En sällsam upplevelse

Idag hade mitt gym Öppet Hus och det fanns möjlighet att prova på olika pass. Jag ville prova på Sh'bam. Sagt och gjort. Jag visste att det var någon typ av dans-träning. Ledaren var helt fantastiskt entusiasmerande och fick mig att känna mig duktig och fick mig att verkligen vilja ge järnet, trots att jag såklart inte hängde med och gjorde rätt i alla kombinationer. Det var många steg jag kände igen från förr i tiden när jag dansade. För precis som sången har varit en stor del av mitt liv så var även dansen en stor del i mitt liv under ungdomen.

Idag fick jag för första gången på typ tjugo år eller så göra lite hopp i dansen. Kombinationen var att snurra runt två gånger, ett halvt varv för varje steg, så sammanlagt fyra steg, sedan ett mellansteg och därefter ett (och nu har jag glömt termerna helt här...) springhopp a la fame/flashdance för att sedan göra samma sak åt andra hållet. Och under den här kombinationen hände något mycket märkligt. Jag blev så glad, ja, jag skulle nog vilja säga lycklig faktiskt, att jag fick tårar i ögonen.

Kanske var det för att kroppen kom ihåg alla tusen och tusen danssteg den tagit för en evighet sedan. Kanske för att hjärnan kom ihåg den tiden i mitt liv, ungdomen, som ju stod för en massa vänner, skratt, fester, dans och sång - ett liv ganska fritt från ansvar och fullt av frihet (vilket jag inte såg då, men ser nu). Inte vet jag. Härligt var det i alla fall.

Det kommer definitivt bli mer av Sh'bam!