Den här hösten har jag den stora förmånen att få handledning av Professorn utifrån att jag är gruppledare för en föräldragrupp. Det jag ska göra är att skriva ned anteckningar efter varje träff och skicka till henne och sedan får jag kommentarer och frågor på dessa. Låter ju inte så krångligt eller hur?
Och det skulle det inte vara om det inte vore för den l-i-l-l-a detaljen att anteckningarna ska vara på engelska!
Att försöka komma ihåg vad som sagts och gjorts, översätta det till engelska i huvudet och sedan stava rätt och få rätt ordföljd och i alla fall inte helt galen grammatik tar. Så. Lång. Tid.
Mellan tre och tre och en halv timme ungefär. Och efter träff ett och två skrev jag febrilt hemma på kvällen innan nästa träff för att hinna få kommentarer i tid. Då började jag skriva vid 21.00 ungefär och runt midnatt somnade jag flera gånger när jag satt och skrev.
Den här gången bestämde jag mig för att sitta över en kväll på kontoret. Vid 18 började jag skriva och 21.30 var jag färdig. Var så trött när jag var färdig. Både fysiskt och psykiskt. Visste att det är lite stängt och låst i byggnaden vid den tiden, men visste en väg ut. Tog en genväg genom trapphuset, men se då kom jag inte in igen utan pinkod till nyckelkortet och någon sådan hade jag inte. Trött tog jag hissen ned i garaget för där vet jag att det går att komma ut. Då dörren slår igen bakom mig när jag kliver in i garaget hör jag hur den låser sig. Försöker komma ut ur ett antal dörrar och blir riktigt glad när jag ser nödutgångsdörren. Blir besviken när jag kommer fram och en skylt talar om för mig att nödutgångshandtaget är larmat. Nu börjar jag få lite panik faktiskt och går kors och tvärs genom garaget, vars urinlukt ökar i takt med min panik. Hittar dörrar till de vanliga lägenheternas trapphus, men ingen har skrivit upp vilken kod de har för att kunna ringa via porttelefonen.
Till slut kommer jag till en dörr där två sådana koder står. Ringer det första och en tant svarar. Hallelujah moment! Hon kommer ned med hissen och släpper ut mig på gatan.
Nu sitter jag i soffan och är så trött att det är larvigt. Tror jag måste gå och sova pronto för att återhämta mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar