Svårkommunicerat

Stora killen har haft problem med tänderna hela sitt liv, men idag skulle han äntligen ta bort den (förhoppningsvis) sista tanden som är dålig. Han är så duktig och modig! Först lägger de bedövning med en onödigt stor spruta. Sedan väntar de ett tag innan de lägger en till. Tanden som skulle tas bort var en kindtand och för att få bort den lätt delar de den först med en superduperhård vattenstråle. Tandläkaren gör de trixigare momenten och tandsköterskan håller i den där sugen hela tiden. Precis när hon kört igång med vattengrejen säger hon; Om det gör ont säger du bara till. Yeah, right! Med halva munnen bedövad, en sug och en vattenkniv i? Jättelätt, verkligen! Jag tog i alla fall hans lilla hand och höll i så han hade något att trycka i om det gjorde ont, men han spände sig bara lite då och då. Själv kan jag inte ens titta på sista momentet där de tar en tång, informerar att: "Nu kommer du höra att det knakar och det är bra för då lossnar tanden"! Sedan bänder de och bänder så att hela hans huvud åker hit och dit, då kollar mamman bort. Glatt säger sköterskan efter ett tag:"Jag hörde hur det knakade ända hit!" Och så kommer ena delen ut och så samma procedur med andra halvan - hujedamej! Men han var så duktig och jag tycker fortfarande det är lite halvtaskigt att säga till en tioåring att det bara är att säga till om han får ont när det i princip är helt kört att förmedla sig genom tal.