Kanske hade gått lika bra med fritids

Jag och min väninna, hon med civilkurage ni vet , gick på en smyckeskurs i april. Jag fastnade direkt. Det var så härligt befriande att behöva fokusera så totalt för att det skulle bli bra samtidigt som jag fick möjlighet att skapa något med händerna, vilket jag inte är så bra på. Det går inte att tänka på något annat än hur nästa pärla eller detalj ska sitta, åt vilket håll tråden ska böjas - inga tankar om dagen som varit eller morgondagen får plats i hjärnan samtidigt. Det är litegrann som meditation. Så nu har jag inhandlat diverse sötvattenspärlor, swarovski-kristaller, halvädelstenar, kedjor, wire, tråd och verktyg. Hittar alltid ursäkter för att göra smycken; "behöver verkligen ett som passar till just den där toppen". Har jag riktig tur så fattas pärlor eller stenar i rätt färg, då blir det dessutom tillfälle för shopping. Jag tycker mycket om grönt, men har saknat ett smycke i denna vackra färg. Ikväll har jag gjort färdigt mitt gröna smycke, I'm proud!

Min nya hobby kommenterades av stora killen, med släpig röst och i en något mästrande ton, på följande sätt när jag rusade omkring på nedervåningen för att hinna i tid till första kurstillfället:
- Ska du på smyckeskurs?
- Ja.
- Ska du lära dig göra smycken?
- Ja, med pärlor.
- Ska du pärla?
- Ja, det kan man väl säga.
- Jaha, det gjorde vi på fritids.

6 712

Jobbigt att vara tidsoptimist

Varför kan jag bara inte sluta vara tidsoptimist?! Började året ganska bra, men sedan har det spårat ur helt! Är aldrig i tid till någonting, alltid minst en minut försenad till allt, ofta ännu mer. Och det är så jobbigt för dels är jag i ständig stress och dels så blir ju andra arg på mitt respektlösa beteende. Och att jag dessutom vet att jag är tidsoptimist och inte gör något åt det borde ju vara straffbart; skampåle på lilla torget i lilla samhället i minst en dag i minus fem grader eller så - det skulle vara döden för ett ecuadorianskt penntroll som jag, van som jag är vid varmare breddgrader. Jag vill och måste bättra mig - det är inte hållbart! Ibland försätter min tidsoptimism mig i val jag egentligen inte vill göra.

Som idag när jag sa att jag skulle hinna lämna en sak till en person (jobbrelaterat) under eftermiddagen innan jag gick hem. När jag varit ute och gjort lite jobbärenden så kom jag tillbaka och "skulle bara" kolla mailen, där det ligger ett mail jag måste göra något åt och så tog det lite tid att göra något åt det mailet och när jag var färdig med det var det 15 min kvar till jag skulle hämta lillkillen på förskolan. Val: hålla mitt löfte till personen och hämta lillen försent (och jag kommer försent till förskolan nästan varje dag) eller hämta lillen i tid för en gångs skull och bryta mitt löfte till personen. Idag valde jag lillkillen, men lovade att komma med den där saken till den andra personen lite senare ikväll.

Och det ironiska med det här är ju att jag inte vill göra personer i min omgivning besvikna genom att säga att "du får vänta" eller "det hinner jag inte nu", det är ju därför jag lovar att jag ska hinna med minst en sak för mkt varje dag, oftast fler, men resultatet av min välvilja blir just att jag gör personer i min omgivning besvikna genom att inte hinna i tid.

Det cyklar omkring en tant i min stad och när jag ser henne cykla tänker jag att om hon cyklade långsammare så skulle gravitationskraften dra omkull henne och cykeln, så långsamt går det. Och jag erkänner, jag är avundsjuk på henne - hon ser inte ut att ha bråttom över huvud taget, trots att jag vet att hon har ett späckat schema. Hon har minsann bokat in ställtid av omtanke om sig själv och andra. Hon cyklar i sakta mak med vetskapen om att hon kommer hinna fram i tid. Hon är min förebild. Jag ska också lära mig cykla i sakta mak, ständigt på gränsen till att ramla omkull - och då kommer jag vara stolt! Men jag kommer fortsätta envisas med att ha min silverfärgade cykelhjälm, så det så!

Näe, nog med bloggandet, om jag ska ha någon rimlig chans att få pannkakorna färdiga i tid, så måste jag hasta iväg till köket nu!

Tävlingsinstinkt?

Det har ju varit en ganska komprimerad helg i fjällen. Med både övernattning i svit, gratismiddag (med den godaste förrätten jag ätit i hela mitt liv!), relax, shopping (glömde bikinin hemma, behov av ngn klädsel i relaxen), fjällvandring, våffelätning och utforskande av lokala sevärdheter. Två fjällvandringar hann vi med.

Igår såg vi ett snöparti ligga några hundra meter upp på fjällsidan och bestämde att vi ville ta igen den snöfattiga vintern här genom att sitta i snön där en liten stund. Styrde stegen mot snöfläcken, vandrade jämsides med sambon och tänkte ta stigningen som en träning för låren varpå jag ökade takten och gick om. Då helt plötsligt blev det superduperviktigt att komma först, utan att springa (det hade jag sannolikt inte orkat!). Så jag forsar på uppför, uppför, uppför, hjärtat slår hårdare och hårdare, uppför, uppför, uppför, svettas, svettas, svettas, till slut pickar hjärtat med en otrolig hastighet. Når snöplätten först! Jag vann! Vänder mig om för att fotografera min "vinst", så jag har ett bildbevis på resultatet av denna tävling och att jag dessutom vann med stor marginal. Då upptäcker jag till min förvåning att sambon inte uppfattat att det är en tävling för han pratar i telefon... Snopet, för han är verkligen en tävlingsmänniska (körde rally mot ngn bil bakom oss på väg hem, med sig själv som rallykommentator t.ex.). Fast nu i efterhand tänker jag att det kanske var så att han visst uppfattade att det var en tävling, men sen, när han insåg att jag skulle vinna, så lade han om taktiken och försökte låtsas om att tävlingen inte var en tävling genom att ringa sin mamma och släntra uppför fjällsidan...jo, så tror jag att det var, är ganska säker på det faktiskt. Så jag vann faktiskt den viktiga vem-hinner-först-till-snöplätten-tävlingen! Å det känns ju riktigt bra.

Fast mest av allt undrar jag varför jag tycker det är så viktigt att vinna sådanadär låtsastävlingar, det händer lite då och då nämligen (och inte bara gentemot sambon). Är det bevis på tävlingsinstinkt eller något annat?

Att tänjas ut

Det är något speciellt med fjällen. Att blicken inte studsar mot något så snart jag lyfter den. Att blicken kan vandra fritt så långt som jag har förmåga att se. Utsträckta vidder, fjällens konturer mot himlen, molnen som sakta förflyttar sig, solen som lyser upp områden här och där. Ibland ger en fågel ifrån sig något ljud och ibland hör jag vinden (och ibland sambons och min egen röst), men för det mesta är det tyst.

Och i den där tystnaden, mitt i de vidsträckta vidderna tänjs min själ, mina tankar och min ande ut. De når ända upp till himlen bland molnen, ända till horisonten och ända in tystnaden - och där hittar jag något annat, något större än mig själv som ändå på något konstigt sätt får plats i mig. Och jag känner hur energin strömmar in i mig, glädjen över att jag är här, att jag kan se så långt, att jag kan höra tystnaden.

Och jag glädjs å mina röda goretexskors vägnar, att de äntligen får vandra bland mossa och stenar på fjället - det är något annat det än asfalten där hemma!

Små, sovande barn i horisontellt läge...

... måste ha en kompassnål som går helt i spinn! De verkar helt tappa uppfattningen om vad som är upp och ned, på längden och på tvären - har ingen koll på vilken ytstorlek det är rimligt att deras små, varma kroppar upptar i en dubbelsäng (eller vilken säng som helst förresten). Nu har ju bara jag empirisk erfarenhet av två små, sovande barn i horisontellt läge, men tycker mig ha uppfattat att även andra personer i min omgivning gjort samma erfarenhet.

Räddningen för de där små, sovande barnen i horisontellt läge som upptar en överdrivet stor yta av sängen är att de ju är så söta och så härliga att snosa på!

9 400 igår by the way. Dåligt med tanke på att jag började med en 4,6 km promenix.

Längtar

Nio dagar kvar tills stora killen kommer tillbaka. Saknar honom hur mycket som helst. Han är tio år nu och i åtta år har jag varit utan honom några veckor varje sommar, men jag vänjer mig aldrig. Trodde att det skulle bli lättare med tiden, men det blir det inte. Saknaden sitter framme på bröstkorgen, det känns så tomt, det värker av längtan. Han är underbar, han är unik, han är fantastisk...

...och alldeles för långt borta.

Så stolt att ha en vän med civilkurage!!

Idag hade jag och min vän, tillika kollega, lunchat ihop och tog en liten (ja, det kan inte bli ngt annat i detta lilla centrum) sväng på stan. Som den pepparkaksfärgade människa jag är kände jag ett visst obehag när det stod en risig, röd cheva på gågatan och en mansröst i mikrofon hördes. Obehagskänslan bekräftades när partiledaren för Sverigedemokraterna stod finklädd i kavaj och framförde sitt vi-tycker-inte-så-värst-mycket-om-pepparkaksfärgade-människor-budskap. Lite längre bort stod en ung man i keps, jeans och svart t-shirt och delade ut deras tidning. Jag undrade om han skulle ha mage att ge ett ex till mig. Min vackra blonda och blåögda väninna gick närmast honom och han sträckte ut ett ex och frågade om hon ville ha. Hon svarar då, and I quote: "Jag skulle inte ens ta emot'et om du så stoppa' upp det i arslet på mig!"

HA! Där fick slyngeln så han teg! Tack Fru C för veckans hitills bästa kommentar! Var stolt över ditt civilkurage - det är jag!

Ibland måste det få kännas viktigt med avokado

Kommer ni ihåg den där leken "handtag, famntag, klapp eller kyss"? Varje gång jag träffar en kvinna som utsatts för misshandel första gången får hon fylla i ett formulär så att jag ska veta vilken sorts våld mannen utsatt henne för; fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt, ekonomiskt. Det är som en fruktansvärd tvärtomversion av "handtag, famntag, klapp eller kyss"; "strypgrepp, örfil, spark eller hot"?

Långtifrån alla dagar, men några få dagar här och där, kan jag gå hem från jobbet och bara vara så känslomässigt utmattad! Och då måste jag få tycka att det känns viktigt att jag inte fick den där avokadon som skulle bli guacamole till texmexmaten för om jag inte får tycka att det känns viktigt så kommer jag bara tänka på att även om just den här kvinnan faktiskt, tack och lov, är säker ikväll på ett skyddat boende, så finns det flera andra kvinnor som just nu inte är i säkerhet.

Som har en man som just nu bestämmer sig för att reducera sin egen ångest genom att kränka henne med ord som dum, ful, för tjock, för smal eller genom att knyta sin hand och måtta ett slag mot hennes käke så att hon kommer ha ont där flera dagar efteråt eller genom att sparka henne i magen, det kommer inte bli ngt blåmärke, men det får henne att falla till marken och krypa ihop av smärta och kippa efter luft eller genom att hålla förhör med henne i timmar om var hon har varit i eftermiddag och med vem och om hon inte egentligen var hos en annan man. Och kanske den här mannen och kvinnan har ett barn som just nu får se sin pappa förvandlas till en otäck och skrämmande pappa och som får höra mamma be pappa att sluta och kanske det barnet just nu försöker stoppa pappa från att misshandla mamma eller bara inte orkar se och höra utan springer iväg och gömmer sig och håller för öronen och hoppas att mamma inte ska börja blöda för mycket eller till och med dö. Som bara hoppas att det ska bli lugnt...som bara fasar för alla dessa sommarlovsdagar som är kvar.

Så tack min älskade för att du glömde den där avokadon, för nu tänker jag koncentrera mig superdupermycket på att känna att det känns viktigt att jag inte fick den där avokadon till middagen...koncentrera mig superdupermycket...hela kvällen...ända tills jag somnar kommer jag tycka det känns viktigt med avokado.

11 712 förresten

Lagom ont i ryggen är bra för min lata personlighet

Imorse gav jag mig ut på promenix. Sverige luktar gott på morgonen. När jag var gravid första gången fick jag lite ont i ryggen, när jag var gravid andra gången fick jag mer ont i ryggen och när jag var uppe hos svärisarna i mellandagarna i år och sov i deras höga gästsäng á la Prinsessan på ärten i några nätter fick jag mest ont i ryggen ever! Betalade dyra pengar till kiropraktor, men blev inte märkbart bättre. Tänkte att det kanske skulle hjälpa att gå ut och gå regelbundet igen, men vädret var så trist i januari så det tog emot. Gick ändå till slut och ryggontet blev mkt bättre redan under promenixen.

Försöker gå raska promenader minst tre ggr i veckan, men min ngt lata personlighet känner aldrig en längtan efter denna "träning" så emellanåt slarvar jag - med det konsekvent likadana resultatet - en brännande smärta i ryggen. Och nu har jag insett att det är ju faktiskt bra, för det är inte roligt att ha ont i ryggen och därför vet jag att även om det är trist väder och kallt eller jag bara känner ett mentalt motstånd så är det bästa för min hälsa att jag går ut och går. Så tack för min lagom onda rygg! Kanske den i förlängningen gör att jag lever lite längre, vem vet!

Spöktimmen är här...

...och jag är vaken, men som tur är verkar inga spöken vara vakna i detta hus. I förra huset, se bild, var det iaf ett spöke, men det var ett snällt spöke och då är det ju okej. Bara högst ofarliga spökigheter inträffade; lampor som tändes, steg som hördes. Var egentligen aldrig rädd faktiskt.

Nu har jag lagt upp en blogg. Jag har hört att det kan ha goda effekter förutom glädjen att få skriva av sig. Exempelvis har min syster (enligt hennes man) använt bloggandet som "hotivation" (i brist på motivation); Om du inte gör så här så kommer jag skriva om det i bloggen.

Nej, om jag ska ha ngn chans att komma iväg på morgonpromenix imorgon vid sex så bör jag masa mig uppför trappan till övre våningen. Funderar ofta på varför jag inte kan lära mig att beama mig upp, vore inte det en uppfinning värt nobelpriset?

Nu hör jag lillkillen låta däruppe, med all sannolikhet eftersom sambon som alltid tände lampan i hans rum för att se hur söt han är när han sover. Det är ju bara det att nu vaknade lillen och inte var det pappa han ropade på...

Å du förresten, välkommen att ta en sneakpeak då och då eller ofta på mitt liv! Bara 7 200 idag förresten.