At the right place at the right time

Igår och idag har jag varit på en konferens där en forskargrupp presenterade sitt preliminära forskningsresultat för de verksamheter som deltagit i studien samt representanter för myndigheter och organisationer inom området (Rädda Barnen, Barnombudsmannen, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, Socialstyrelsen m.fl). Studien ska utvärdera stödet till barn som upplever våld. Egentligen skulle en kollega på barnavårdssidan deltagit som representant från vår verksamhet, men hon var upptagen så jag blev tillfrågad att åka istället. I forskargruppen ingår en av mina gamla lärare från socionomutbildningen. Lektorn träffade också den amerikanska professorn som jag bjudit in när hon var i Sverige och blev intresserad av att utvärdera gruppverksamheten för barn som upplevt våld i hemmet. På måndag eftermiddag fick jag ett sms från henne där hon frågade om jag kunde tänka mig att informera om den gruppverksamhet jag "importerat" från USA. Jag tackade ja och fick femton minuter idag. Jag pratade om vad som hänt fram till idag, vad vi vet kommer hända framöver och så önskemål inför framtiden, bland annat att kunna sprida den här metoden i hela Sverige.

Och tänk, efter konferensens slut kommer ett antal personer fram och vill ha mitt visitkort för att de är intresserade av att delta i utbildning av "vår" metod. Och så kommer representanten för SKR fram och uppger att hon tycker att vår metod är mycket intressant och frågar hur vi ställer oss till ett samarbete med dem för att sprida vår metod på en nationell nivå. Därefter kommer representanten från SKL fram och frågar om vi har några tankar kring hur vi ska sprida vår metod och framför att hon mycket väl kan tänka sig att SKL också kan hjälpa oss sprida metoden på nationell nivå. Det är ju helt fantastiskt! Jag hoppas verkligen att någon av dem, eller allra helst båda två, kan hjälpa mig och mina kollegor sprida vår metod i Sverige, det vore så kul! Åh, vilka fantastiska dagar och vilket underbart arbete jag har!

Make over!

Tidigare hade Lillkillen en lite äldre plusjobbsfröken på sin förskola. Sedan fick hon sluta när hennes "period" var slut. Jag har inte sett henne sedan dess, förrän härom veckan då jag såg henne när jag var inne i juveleraraffären för att få lite inspiration. Först kände jag inte igen henne. När hon var på förskolan hade hon kläder efter väder (allt annat vore rätt korkat om man arbetar på en uteförskola...), ingen makeup och håret var inte stylat. Nu hade hon stylat hår, en noga lagd, fin makeup, smycken och snygga kläder. Hon var så fin! Tänk att lite makeup, styling och andra kläder kan göra en sådan skillnad på utsidan! Jag tycker själv att jag ser helt blek ut de dagar jag väljer att inte lägga makeup och fixa håret. Men jag inbillar mig att andra inte ser mig så blek som jag känner mig, men efter den här uppenbarelsen så inser jag att det nog syns rätt väl när jag inte make:ar mig!

Bacilligt!

På bio. Insåg att 3D-glasögonen jag fick redan använts! Hu! Fram med handspriten och gnussa, gnussa!

In heaven

Åhhh vad kul det ska bli! Känna på och köpa tyger, kanske spana in och provköra någon maskin...pärlor fanns det här också! Det kan inte bli bättre!

Höstlovsnajs

Är ensamstående förälder under 36 timmar och försöker laga så lite mat som möjligt. I går slapp jag undan middagen tack vare släkt-träff och idag tog jag med alla tre på restaurang så jag slapp göra lunch. Trevligt hade vi det också och grabbarna tyckte det var lite skojsigt att vara på restaurang. Stora Killen var dock lite oroad över Litens dåliga bordsskick och undrade om inte personalen skulle bli arg när hon kletade ned så (hon äter själv och träffar munnen då och då).

Lillkillen är hos en kompis och leker, Liten sover och Stora Killens bästa kompis är på väg hit. Jag ska förbereda middagens rotsaksgratäng, hänga tvätt och städa undan och kanske, kanske, kanske vika tvätt, men sannolikt kommer jag inte hinna det innan Liten sussat klart - synd!

Tvära kast

Jag försöker planera mitt liv så att jag har lite tid mellan de saker jag ska göra. Ibland går det dock inte så bra. Som igår. Lillkillen hade fått biljetter till en trollkarlsshow i födelsedagspresent. Han fick ta med en förälder och valde mig. 17:00 började showen. !6:00 hade jag mitt sista möte som var med en våldsutsatt kvinna, en tolk och kvinnans integrationshandläggare. Jag informerade från början att jag var tvungen att avsluta mötet 16:40 (och tänkte att då kommer vi sluta kvart i och jag kommer hinna hämta Lillkillen och komma i tid till showen). Vi slutade inte förrän 16:50 och när jag kom ut från jobbet upptäckte jag att jag inte hade bilnyckeln i väskan och när jag var på väg upp på jobbet igen upptäckte jag att jag låst in passerkortet. Så jag fick be maken komma med Lillkillen och bilnyckeln (tur att vi har två bilar!!!) och vi hann till showen innan den började. Allt ok.

Men det blev liksom lite för lite tid mellan de här två aktiviteterna. Från att ha lyssnat på en våldsberättelse med ganska grovt våld till att femton minuter senare sitta på ett golv med hundra andra kids och vuxna och titta på en trollkarl. Jag var fysiskt närvarande, men det tog en kvart eller så in i föreställningen innan jag rent mentalt hade landat där på golvet tillsammans med förväntansfulla Lillkillen. Men då hade jag himla kul och skrattade och dansade och hoppade med Lillkillen på axlarna och kände att jag nog faktiskt har barnasinnet kvar ändå!

Att lämna

Här bodde jag en gång. Det där körsbärsträdet framför fönstret planterade jag för nästan exakt tretton år sedan. Jag hoppades att allt grävande och kånkande med jord skulle påskynda ankomsten av min förstfödda. Det gjorde det såklart inte - jag får mina barn i vecka 42, det vet jag ju nu. Men det visste jag inte då.

Körsbärsträdet kommer från pappas föräldrahem och det har säkert burit frukt i många år nu. Jag flyttade från det här huset för elva år sedan. Jag ville mest komma därifrån och lämnade både sådant jag inte ville och sådant jag ville bakom mig. Och så är det väl alltid när det är dags att lämna något eller någon bakom sig; att en del saker får man lämna även om man inte vill, för att det inte går att både ha kakan och äta upp den liksom. Eller för att det kändes ganska omotiverat och krångligt och oviktigt att gräva upp ett körsbärsträd och ta med i en påse till min nya bostad...

Men jag tror jag ska fråga om jag kan få ett nytt skott från körsbärsträdet i pappas föräldrahem, som fortfarande finns i släkten.