Röriga väggar med en religös underton

Vi har nu valt tapet i tv-rummet - den är helt galen! Det var naturligtvis inte jag som föreslog den, men jag tänkte "vad är det värsta som kan hända? Jo, att vi (läs jag) tröttnar och tapetserar om eller målar över den - det är inte världens ände!"

Sedan skulle vi beställa den och då säger Colorama-expediten:
- Åhh, vilka modiga kunder jag har som vågar välja en sådan här tapet!
Ehhh...menar hon mig tänkte jag, jag är inte inredningsmodig så detta kommer definitivt sluta med att jag tröttnar på tapeten.

Nu har vi den hemma i alla fall och det är snart dags att börja tapetsera. Än har jag inte ångrat mig och har faktiskt lyckats hitta en tanke kring tapeten som fått mig försonas med dess galenhet. Det är en tapet med palmblad, kameler och åsnor. Således; en tapet med ett kristet tema - palmsöndagen då Jesus red in i Jerusalem på väg mot både korset, men också uppståndelsen, glädjen och ljuset.

Och nu går vi snart in i mars månad och påsken ligger ganska nära i tid. Så det blir nog bra med tapeten, i påsk/tv-rummet.

Vårsol!

Så himla skönt att vara ledig just idag! Solen värmer, fåglarna sjunger, snön är vacker, lillen säger att han älskar mig - kan inte önska mig så mycket mer!

Som om detta är en nyhet?!

Alla bantningsmetoder ger lika dåligt resultat basunerar flera medier ut idag, som om det vore en nyhet att en bantning sällan ger långvariga resultat? Det är ju bara så enkelt som att äta mindre än du förbränner och när du sedan kommit till din målvikt äta lika mycket som du förbränner - typ. Hur svårt kan det vara?

Till Sportfiskaren...

...med kärlek
och glädje över min egen oerhörda kunskap och snabbhet! The winner takes it all!
The looser has to fall...

Citat från vetgirig.se när jag svarat färdigt:
"Grattis, du vann matchen!
Slutställning 4 - 4 (0:57 - 0:22)"

Kan datorer skrämmas till lydnad?

Jaha. Så här såg det ut större delen av dagen när jag skulle logga in mig...gick icke! Bordstelefonen är kopplad till datorn och den funkade såklart inte heller - dödstyst i luren när jag lyfte på den. Ringde it-supporten tre gånger (från min telefon då, bordstelefonen är praktikantens) och på eftermiddagen kom data-Kurre. Och jag lovar; han hann inte mer än sätta ned sin rumpa i min kontorsstol förrän telefonen lydigt gav kopplingston när han lyfte på luren och datorn så snällt loggade in mig när jag skrev in lösenordet.

??????????????????????????????????????

Och det är då jag känner mig precis som killen i nedanstående klipp...

Så. Korkad.

Jag har fått en ny idol

Det är Carin Götblad, länspolismästaren i Stockholms län. Innan i fredags kommer jag mest ihåg henne för hennes uppgift som spaningsledare (eller vad den rätta titeln nu kan vara) under mordutredningen på Anna Lind. I fredags anordnade Brottsoffermyndigheten en konferens i samband med Internationella Brottsofferdagen. Carin Götblad var en av dem som föreläste om barn och ungas sårbarhet. Det var mycket intressant; intressanta och skrämmande fakta, men hon brättade också om hur hon arbetade, vad hon prioriterade hos sina medarbetare, olika projekt hon genomfört och utfallet av dessa. Hon verkar vara en fantastisk människa; en fin människosyn, mycket energi och envis som synden. Hon sa mycket bra, men ett citat kommer jag särskilt ihåg och det var när hon pratade om unga kriminella:

"Varje polisförhör med en ungdom ser jag som en ny start i livet för dem, att från och med nu ska livet bara bli bättre, oavsett hur det sett ut tidigare".

50 000 gånger varje dag i Sverige...

...stoppas försök att komma in på s.k. "barnpornografiska" sajter. 50 000 gånger försöker alltså personer att komma in på dessa sajter, men hindras av Rikspolisstyrelsens logga med den ungefärliga texten: "Vill du verkligen fortsätta in på den här sajten?"

Idag är det internationella brottsofferdagen. Många i vårt samhälle har blivit utsatta för brott; skadegörelse, stöld, inbrott eller brott mot ens person. Barn borde aldrig utsättas för brott, men det gör de - varje dag. I Sverige är det förbjudet att producera, distribuera, köpa, och att inneha s.k. "barnpornografiskt" material, liksom att förmedla kontakter mellan köpare och säljare. Om du bryter mot detta döms du om brottet är ringa till böter och om brottet är grovt till högst sex års fängelse.

Jag tycker att begreppet barnpornografi är problematiskt. Jag tycker att det döljer vad det egentligen handlar om; bilder eller filmer på sexuella övergrepp mot barn. Anala, vaginala och orala våldtäkter på alltifrån spädbarn till ungdomar. Av alla de barn som förekommer i filmerna och på bilderna är det bara en bråkdel som identifierats. Det finns hur många sådana övergreppsbilder och övergreppsfilmer som helst; en del är mer "populära" än andra och finns hos många av de som polisen gör tillslag hos. Det är så fruktansvärt för barnen att inte bara bli utsatt för det sexuella övergreppet - utan att övergreppet sedan sprids världen över och finns där för alltid. Att de här barnen på ett sätt för alltid blir kvar i övergreppet.

Polisen gör ett fantastiskt arbete med att försöka döma förövare och konsumenter av sexuella övergreppsbilder/filmer på barn samt att identifiera de barn som finns på övergreppsbilderna. Jag förstår inte hur de orkar se på alla dessa miljoner bilder och filmer, men är glad att det finns personer som gör det, som inte ger upp, som inte ser bort, som gör allt för att få dessa förövare dömda och ge barnen någon sorts upprättelse. P1 har gjort en dokumentär "Flickan med hundhalsbandet" där poliser som arbetar med detta intervjuas - den är mycket bra. Lyssna på den.

Ecpat är en ideell förening som arbetar med att förebygga och stoppa alla former av barnsexhandel: barnpornografi, trafficking och barnsexturism. Du kan stötta dem genom att betala ynka 300 spänn för ett år. Gör det, det är de här barnen värda. Det är bättre att göra något än att göra inget.

Bläh!

Sportfiskaren vaknade till detta klockslag inatt - och tar en snus, för att sedan sova vidare. Utan att spotta ut den. Det måste innebära att han är skapligt beroende av sin drog! Förutom att det har en negativ inverkan på hans hälsa så tycker jag att det är ofräscht. Och löjligt dyrt!

Hakat upp mig!

Jag tycker alltid att det är irriterande när en låt "fastnar på hjärnan" och sedan bara körs som om någon tryckt på repeat och det inte finns någon ångraknapp! Men idag är det extra irriterande, för idag har jag fått "Tingeling, tingeling" på hjärnan! Henrik Dorsins karaktär sjunger denna låt i tid och otid i sketcher på Melodifestivalen och den är verkligen i-n-t-e- bra, men den snurrar i huvudet gång på gång på gång...suck!

Hur avhjälper jag detta? Behöver omprogrammering!

Konstigt både här och där!

Idag fick jag höra en modig kvinna berätta om hur hon blev könsstympad när hon var nio år. Det var hennes mamma som gjorde det. Hon skar av de inre blygdläpparna och sedan använde hon taggar från ett träd som hon satte ihop de yttre blygdläpparna med. Därefter virade hon ett rep runt flickans kropp, från höfterna och ned till knäna, så att hon bara kunde röra på benen från knäna och nedåt. Det var för att såret inte skulle gå upp. Under den här perioden på några veckor fick flickan bara mjölk eftersom hon inte fick göra tvåan eftersom såret då kunde gå upp. Om såret gick upp visste flickan att hon skulle få göra om hela proceduren. Då var flickan stolt över att ha blivit könsstympad, det var det som var normalt. Idag var kvinnan runt fyrtio år och hon kom till Sverige för många år sedan. Idag vet hon mycket mer om konsekvenserna av könsstympning, jämställdhet och kvinnors rätt till sexualitet, idag är hon inte stolt över att hon blivit könsstympad, men hon är stolt över att hon inte könsstympat sina döttrar. Och då är det ju lätt att tänka; Ja, vilka knäppa saker de håller på med i andra länder.

Men idag har jag också fått höra en pojke berätta att han utsattes för våld av sin pappa varannan dag i ett och ett halvt år. Till slut berättade han för en vuxen och en rättsprocess började. Pappan dömdes för grov fridskränkning och straffades genom ett antal timmar samhällstjänst - som tränare för idrottande ungdomar. Ibland tog pappan med sonen som han utsatt för misshandel till träningarna, som han dömts till. I samband med att pojken berättade vad pappa gjort mot honom separerade hans mamma från pappan och begärde ensam vårdnad. Socialtjänsten gjorde en vårdnads-, boende- och umgängesutredning och föreslog att pojken borde vara varannan helg hos sin pappa och att föräldrarna skulle ha gemensam vårdnad. Det tyckte tingsrätten också. Så inom ett halvår från det att pappan dömts för grov fridskränkning mot pojken fick pojken snällt åka till sin förövare varannan helg. Och mamman förväntas samarbeta med den man som har misshandlat deras gemensamma barn. Så det är väl bara att konstatera att vi håller på med en del knäppa saker här i Sverige också.

When you wish upon a star

Äntligen har köpt båt! Se vad fin den är, perfekt för att ta vår lilla familj ut på härliga sol- och badutflykter i den alltid så soliga svenska sommaren...Det ser jag fram emot!

Sportfiskaren ser så klart fram emot fisketurer - det är nämligen en trollingbåt. Mitt enda önskemål, ja, nästan krav, är att båten inte innehåller en massa fiskrens och fiskblod när jag ska sola och bada med den! Men jag är så glad för Sportfiskaren vars båtdröm nu gått i uppfyllelse. Nja förresten, han har ju haft båt tidigare, tillsammans med kompisen Kakan, men den fungerade väl sådär och när gas- och kopplingsvajern gick sönder så spottade de i nävarna och fixade det helt med egna kontorshänder - och vips så gick båten framåt om växelspaken lades i bakåtläget!

Ja, så har jag gjort ännu en intressant erfarenhet idag - nu vet jag nämligen hur lång tid det tar att köra ca. femton mil med båtkärra bakom. Typ lååååååång tid. Men det var det värt - jag ser fram emot att stå i mina solglasögon, en ny snygg bikini (för visst måste båtinnehav berättiga till inköp av ny, snygg bikini?), en massa gott fika i kylväskor och så kidsen och maken som stojar en varm solig sommardag!

Oh, captain my captain!

Det finns några filmer jag kan se om och om igen, det här är en av dem. Slutscenen i "Döda poeters sällskap" där eleverna visar sin nytänkande lärare sitt stöd genom att ställa sig på bänkarna får mig alltid att gråta. En helt underbar film enligt mig!

Typ tråkigt!

I tv-rummet har det suttit fula nittiotalstapeter med struktur. Vi visste redan när vi flyttade in att vi inte ville ha kvar dem och nu har vi tagit tag i detta. Sportfiskaren har redan målat paneltaket i rummet vitt. Och på Colorama sa de att vinyltapeter behöver vi bara dra bort översta lagret på, det är bara att ta tag i en flik och dra. De instruktionerna hade inte våra vinyltapeter fått. Det gick inte att "bara dra", men det gick bra att peta och pilla så att vi ständigt befann oss på gränsen till nervsammanbrott. På vissa ställen lossnade dock långa sjok - vilken tillfredställelse! Nu är det, till största delen tack vare Sportfiskaren, äntligen färdigrivet. Dags för nästa steg!

Det kommer inte vara samma sak...

...att gå över torget till mitt gamla kontor från och med idag. Fru C har redan välsignats med en frisk och gullig liten son och är därmed föräldraledig och Fröken Granit går hem idag för att vänta på att hennes bebis vill komma ut. Det kommer bli så tomt när varken Fru C eller Fröken Granit är där! De ska ju vara där! De hör ju till inventarierna, nästan. Suck!

Lite plåster på såren är det i alla fall att jag snart ska knata dit och smaska i mig av Fröken Granits hejdåfika. It better taste good!

Så irriterande!

Kollar på något matprogram på tv4. Det är en ganska underhållande programidé, men speakerrösten är så fantastiskt irriterande att jag nästan byter kanal!

Individuell lönesättning?

I skolan får ju eleverna betyg och lärarna måste såklart sätta IG på de elever som inte uppnår målen. Men det är ju hemskt konstigt att det inte finns personer i arbetslivet som presterar undermåligt och därför hamnar i spannet under normalprestationen. I alla fall är det så på min arbetsplats. Där gör alla ett jobb som hamnar inom gränsen för normalprestation. Ingen över och ingen under. Det tycker jag är väldigt märkligt.

An indecent proposal

Idag skickade Sportfiskaren en annons på detta piano. Och visst, det är vackert och fint, absolut. Det skulle dessutom enligt annonsen vara ganska billigt och ändå fungera. Men jag har ju redan ett piano. Sportfiskaren föreslog att jag skulle byta eftersom detta var så vackert. Och visst, mitt gamla piano är inte lika vackert, som synes - men det är mitt! Det fungerar alldeles utmärkt och det har varit mitt sedan jag fyllde tio år! Jag har haft det i tjugofyra år. Jag kan inte byta ut det, det är en emotionell omöjlighet. Det pianot och jag hör ihop.

Jag har lärt mig spela piano på det. När jag var barn kom det kompisar hem och vi sjöng tillsammans när jag spelade. Det har följt mig till varje bostad jag haft. Det har alltid funnits där. I glädje. Jag har övat inför syrrans bröllop, Fru C:s bröllop. Jag har övat inför kidsens dop, syskonbarnens dop, Fröken Granits sons dop. Högtider fulla av kärlek, glädje och lycka. Men mitt piano har också funnits där i sorg. Inför mormors begravning, släktingars begravningar och ungdomars begravningar. I min ensamhet, när det känts som att ingen annan funnits där eller när inte orden räckt för att uttrycka hur jag mått eller när jag inte haft ork till någonting. Då har jag kunnat gå till pianot, spelat och sjungit och gråtit och känt hur musiken lindrat och helat. Hur pianot har kunnat ge mig något som ingen och inget annat lyckats ge mig just då.

Och så tycker Sportfiskaren att jag ska byta ut det - hmpf!

Räddaren från frysdöden

Idag fick det vara nog! Jag arbetar i en vacker gul herrgårdsliknande byggnad från förra eller kanske till och med förrförra seklet. Tyvärr blir det väldigt kallt i byggnaden och på mitt kontor. Jag har alltså fått börja stänga min dörr, vilket jag inte tycker om, men det var en nödvändig åtgärd. Till viss del hjälpte det, men inte tillräckligt. Därför åkte jag idag hem på lunchen och tog hit vår kupévärmare, som vi inte använder. Nu står den här vid mina fötter och värmer upp mitt lilla office. Mmmm...cosy!

Polis, polis potatisgris

Blev mäkta irriterad i mitten av veckan av skånepolisens rasistiska uttalande i ett polisfordon under kravallerna i Rosengård. Irritationsnivån höjdes när det kom fram att chefen, trots att han lät förvånad när Sydsvenskan ringde upp honom, visst fått informationen tidigare utan att göra något åt det. Blev sedan förbannad av uppgifterna om de larviga fingerade namnen med rasistisk underton som använts under en övning. Och riktigt arg när det framkom att cheferna även då informerats utan att göra något åt det. Får mig ju dra slutsatsen att ledningen rycker på axlarna åt dessa främlingsfientliga uttryck eller än värre - själva har dessa värderingar och att det är de som sipprar nedåt i organisationen. Och nästa fråga blir ju - hur vanligt är denna främlingsfientlighet egentligen bland poliser i Lilla Landet Lagom?

Jag älskar melodifestivalen

Jo, jag vet, det är supertöntigt, men jag gör det. Fast till och med jag tycker att det känns lite väääl låååååångdraget med alla röstningsmoment. Tre gånger kunde tittarna rösta idag och det kändes onödigt. Det räcker väl med en gång?!

Rätt låt vann i alla fall en plats i Globen, Alcazar.

Roligast av allt med dagens melodifestival; Sportfiskaren (vi är inte på samma ställe ikväll) tycker att jag är sååååå tråkig som kollar på melodifestivalen varje lördag hela våren. Ikväll kom dock ett sms som bevisar att han satt hemma i sin ensamhet och tittade på detta tråkiga evenemang! Så nästa lördag kommer han inte undan, då ska han sitta där och göra mig sällskap och vara engagerad!

Vad blir det för mat?

Det undrade jag och min höggravida, inte längre magsjuka väninna, Fröken Granit, och jag när vi igår skulle inta lunch. Och i kantinen låg något som mest påminde om en massa små bajskorvar - eller som Fröken Granit så träffande beskrev det: "Det här trodde jag att jag plockade upp ur kattlådan imorse!" Oaptitligt to say the least. Valde inte den rätten.

Ja, tyvärr kids...

... trots att jag lovade att jag inte skulle låta så här när jag blev mamma, så inser jag när jag ser detta att jag är ganska lik denna dam. Extra plus i kanten för hennes oerhörda förmåga att artikulera så många ord på så kort tid!

Vill du se videon i större format så dubbelklicka på den!

Fiskelika?

Stackars Sportfiskaren! Han har ju länge försökt få stora killen intresserad av fiske. Han sitter med lite nu och då, men inte alls i den utsträckning som Sportfiskaren önskar. Därför har Sportfiskaren nu drillat lillkillen i fiskets ädla konst. Idag kollade de på "Fiskedrag" tillsammans och lillen har faktiskt ganska bra koll på vad fiskarna heter och så, men hans huvudsakliga syfte med fisket kom fram i följande dialog:
- Varför tar man inte upp svärdfiskar?
- Nej för att det finns så få.
- Men kan vi fånga några sådana?
- Ja, någon gång kan vi åka på fiskeresa du och jag, då kanske stora killen vill med också. Då kan vi åka på en sådan där båt!
- Mmm...men jag vill inte åka båt, jag vill hellre sitta på en sten och fiska.
- Jaha, men då kan det vara svårt att få en svärdfisk.
- Men det bästa med att fiska är att sitta på en sten och äta korvbröd.

Stackars Sportfiskaren, han hittar ingen som tycker om fisket på samma sätt som honom. Men att ha någon med som käkar korvbröd under tiden är ju i alla fall ett sällskap gott som något - och bättre än att ha med sig en fru som bara vill läsa, bara följer med om det är soligt och varmt och suckar efter en halvtimme.

Jag är inte allmänbildad - men vann ändå?!

Jag är med i en frågesportsliga och jag vet inte varför jag tackade ja egentligen. Jag är inte allmänbildad för fem öre, men det är däremot min käre make, Sportfiskaren. Jag är mer bildad inom smala områden. Exempelvis spelade jag, Sportfiskaren och mina föräldrar "Jeopardy" för några år sedan. Jag och min pappa satt mest och suckade när Sportfiskaren och min mamma kämpade på liv och död och nästan slog sönder knappen. Men ETT ämne sopade jag banan med dom i; kriminalvårdsanstalter. Jag kunde Kumla, Österåker, Hinseberg, Norrköping m.fl. Ha! De hade inte en suck! Men det var som sagt undantaget som bekräftade regeln att jag inte är allmänbildad - trodde jag.

Så vann jag hela förra säsongen i frågesportsligan (och SF påtalar över axeln att jag bör skriva att det innehåller nio omgångar sedan börjar det om igen och att han är mästaren om alla säsonger räknas ihop - den s.k. maratonligan. Nöjd SF?)! Och jag förstod inte hur det gick till för det är superduperkonstiga frågor om årtal och händelser och personer och betydelsen av ord. Ibland får jag svarsalternativ och ibland ska jag skriva i svaret själv. Jag kan säga att jag inte får många rätt och de jag får är till stor del bara lyckade gissningar. Min teori är att jag vann för att jag svarade så fort som möjligt och egentligen struntade i om det var rätt eller ej. När det är oavgjort i antal rätt så vinner den som är snabbast. Så snabbast med flest rätt gissningar vann frågesportsomgången förra säsongen och även om jag vann så känns det inte som att jag gjorde det för det är ju inte ett korrekt mått på vem som var mest allmänbildad. Men jag försöker glädja mig ändå.

När ska jag lära mig?!

Att det är oerhört korkat att ligga och läsa bok till 01:00 när väckarklockan ringer 06:00. Även om boken är fängslande. Imorse var jag så t-r-ö-t-t när klockan ringde att jag sov en halvtimme till. Och det värsta är ju att jag inte lär mig, att jag gör om samma misstag gång på gång på gång! Suck!

Nu har jag läst...

...både "Gömda", vilket jag gjorde för ganska många år sedan, "Asyl", för några år sedan och "Mia - Sanningen om Gömda", som jag läste ut igår kväll. På ena sidan: Mia, som berättar om hur mannen med de svarta ögonen vid upprepade tillfällen utsätter henne för fysiskt våld, hotelser och förföljelse. Hur han även hotar barnen. Hur familjen lever gömda under ett år i Sverige och så småningom emigrerar till sydamerika och sedan får asyl i USA. Mia har med två av sina tre barn till USA, den äldsta sonen stannar hos sin pappa i Sverige. På andra sidan: Monica Antonsson som berättar hur hon vid ett flertal tillfällen intervjuar Mia och så småningom upptäcker att hon berättar olika versioner om olika händelser. Antonsson gräver vidare och kontaktas av Mias f.d. man, som hon har sin äldste son tillsammans med. Hon träffar honom och Mias son och så småningom även mannen med de svarta ögonen. Hon träffar andra i byn där Mia kommer från och även en del myndighetspersoner. De säger att en sådan hotbild som Mia beskriver inte fanns eller finns mot henne i verkligheten. De berättar att händelser i böckerna inte stämmer överens med verkligheten. De uppger också att hon varit i Sverige vid ett flertal tillfällen sedan hon flyttade utomlands och att hon även varit tillbaka till sin hemstad och knatat omkring där tämligen obekymrad, ibland maskerad, ibland omaskerad. Att helyllenorrlänningen Anders dömdes till ett års fängelse för att ha kört över mannen med de svarta ögonen utelämnas också.

Summan av kardemumman? Kanske Gömda för mig nu kan sammanfattas med en låttext: "Å när storfiskar'n talar om hur stora fiskar han får, då skarvar hur han vill, då räcker armarna inte till". Vem som har skarvat, om det är Mia eller Marklund, eller båda, ja, det har jag ingen aning om. Inte heller i vilken omfattning det har skarvats.

Däremot tycker jag mig hos Antonsson skönja en viss bagatellisering av det våld Mia faktiskt utsattes för av mannen med de svarta ögonen och vilka konsekvenser det kan ha fått för henne och barnen. Även mannen med de svarta ögonen förminskar och förnekar det våld han utsatt Mia för - fortfarande, så här lång tid efteråt, vilket får hans trovärdighet att minska i mina ögon. Han är dömd för misshandel vid tre tillfällen. Flera av hans andra partners berättar också om hotfullt och våldsamt beteende hos mannen med de svarta ögonen vid några tillfällen. De tillstår dock inte att de levt gömda på det vis som beskrivs i böckerna Gömda och Asyl, men någon partner har vid något tillfälle uppsökt kvinnojouren.

Antonsson använder sig genomgående i boken av argumentet; ingen anmälan eller några vittnen finns till denna händelse. För mig, som arbetar med våldsutsatta kvinnor, är det ju inte direkt någon ovanlighet, snarare tillhör det vanligheten att detta våld inte anmäls och att det inte finns några vittnen. Så det känns något onyanserat att upprepade gånger dra slutsatsen att berättelser om hot, våld och förföljelser som inte polisanmälts av Mia med stor sannolikhet inte heller har skett i verkligheten.

I mitt arbete tänker jag att jag hellre blir lurad av en kvinna en gång för mycket än misstror en kvinna en gång för mycket. När jag nu läst böckerna tänker jag så också; bättre att Sverige trott på henne en gång för mycket än en gång för lite, för även om Mia hävdar att hon inte fick någon hjälp av svenska myndigheter så tycker nog jag att hon visst fått hjälp, även om det kanske inte var den hjälp hon efterfrågade. Socialtjänsten har bekostat hyra för lägenheter hon inte bott i men varit kvarskriven på, boende och uppehälle på de olika ställen hon levde gömd med familjen, biljetter till utlandet och några andra kostnader för familjens etablering i utlandet. Så; bättre att tro på en våldsutsatt kvinna en gång för mycket än en gång för lite.

MEN, så enkelt är det ju inte heller kom jag fram till. För Mia har barn och de barnen har pappor. Och jag vet att jag tänkte när jag läste Gömda och Asyl att det inte var en speciellt bra miljö att växa upp i och att Mias föräldraförmåga inte var den bästa, vilket såklart berodde på hennes utsatta situation, men ändå. I Antonssons bok påstår hon att familjen lämnade landet två dagar efter det att socialtjänsten framfört att de starkt ifrågasatte om Mia kunde ta hand om barnen och att de övervägde att flytta dem till en annan familj. Och det där är ju ett fenomen jag stött på några gånger under min tid som barnavårdsutredare (inte att de lämnar landet, men flyttar inom landet); ny familj i kommunen, anmälan inkommer, utredning startas, utredning avslutas utan insats då det inte finns tillräckligt att gå på eller på grund av att familjen tackar nej. Kort tid därefter flyttar familjen till en ny kommun. I vilket fall som helst tänker jag på Mias barn. Att de har fått betala ett högt pris för att någon "skarvat" med sanningen om deras barndom. Att de levt gömda, att de fått vara utan sin släkt, att de fått växa upp utan sina syskon, att de inte har tillgång till sin livshistoria och den äldsta sonen upplever att han blev övergiven av sin mamma. Så det är väl det sorgligaste med hela den här livshistorien; att tre barn blivit berövade saker längs vägen.

Det jag fruktar ska ske i efterdyningarna av debatten mellan Antonsson, Marklund och Mia är att samhället generellt ökar misstron till våldsutsatta kvinnors berättelser. För oavsett om Mia misshandlades endast de tre gånger mannen med de svarta ögonen är dömd för eller om hon utsattes för alla de övergrepp som står beskrivna i hennes böcker, så har varje människa, oavsett kön, rätt att leva utan hot och våld. Det är en mänsklig rättighet.