Idag skulle vi fira en fd körkollega. Jag var inte så sugen på det, men var lite i valet och kvalet innan jag skulle lämna hemmet. Så slänger jag bara ur mig till Stora Killen:
- Vi kan väl köra lite Alfapet när jag kommer hem?
- Ja, kanske.
Skippade med ens tanken på att följa med på födelsedagsfirande.
Det blev inte Alfapet, men tre omgångar schack. De två första vann jag och när jag satt där och insåg att jag skulle vinna så gjorde det ont i mig. För att han skulle förlora. Trots att han är fjorton år.
Och det är väl tur att han inte förstår. Hur oerhört stark min kärlek till honom är. Att jag skulle kunna göra nästan vad som helst mot dem som behandlar honom illa, oavsett vem det är.
Att jag skulle kunna göra
nästan
vad
som
helst
för
honom
om han bad mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar