Det här med mentorer

I mitt yrkesliv som socionom har jag träffat på ett antal oerhört kompetenta kollegor, både här, i andra kommuner och i andra länder. Jag tror på nätverkande och kraften i nätverk, så jag har liksom byggt upp en liten mentorsbank av kompetenta socialarbetare jag kan ringa eller maila till vid behov.

För det är ju så här att i mitt arbete är jag själv mitt främsta verktyg. Därför är det viktigt att jag tar hand om mig. Men det innebär också att det behövs en ständig reflektion över vad som sker i mig som samtalspartner. Ibland blir det tydligt att något som hör till mitt privata jag påverkar mig som samtalspartner. Vi har ju tack och lov handledning i min arbetsgrupp, som består av typ nio personer. Men fast vi träffas varje dag, så är det ju så att vi inte känner varandra utan och innan. Tack och lov tänker jag, som inte har några ambitioner att nå dit. Visst kan kollegor så småningom bli vänner, men så har det inte blivit så ofta för mig i alla fall... Och en del samband mellan mitt privata jag och mitt socionomjag har jag ingen som helst lust att dela med mig av till mina kollegor.

Det är då det är så bra med mina mentorer lite överallt. Då kan jag ringa till dem och berätta, bolla, vrida och vända på saker och oftast avsluta samtalet/korrespondensen lite lättare om hjärtat och lite klokare på mig själv. Det är en riktigt najs känsla!

Och nu letar jag en ny grupp mentorer. Det är få av dem i min bekantskapskrets och vänkrets, som har eller har haft tonåringar. Därför letar jag mentorer som kan stötta mig i mitt föräldraskap som tonårsmorsa. En har redan tackat jag till att bli min mentor. Det känns som en mycket god start! Sökandet går vidare!