Att få vara liten

Min förstfödde har alltid varit försiktig. Det har på sätt och vis varit bra för det har blivit ganska få blåmärken och skrapsår genom åren och inga besök på akuten för att han gjort sig illa. Men det har också inneburit att jag ofta fått puscha honom att våga tänja sina gränser och det har inte alltid varit lätt att veta när jag ska "ge upp" och när jag ska puscha lite till. För när jag puschat honom att göra något han först inte vågar, men sedan genomför, så har han alltid blivit så nöjd med sig själv och jag har sett hur hans självförtroende och självkänsla vuxit. Men det är också en svår balansgång för jag vill inte att han ska känna sig feg, jag vill att han ska känna att jag respekterar att han inte vill göra vissa saker och att jag tycker han är modig som kan stå för det.

Hemma har Stora Killen suttit och pratat om att ha vill åka till något tivoli och att han ska åka de allra häftigaste karusellerna. Så när jag bestämde mig för att bara han och jag skulle göra något så var det inte svårt att bestämma mig för att dra till brorsan i Göteborg och gå på Liseberg. När jag var yngre (läs för 20 år sedan) ville jag bara att karusellerna skulle gå fortare och högre, men nuförtiden tycker jag mest det ser läskigt ut och känner en viss dödsångest när jag ser några av de allra värsta karusellerna. Fast jag älskar mina barn och skulle ju kunna dö för dem, så att åka lite läskiga fartvidunderkaruseller med Stora Killen skulle jag minsann klara av; det värsta som kunde hända var väl att jag kissade på mig eller kräktes...

När vi kom till förorten igår (jodå, navigatorn ledde mig hela vägen fram, vilken fantastisk grej!) så bjöd brorsan på en mycket god risotto och sedan åkte vi till Liseberg. Stora Killen ville såklart ha ett åkband, vilket han fick och eftersom jag lovat mig själv att åka allt han ville jag skulle åka så köpte jag också ett. Vi började med Lisebergsbanan. Sedan gick vi till de läskiga karusellerna och Stora Killen berättade för brorsan hur det hade varit när han hade åkt de läskigaste karusellerna när han var på Liseberg med scouterna (förrförra året).

Jag frågade om vi skulle åka Balder eller Kanonen, men han ville inte åka någon av dem - med mig, men han hade åkt om han hade haft någon kompis med, sa han. Jag förstod att han tyckte det var läskigt och att det såklart var lättare att hitta på en ursäkt för att slippa när jag var med än när han var där med sina kompisar. Jag lockade och pockade och puschade, men han ville inte så det slutade med att Stora Killen passade kusinen på snart tre år, Rosa Fröken, medan jag och brorsan åkte Kanonen - och fy för bövelen vad kul det var!!! Läskigt, men fantastiskt härligt!

Jag hade nog puschat lite för mycket för Stora Killen var lite sur ett tag. Han fick en mjukglass och sedan ville Rosa Fröken åka karusell så vi gick till dem som var anpassade för henne. Rosa Fröken ville att både Stora Killen och brorsan åkte med henne så nu följde ett antal barnkaruseller i en lång rad. Stora Killens humör lättade allteftersom och till slut satt han och log. Rosa Fröken var modig, åkte till och med Rabalder så liten hon är!

Stora Killen, som nu var glad igen, hade slutat prata om de allra värsta karusellerna, men ville åka några till som var för mer för honom, så vi åkte Virvelvinden, Jukebox, Flum Ride (då var klockan över nio och jag frös lite så jag inhandlade en regnponcho för att inte bli blöt och ännu kallare...), Slänggungorna (som gav mig viss dödsångest och jag satt hela tiden och föreställde mig hur gungan skulle lossna och jag skulle flyga iväg över halva Liseberg och bli mosad när jag landade och varför hade jag inte långbyxor på mig nu skulle jag ju bli helt uppskrapad på benen när jag landade) och så Lisebergsbanan ett antal gånger till. Vi gick hem först när Liseberg stängde vid tio och jag tror det är första gången det lönat sig att köpa ett åkband till Stora Killen.

Det är viktigt att få tänja sina gränser, som Stora Killen fick göra när han var på Liseberg med sina kompisar - då "gick" det inte att säga nej när "alla andra" åkte de värsta karusellerna. Men det är också viktigt att få vara liten, som Stora Killen fick igår, att kunna säga nej och sedan få åka småbarnskaruseller utan att någon skrattar åt honom (förvisso med Rosa Fröken som ursäkt). Och han har tur Stora Killen för han har två till småkusiner som åker barnkaruseller och så har han ju sina syskon som också ska genom barnkarusellstadiet innan det är dags för de allra värsta karusellerna. Så Stora Killen kommer kunna åka barnkaruseller i många år till.

Och jag tyckte inte alls att de läskiga karusellerna var så läskiga. Jag hittade tillbaka till den där känslan jag hade för tjugo år sedan; fortare, mer, högre! Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att lämna alla kids hemma, ta med mig någon som också vill åka fortare, mer och högre, köpa ett åkband och springa på tivoli en hel dag!