Lillkillen har verkligen inte velat lära sig cykla. Inte på trehjuling. Inte på vanlig cykel med stödhjul. Inte på vanlig cykel utan stödhjul. Vi har försökt då och då sedan Lillkillen var typ tre. Kompletterat den praktiska delen med en teoretisk del bestående av argument pro cykla; vi kan cykla tillsammans, det går fortare än att gå o.s.v. Men nej. Det har varit kul i några timmar, någon eller några dagar i rad. Sedan har det varit gråt och protester.Trots mutor med glassar och tidningar.
Så idag provade Sportfiskaren idag igen. Helt plötsligt kunde han cykla utan att Sportfiskaren höll i honom. Och även om det bara gått några timmar så känns Lillkillens inställning annorlunda nu. Som att han förstått vad bra det är att kunna cykla och att det inte är så farligt. Jag tror att vi kan tacka hans flitigt använda kickbike lite, för med hjälp av den så har säkert hans balanssinne tränats upp en del. Ser fram emot powerwalks med Liten i vagnen och Lillkillen på cykel!
2 kommentarer:
När Stora var mindre ville jag inte att hon skulle lära sig cykla själv så tidigt eftersom skallskadefrekvensen är så himla hög just för småbarn (och nej -- hjälm hjälper inte). Hugo Lagercrantz önskar att barnen inte lär sig cykla förrän tidigast vid sju. Fast det är och förblir en läkardröm tror jag. Det är ju inte bara balansen som räknas in, utan en massa andra faktorer som ska klaffa. I alla fall gjorde jag ingenting för att hon skulle lära sig cykla, men ungen har ju en mormor också och rätt som det var kunde hon. Det var väl några månader kvar till sexårsdan då tror jag.
Sen med tvåan har jag inte tänkt så i samma utsträckning. Jag driver inte på, men jag är ute och springer med henne på cykeln emellanåt, när hon säger att hon vill öva. Och hon har ju inte fyllt fem än. Så jag vet inte riktigt vilket fot jag ska stå på. Att vi bor som vi gör, där barnen aldrig egentligen behöver cykla där det förekommer biltrafik, är givetvis en stor tyngd i vågskålen _för_ cykling. I nån storstad? Då skulle jag nog ha stretat emot. Mer, i alla fall.
Men hur man än vänder och vrider på det är det underbart att se vilken glädje det är för barnen att erövra ännu en färdighet. Jag minns att det märktes på Stora att hon nu faktiskt hade fått ett sätt att själv ta sig omkring utan att vara utlämnad till nån vuxens välvilja. Hon är ju självständig på ett annat sätt än den yngsta, så jag var väldigt glad för hennes skull. Hon är också så sansad att jag har stort förtroende för hennes trafikbeteende (stort -- inte fullkomligt!!!) Men när Lilla ger sig ut själv på två hjul, då blir det nervöst.
(Hoppsan -- en liten uppsats såhär på lördagsförmiddan.)
Ha, ha, tack för uppsatsen!
Ja, det är med både glädje för kidsen och visst för mig själv att se dem ta små steg framåt i utvecklingen. Har alldeles för lätt för att bli sentimental *tänk att h*n kan det här nu, vad stoooooooor h*n blivit och vad tiden går fort!*
Skicka en kommentar