Hämtar lillkillen:- Var är stora killen?
- Hemma.
Kör in på uppfarten, en hög med cyklar:
- Det ser ut som att stora killen har kompisar här!
Ifrån baksätet jublar lillen:
-JAAAAAAAAAAAAAAAA!
Samtidigt som vi kliver ur bilen kliver killarna ur huset med nyinköpta basketbollen i högsta hugg:
- Vi drar till A - får jag det?
- Har du gjort det du ska?
- Ja.
- Okej, du kan vara borta en timme.
Under tiden har lillkillen hämtat sin lilla "baskiboll" och springer runt med, alldeles lycklig över alla lek-kompisar. När han fattar att de ska lämna huset kastar han iväg sin basketboll och börjar storgråta. Killarna gör sig i ordning och sätter på sig hjälmar. Lillen gråter fortfarande högljutt liggandes i en liten hög på trappen. Jag tar lillkillen i knäet och tröstar honom - stora tårar rullar nedför de knubbiga solbruna kinderna. Förtvivlat tittar han bort mot de stora killarna. Så hör jag hur någon av stora killens kompisar säger:
- Äh, ska vi stanna här, han är ju så ledsen?
Så nu har lillen fått fyra femteklassare (kommer ni ihåg vad stor och cool man va' då?) att snällt leka hemma i trädgården och spela basket på gräsmattan med en hink som mål istället för att spela på asfalt med riktig basketkorg...Snacka om att späda på lillens känsla av omnipotens!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar