A resistable purposal

Okänd kvinna ringer mig och berättar att jag blivit utvald att gratis på prova:
- En månads förbrukning av brun-utan-sol värt 399 kronor.
(fnissar för mig själv, ingen jackpot direkt för en pepparkaka som jag, men tänker att jag kan ge den till någon som inte är så pepparkaksaktig som jag och låter intresserad)
- Jaha!
- Jag ska bara kolla att adressen stämmer; bor du på LillaStadenvägen i Lilla Staden?
- Jepp!
- Jaha, då skickar jag den här gåvan till dig, den är alltså värd 399 kronor och jag har tagit bort här så att du slipper betala. Sedan är det inget köpkrav eller något du förbinder dig. Du måste kontakta kundtjänst för att säga upp prenumerationen.
- Okej.
- Så det blir bara 49 kronor i frakt och porto för dig.
- Va?!
- Ja, du behöver bara betala 49 kronor för frakt och porto, men du får en månads förbrukning av krämen och det är värt 399 kronor.
- Ok, men jag tror inte jag vill betala för det här.
- Nehej?
- Nä, men tack ändå!

Som sagt; ta emot gratis är helt okej, men betala för att bli pepparkaka när jag redan är det? Nej, där går i alla fall gränsen!

Mina skattepengar går till de som tycker illa om mig och mina barn

Nationaldemokraterna har en tidning - Nationell idag. Nationaldemokraterna tycker att sådana som jag och mina barn är onödiga i det här landet. Vi är inte svenskar. Vi är en del av det mångkulturella Sverige som Nationaldemokraterna inte vill ha. Jag och mina barn är en del av det mångkulturella experiment som förstör Sverige enligt Nationaldemokraterna.

Presstöd kan en tidning med bl.a. ett visst antal abonnenter få. De som delar ut presstödet får inte ha någon åsikt om innehållet i de tidningar som får presstöd. Därför kommer tidningen Nationell idag få drygt två miljoner av våra skattepengar. Jag citerar Per Svensson:

Yttrandefrihet är rätten att säga också korkade saker utan att riskera att bli straffad av staten. Yttrandefrihet betyder inte att man har rätt att få betalt av staten för att säga korkade saker.

Bu för presstödet!

Det här är min typ av lås!

Jag är en slarver. Jag tappar bort det mesta; plånböcker, nycklar, papper. Jag vet inte hur många gånger jag ringt till Sportfiskaren för att fråga om han sett än det ena än det andra av sådant jag lagt någonstans och sedan glömt bort.

Cykelnyckeln hade jag i handen för några veckor sedan när jag lämnade in cykeln på vår-service. Sedan när jag skulle cykla till jobbet förra veckan var den borta. Som tur är hade jag inte låst cykeln, men däremot kunde jag ju inte låsa den när jag parkerade den vid jobbet så jag fick dra ned den i källaren. Ganska tungt och tröttsamt. Bestämde mig för att köpa nytt lås och titta vad jag hittade. Ett lås utan nyckel, med sifferkod! Så nu har jag en nyckel mindre att hålla koll på och dessutom tänkte jag det var dags att lära mig Litens fyra sista siffror så det fick bli min kod. Smart va'?!

Jag ä-l-s-k-a-r mitt jobb!

Fy för bövelen vad härligt mitt jobb är! För drygt ett år sedan satt jag och skrev som en galning på en ansökan om pengar till ett projekt. Vi kom på ganska sent att vi skulle ansöka om pengar, jag och min chef, så det blev till att snabbt sammanställa en ansökan. Vi sökte medel hos Brottsoffermyndigheten för ett projekt med syfte att ta fram en skriftlig rutin som gjorde att det sociala arbetet med barn som upplever våld i hemmet skulle bli enhetligt oavsett om barnet fick kontakt med familjerätten, barnavården eller familjestödet. Och tänk, vi fick alla pengar vi sökte.

Idag var det projektavslutning och mina kollegor har varit så himla duktiga! Jag är så glad för jag tycker att vi har en samsyn i dessa frågor nu och även om vissa frågetecken fortfarande kvarstår så finns det en större medvetenhet om den utsatta situation barn som upplever våld i hemmet befinner sig i. Det kommer bli en tydlig och konkret rutin och det bästa av allt är att jag är säker på att det inte bara kommer bli en hyllvärmare utan en rutin som gör att vårt arbete med barn som upplever våld i hemmet kommer förbättras. Vi kommer inte bara upptäcka fler av dessa barn genom att vi vågar ställa frågor om våld utan vi kommer dessutom kunna ge dem bättre stöd i den svåra situation de befinner sig i.

Jag är så glad så glad! Tänk att en idé och önskan som dyker upp i mitt lilla huvud kan bli verklighet! Fantastiskt!

Det är då den stora tonårshungern rullar in

Halvtio ska Stora Killen gå och göra sig i ordning för kvällen. Hojtar: "Dags att gå och lägga dig vännen!" halvtio. Kvart i tio kommer han ut i tv-rummet:
- Jag är hungrig mamma.
- Nu?!
- Ja.
- Det finns mackor.
- Jag vill ha nudlar.
- Det är bara du gör i ordning.
- Men, hur göör man?
- Läs på paketet och så ropar du om det är något du inte förstår.
Han fixade matlagningen galant och nu sitter han och smaskar nudlar. Nästan mitt i natten. Är det så här det kommer vara nu under några år?!

Matnojiga personer

I min omgivning finns det ett antal matnojiga kvinnor. Som sitter och nojar över att maten kommer göra dem tjocka. Nästan varje gång vi äter ihop. Det är ganska irriterande.
- Oj, oj, nu när jag åt den här bearneisesåsen måste jag ut och gå tio mil med stavar för att inte gå upp i vikt!
ELLER så sitter de och äter en halv morot och lite keso - typ. Vad sorgligt att inte kunna njuta av maten utan bara tänka "oj nu blir jag tjock" varje gång de äter något och därför avstå eller ha ett behov av att högljutt deklarera detta för ointresserade med-ätare. Det är en grupp matnojiga personer. Den andra består av dem som vill gå ned i vikt och har dålig disciplin och kräver att andra ska anpassa sig efter deras bantning. T.ex. genom att säga:
- Måste vi ha kakor stående här i fikarummet, det är faktiskt svårt för mig att låta bli att äta dem då!
Eeeeh...såvitt jag vet har inte jag något ansvar för andras dåliga karaktär!
Klart att folk får vara matnojiga om de vill det - men var det endast i tanken tack. Det är ju tanken som räknas...

Och det kommer nästan bli ännu värre!

När min farbror begravdes förra veckan kom en ovälkommen insikt till mig. Det är möjligt att det är korkat att jag inte tänkt på det förut, men det har jag tack och lov inte! Jag har ju tänkt på hur bedrövligt förtvivlad jag kommer bli när mina föräldrar dör, men så på farbrors begravning så slog det mig vilken förlust och sorg det kommer bli för mina barn. Speciellt för Stora Killen som mamma och pappa tagit hand om väldigt mycket när han var mindre; på tidiga mornar och sena kvällar, påsklov, sportlov, sommarlov och helger. Och det kanske låter konstigt, men i skuggan av det så kändes det som att min sorg blev mindre, eller i alla fall ställd åt sidan. Det kommer göra SÅ ont i hjärtat att se deras sorg! Usch!