De sociala koderna

Det är inte lätt, men det är ju en så viktig del av livet. De sociala koderna. Att fylla år innebär ju både glädje och besvikelse; glädje över att få något önskat, besvikelse över att inte få något önskat eller över att få något oönskat. Dessutom ställs en del krav på ens beteende; att hälsa välkommen, tacka för presenter (även de oönskade utan att visa sin besvikelse...), glatt humör, tacka för att de inbjudna kom, blåsa ut ljus på tårtan, vänta till alla gäster kommit innan presenterna öppnas, ja, listan kan göras lång.

Och är det första gången man har kalas så är det inte lätt att hålla koll på alla sociala koder. Nej, då kan det vara lättare att krypa ihop i ett hörn och sura när mamma och pappa påminner om de sociala koderna. Och även om jag som mamma kan känna mig lite frustrerad så känner jag ändå sådan ömhet för den där härliga ungen, som inte har någon förståelse för varför inte han får bestämma - det är ju hans kalas.

Men förutom att Lillen surade ihop några gånger och några andra barn grät lite då och då så var kalaset lyckat. Pysslet gick över förväntan; alla barn satt snällt runt bordet och jag vet inte om det var de eller föräldrarna som tyckte pysslandet var roligast...

I'm the first in line

Äntligen! I år hann jag få på vinterdäcken i tid! Annars brukar jag alltid tänka att jag ska dit och sätta på däcken, men aldrig komma iväg förrän den första snön kommit och då är alla i Lilla Staden där och jag får köa i någon timme eller så. Idag packade jag in kidsen i bilen och åkte till däckfirman - och det var inte ens kö! Saaben som stod inne var färdig efter en minut och sedan var det min tur! Hurra, hurra vad skönt! När jag ändå var i farten med att ägna minimal tid åt bilen körde jag till Mekonomen och köpte och fyllde på olja så nu rullar vi safe i en bil som inte låter som en diesel!

Dubbel utsatthet

Igår var jag på universitetet igen och det gick lika bra med Liten som vanligt. Bara hon får mat av mig så är hon nöjd med morfar och det är ju inte konstigt för han är världens bästa morfar!

Jag läser en kurs om mäns våld mot kvinnor från mariginaliserade grupper - det kan ju vara bra att få på papper att jag faktiskt har kompetens i det ämnet jag jobbar med. Igår lyssnade jag på en kvinna som forskat om mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättningar. Det var mycket intressant, men också beklämmande. Risken att bli utsatt för sexualiserat våld är 2 - 10% större än om du inte har ett funktionsnedsättning. Våldet ser ut som "vanligt", men eftersom funktionsnedsättningen finns så blir kvinnan extra sårbar och förövaren får extra stor makt. Kanske han är den som vårdar henne samtidigt som han använder våld mot henne. Våldet kan också bestå av att inte få mediciner i tid, att bli fråntagen sitt hjälpmedel, t.ex. att inte få sin rullstol eller att bli omkullknuffad och inte få hjälp upp.

I forskningen framkommer att personal runt den funktionsnedsatta tenderar att förminska och bagatellisera våldet; Ja, men hon är ju så kär i honom, det är ju så roligt för henne att hon har en pojkvän. Jovisst, men det kanske inte är så roligt när han slår henne...


Det finns också föreställningar i samhället kring funktionshindrades sexualitet - endera att de är översexuella eller att de är asexuella. Detta får som konsekvens att sexuella övergrepp inte blir övergrepp; i forskning har framkommit att professionella både tänker (och säger!) att övergreppet är en "välgärning" - hon ska väl vara glad att hon fick sig ett, vem vill ha en så'n? Ungefär 70% av kvinnor med funktionsnedsättning har erfarenheter av sexuella övergrepp. Oftast är förövaren någon som kvinnan står i beroendeställning till; en partner, en vårdare, en gode man eller anhörig.

Ja, det här är en grupp våldsutsatta kvinnor som vi måste synliggöra och arbeta preventivt med eftersom risken att bli utsatt är högre för dem än för kvinnor utan funktionsnedsättning.

Aj, aj!

Igår fick jag vaccinet! Det gjorde inte ont att få sprutan, men efter några timmar satte värken i armen in. A-J! Vad det gjorde ont! Jag kunde knappt lyfta armen! Idag är det i alla fall bättre och när det gjorde som ondast tänkte jag: Hallå skärp dig! För sex veckor sedan tryckte du ut en liten bebis - DET gör ont!

Oemotståndliga!

Idag skulle jag ha lite kläder; varmare jacka till Lillen, röda strumpbyxor till Liten och nylonstrumpor till mig. I Lilla Staden finns två klädaffärer som säljer barnkläder (räknar bort MAXI ICA och Coop Forum); Lindex och Kappahl, något jag svurit över många gånger. Hur kul är det att alla barnen i skolan/förskolan har samma kläder?! Men det har sina fördelar också. Jag hade en rabattkupong på Lindex som gick ut i dag, 25% på hela köpet, och tänkte att det var bäst att passa på att utnyttja detta. Dessvärre var kupongen borta när jag väl skulle ha den - typiskt! Men det är då det är bra att bo i Lilla Staden och vara igenkänd på Lindex för snälla butiksbiträdet (det heter säkert något finare) tog en annan kupong och scannade in så jag fick mina 25% på hela köpet ändå och sparade nästan 200 kronor! När jag gick där bland strumpbyxorna hittade jag de här skorna och det gick bara inte att gå förbi dem! Hur söta är de inte?!

Miljö-ovänligt läckage!

Häromdagen glömde jag lägga i mina engångs-amningsinlägg när jag lämnade hemmet! Inte bra - vem vill gå omkring med våta mjölkfläckar på framsidan? Inte jag i alla fall. Ringde till Fröken Granit, som hade tvättbara amningsinlägg och erbjöd sig att låna ut några stycken. Tja, tänkte jag, det är ju i alla fall miljövänligt och således värt att prova. De funkade inte alls för mig. Absorberingsförmågan var långt under mina behov! Jag får helt enkelt fortsätta med engångsinläggen.

Gamla marker

Häromdagen var jag ute på landet och åkte förbi vårt gamla hus. Jag saknar att bo på landet. Mest naturen (minst saknar jag taxirörelsen alla vi-bor-på-landet-föräldrar får driva), de öppna landskapen, mörkret. Här brukade jag gå när Lillkillen var liten. Här gick även jag och Sportfiskaren många promenader tillsammans på kvällarna, någon av oss med Lillen i bärstol. Det var mysigt att gå sida vid sida och prata och bara vara. Den friska luften och doften av landet. Det är viktigt tror jag, att göra saker tillsammans, även om det bara är en halvtimmes promenad. Nu har vi inte varit ute och gått tillsammans på länge.

Jag och Liten är ute och går förstås. Ja, det är nya tider och villakvarter så långt ögat ser. Allting har sin tid och allt har sin njutning.