen. Kören brukar alltid sjunga på det glest besökta nationaldagsfirandet. Det trevligaste inslaget är när nya svenska medborgare får ta emot ett diplom från kommunen (förutom våra sånginsatser förstås...).

Vi är ju inte direkt bra på att fira nationaldagen i Sverige. Många tycker nog som Sportfiskaren, att det bara är tramsigt. Men efter vår resa till Riga måste jag säga att jag fått en annan förståelse för svenskarnas brist på intresse över att fira nationaldagen.

De barn som nu växer upp i Lettland är den första generationen som inte upplevt en ockupation. Vi hade förmånen att få en guidad tur på Ockupationsmuséet i Riga där jag fick större kunskap om Lettlands sargade historia. Vår guide är en hjältinna. Hon var en av alla dem, som trots att hon blev avlyssnad av KGB, som trots att hon levde under hot om att hon själv eller de hon höll kär skulle skadas på grund av hennes politiska åsikt ändå vågade, ändå hade modet att kämpa för att hennes land skulle bli fritt. Utan sådana som henne hade Lettland fortfarande varit ockuperat. På Ockupationsmuséet fanns en tavla med de länder som tydligt markerat att de aldrig erkände Sovjetunionens ockupation av Lettland - Sverige var inte en av de länder på den tavlan.

För Sveriges officiella linje har ju varit att vi förhållit oss neutrala och det har säkert besparat oss lidande, både som nation och folk (men i praktiken har vi ju inte varit neutrala, men det är en annan bloggpost). Dante sa en gång något som jag ofta tänker på:

"Det varmaste stället i helvetet är reserverat för dem som under djupa moraliska kriser upprätthåller sin neutralitet."

För vår officiellt neutrala inställning har orsakat andra lidande. Vår officiellt neutrala inställning har inneburit att vi vänt nationer och folk som förnekats mänskliga rättigheter ryggen. Och när vi gjort det har andra lämnat oss i fred, bokstavligt talat. Jag tror det är en av anledningarna till att vi inte är så intresserade av att fira nationaldagen. Det är en sådan självklarhet att vi lever i fred, med varandra och med andra länder, att vi inte tycker det är värt att fira. Länder som nyligen befunnit sig i krig eller under ockupation värnar sannolikt mer om firandet av sin nation.

Och jag tycker inte det finns något rätt eller fel, folk måste få göra som de vill. Idag, på vår nationaldag, tänker dock jag på hur tacksam jag är för att jag alltid levt i fred. Jag hoppas att mina ättlingar också får leva i fred, MEN jag hoppas också att vi som nation blir modigare med att ta ställning för fred mot våld, för mänskliga rättigheter mot kränkningar av dem.

Jag tyckte väl det kändes konstigt!

När jag ska lämna huset för att gå till jobbet på morgonen smyger jag omkring för att inte väcka Liten. Jag brukar komma ihåg att lägga fram kläderna ute i hallen på övervåningen, men i morse hade jag glömt. Stod stressad och letade efter ett par leggings och hittade ett par vita som jag satte på mig. Jag noterade att de såg ut som Litens strumpbyxor, med en söm fram och två bak. Jag tyckte det så knepigt ut men satte på mig dem. Efter några timmar kändes de lite hängiga i grenen.

Vid lunchtid kom jag så på att jag tagit på mig mina gravid-leggings, fast bak och fram! De två sömmarna som nu satt över rumpan satt fram över gravidmagen. Jag garvade högt åt mig själv där jag satt på kontoret!

Efter fyra stopp längs vägen...

...möter jag nu världen i busigt blått! Och kolla in min arbetsmiljö idag!

För tio år sedan...

...i en lägenhet i Fruängen träffade jag min man för första gången. Jag hade varit singel i åtta månader och träffat en del, men inte fastnat för någon. Stora Killen var inte så stor, två och ett halvt år. Han var med när vi träffades och det var ganska skönt för ibland tyckte jag det var svårt att veta när jag skulle berätta att jag hade barn.

Vi käkade pizza, såg på Baren (kommer ni ihåg det programmet?!), jag nattade Stora Killen och så såg vi på Cocktail. Vi pratade en del också. Och han hade (och har) så snälla ögon - det var viktigt för mig. Och på den vägen är det!

Jag älskar min man. Mer än jag trodde jag kunde!