Det här kan jag tänka mig att gilla

Jag tycker inte sport är kul (även om jag tycker om att vinna och vara bäst). Stora Killen har inte gillat sport trots att jag tagit honom både på fotboll, innebandy och lite annat. Under några år gick han i simskola och sedan scouter. Nu är det Lillkillen som provar lite olika sporter. Fotboll och nu även simskola. Och simning får han gärna fastna för, om jag får önska. Jag kan mycket väl tänka mig spendera ett antal timmar i olika varma simhallar runt om i Sverige. Ser faktiskt fram emot det. Dagen innan bakar jag lite goda kakor (till mig) och gör lite nyttiga mackor (till simmarna). Så packar jag in allt i bilen och kör en hoper ungar till en najs simhall. Slår mig ned i den fuktiga värmen med en bok eller tidning, hojtar uppmuntrande till Lillkillen lite då och då, tar en kaka och lite saft. Står redo med handduk när det behövs och gnussar honom torr och varm och pussar på hans gosekinder. På med kläder och så in i bilen och hemåt igen. Eller hur då Lillkillen?

Den här räkningen...

...vill jag knappt öppna. Kanske ska göra som i Lyxfällan och bara lägga den i någon hög någonstans?

Och allt blir återfött

Jaha, vemodigt är det dags att inse att de härliga dagarna runt jul är över. Imorgon är det skola för Stora Killen, förskola för Lillkillen, konferens för Sportfiskaren och föräldraledighet för mig och Liten. Jag fick en härlig avslutning på julen i alla fall.

Måndag kväll innebär körövning och idag var första övningen sedan julkonserten. Vi började med att lyssna igenom några låtar från konserten; Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar!
Sist vi träffades låg julen framför oss alla, jag minns hur jag såg fram emot den långa ledigheten, tiden med kidsen och Sportfiskaren och så julafton med mina älskade föräldrar. Och det har varit tre härliga veckor, med underbara stunder. Nu är de slut.

Nu vänder vi notblad (jag har pratat med familjen och Sportfiskaren, he, he, he...) och att få sjunga "Den blomstertid nu kommer" kändes härligt. Om några dagar åker Jesus och hans tomteanhang ned i lådorna igen, pepparkakshuset krossas och äts upp och julgranen barrar av sig riktigt ordentligt på väg ut i naturen. Tack familj och vänner för de här tre veckorna. Och ett bevis på att jag haft en riktigt god jul måste väl vara att soffan gick sönder när jag satte mig i den häromdagen...

Dödliga tankar

Ikväll såg jag "You don't know Jack", en film som handlar om Jack Kevorkian, som hjälpte över hundra personer med dödliga sjukdomar att begå självmord. Den sista patienten gav han aktiv dödshjälp genom att injicera först en spruta med sömnmedel, sedan en spruta som förhindrade syreupptagningsförmågan och sist en spruta som stannade hjärtat. För den aktiva dödshjälpen dömdes han för mord till fängelse i 10-25 år och kom ut efter åtta och ett halvt år.

I alla fall. Filmen fick mig att tänka en massa kring det här med aktiv och passiv dödshjälp. Om jag får ALS till exempel. Då vet jag ju att jag kommer att dö lite fortare än jag tror jag kommer göra annars. Jag vet också att det kommer innebära att mina muskler sakta och en efter en kommer förtvina genom olika skov och att jag sannolikt kommer kvävas till döds. När jag sitter här med hälsan i behåll tror jag att jag kommer vilja dö innan jag kvävs till döds - hur det skulle bli i verkligheten vet jag ju inte. Men i alla fall skulle jag vilja ha möjligheten att välja; nej, nu orkar jag inte mer, nu vill jag dö eller att kämpa på ytterligare en tid. I Sverige är passiv dödshjälp tillåten, det innebär att de mediciner och apparater som håller mig vid liv kan uteslutas respektive stängas av med mitt eller mina anhörigas medgivande.

Men om jag inte är beroende av sådan mediciner eller sådan medicinsk utrustning då och ändå vill dö? Ja, då får jag åka till Nederländerna, Schweiz eller Belgien, för i Sverige är aktiv dödshjälp inte tillåtet. Men om jag inte kunde ta livet av mig, skulle jag vilja ha hjälp att dö, helst av en läkare såklart, som har lite koll liksom.

Rätt besatt va'?!

Om man, efter att ha nattat Liten, upptäcker att man har gått 9 500 steg och då ber Stora Killen att vara barnvakt en stund och sedan tar hissen upp till sjunde våningen och därefter går ett varv runt varje hotellvåning ned till våning fyra där vi bor, då är jag lite besatt av att få de där 10 000 stegen, eller hur?

Goda grannar

När vi kom hem insåg vi att det nog hade snöat ganska mycket när vi var borta. Undrade i mitt stilla sinne om vi kunde ta sats och köra över den snövall som med all sannolikhet fanns framför vår uppfart. När vi kom fram insåg jag att nej, det kommer vi inte kunna och även om vi kom över snövallen så skulle det bara resultera i att vi körde fast i det decimetertjocka snötäcke som låg på uppfarten. Men så såg jag det. Någon hade skottat sig genom snövallen framför huset, fortsatt skotta uppför vår gång och uppför trappstegen och på farstukvisten ända fram till ytterdörren. Gissa om jag blev helt glad och varm i hela kroppen. Tror ni vi har världens bästa grannar eller?!

Hade nog föredragit magsjuka...

Kräkningar är något av det värsta jag vet. Framför allt om jag själv kräks, men även när andra i min närhet kräks (oavsett om det är på tv eller i mitt hus). Så när Liten kräktes där i bilen tyckte jag ju att det var sådär eftersom det var hon, jag och Stora Killen som skulle dela hotellrum. Men så kräktes hon inget mer och vi trodde det var en lindrig form av magsjuka.

Idag åkte vi hem. Och Liten kräks i bilen igen...så magsjukan är sannolikt åksjuka. Suck! Det passar inte så bra alls faktiskt. Och när fick hon åksjuka?! Vi åker ju bil mycket och även om vi inte åker så länge som nu (tre och en halv timme) så har vi i alla fall åkt runt en timme ganska ofta. En och en halv timme åkte vi senast i december och det gick bra. Hur ska jag nu våga ha henne i baksätet när jag åker bil själv med henne (hon får ju inte sitta där airbagen finns)?

Har scannat av lite info om åksjuka och konstaterar att det får bli allt från plåster på naveln, bomullstuss i örat, illamående-armband, till dvd, inte dvd, mörktonade rutor, kex och skorpor, ingen mat under våra långa bilresor framöver. Eller så stannar Liten och jag hemma...