När magkänslan leder mig rätt.
Ibland följer jag den direkt. Som igår kväll när min tonårsföräldersmagkänsla sa mig att något var i görningen.
Ibland avvaktar jag lite längre. Till exempel när jag får en negativ känsla inför en person, men inte får något "bevis" för att magkänslan är rätt. Förhåller mig ändå avvaktande, om än trevlig, och vid alla sådana tillfällen har magkänslan visat sig vara rätt, även om det tagit olika lång tid till att komma fram till det. Då är jag rätt nöjd att jag förhållit mig avvaktande.
Jag tänker mig att magkänslan är Guds viskning.
2 kommentarer:
Precis, guds viskning var en bra tanke Kram
Ja visst är magkänslan till nytta men orsakar också mycket oro som förälder till tonåringar... man anses ju som misstänksam hela tiden - och det är man ju inte (eller?) ;-)
Skicka en kommentar