Filmkväll

Najs när kidsen är så stora att de ser på filmer som jag inte somnar till av uttråkning...

Men Transportstyrelsen...

Torolf har varit lokförare i 28 år. För några år sedan fick han diagnosen ADHD och Aspberger och då bestämde Transportstyrelsen att han inte fick köra lok längre för att ADHD är en uppmärksamhetsstörning som enligt dem skulle kunna innebära en risk. Torolf gjorde en ny utredning där ADHD-diagnosen togs bort. Men Transportstyrelsen meddelade då att Aspberger syndrom var tillräckligt för att inte få köra lok.

Suckar åt eländet.

Till alla er vardagshjältar

För några kvällar sedan pingade min syster mig på twitter. Det var en person som tidigare ringt både polis och socialtjänst för att hen hört ett par bråka, vilket lett till att deras barn grät högt. Jag gav några kortfattade råd (tack och lov för twitters teckengräns, annars hade stackarn jag gav rådet till aldrig orkat läsa klart vad som hade blivit en roman...) och påtalade vikten av att ringa igen och igen och igen. Idag fick jag feed-back:


"Hej, ville bara säga att jag har ringt soc igen. Ej anonym denna gång. Och stod på mig om barn som far illa = akut. Tack vare dig!"


Häftigt att kunna göra skillnad så klart. Men samtidigt. Och viktigare. Tänk alla vardagshjältar som finns där ute. Alla grannar, syskon, vänner, vänners föräldrar, släktingar, föräldrar. Ja, alla de som INTE måste göra en anmälan enligt Socialtjänstlagen för att de arbetar med barn. Utan de som gör det ÄNDÅ. För att de är oroliga för ett barn i sin närhet. För att de har civilkurage. För att de är modiga.

Det är ni som ger osynliga barn möjlighet att bli synliga. Glöm aldrig det!

Jaså?

Jag hade planerat att fixa middagen eftersom Sportfiskaren gick en golfrunda i eftermiddag. Men så kom han hem precis när jag skulle stoppa in fläsk-karrén i ugnen. Han undrade varför vi inte skulle grilla och jag sa att det såg ut som att det kunde börja regna. Sportfiskaren och jag är överens om att det är godare grillat än ugnsgrillat, så när han gärna ville grilla tackade jag till erbjudandet. Nu står han därute och grillar. I regnet. Och här inne har jag tänt levande ljus på middagsbordet eftersom det blev helt mörkt... Hungrig är jag också, tar ju lite längre tid i grill än ugn.

Soft midsommar

Både maken och värdparet kom på att de skulle gå på Systembolaget på midsommarafton. Då var det stängt. Mouahahahahahahaaaaaaa!

Plötsligt händer det

Förvisso mot betalning, men ändå!

Ibland löser sig problemen av sig själv

Just nu kanske det håller på att hända framför mina ögon. Najs. Eller, problemet löser sig inte, men jag slipper i alla fall behöva dras med det. Funkar bra det med!

Hmmm...jag kan ha blivit lurad

Frågade Stora Killen för några dagar sedan om han hade några planer för skolavslutningen. Det hade han inte.

Förut ringde en kompis och han meddelade att han skulle spela fotboll med några.
- Okej, du får väl byta om då, sa jag eftersom han fortfarande hade finkläder på.

Han gick upp och när han kom ned hade han bytt ut skjortan mot t-shirt, men hade fortfarande chinos på.
- Ska du verkligen spela fotboll i chinos?
- Ja.
Kändes ju sådär...nyinköpta chinos som endera skulle få gräsfläckar eller grus-slitage, men, men, det finns färre saker tänkte jag. Då.

Nu sitter jag här några timmar senare och undrar om han verkligen skulle spela fotboll. Eller om han bara drog iväg för att fira skolavslutningen.

Nåväl, det lär jag få se. För ikväll ska jag fälta från 17-02.

Kommer du ihåg?

För tolv år sedan igår åkte vi den här vägen. Du mötte mig vid stationen. Jag tyckte du var så snygg i din kostym. Du stannade vid en mack för att köpa korv eftersom du inte hade ätit lunch.

Då, liksom nu, var det EM. Du kollade på matcher, jag mest låg där i soffan och var kär. Idag för tolv år sedan blev vi ett par. Jag vet inte om du kommer ihåg, just nu ser du rätt upptagen ut av att binda den där flugan inför nästa veckas fisketur. Då var du lite upptagen av att både se på fotboll och försöka verka lite närvarande i vår spirande kärleksrelation, ha, ha!

Tolv år är en lång tid. Ett hus, två barn och ett bröllop senare är du lika trofast och lojal. Du står pall när andra faller eller viker undan.

Firar med att bära mitt nytillverkade armband. Känner du igen orden? Första meningen i vårt äktenskapslöfte, fast på engelska.

Att vrida på resonemang

Tycker det är intressant att somliga saker blir så tydligt konstiga när man vrider dem några grader hit eller dit.

Som här, läs och begrunda om hur du undviker våldtäkt i sommar!

Måndag morgon

Tänk vilken skillnad det är. Samma arbetsplats; socialkontoret i Lilla Staden, samma enhet; Barn, Ungdom och Familj. Och ändå så olika.

Häromdagen pratade jag med en kollega, som får ont i magen om hon måste passera Lilla Staden när hon är ledig. För att det påminner henne om jobbet.

Och jag som älskar mitt jobb. Som inte skulle kunna tänka mig att vara någon annan stans i arbetslivet. Jag är precis där jag vill vara.

Så konstigt att det kan vara så olika!

Vilken helg!

 Den började med en ledig fredag. På torsdag kväll kom min syster och hennes kids så jag och Liten fick sällskap till skolan när vi skulle lämna Lillkillen.

Bättre sent än aldrig! Tog mig tid att köra bilen till däckverkstaden så de fick skifta däck!

 Sedan gjorde vi ett besök på närliggande träskofabriken! Hur söta är inte Litens designade träskor?! De enda som finns i Sverige!

Sedan begav vi oss till en TV-inspelning! Shit vilken adrenalinkick! Bästa fredagsmyyyset på länge! Vilken kväll!

Ja, den här helgen har bestått av ösregn och sol, både bokstavligt och bildligt talat.

Men det här vädret?

Okej. När det är juni då ska det vara soligt, varmt och där med basta! Inte under 20 grader och möjligtvis några tunna småtussar till moln. Så ska det vara ända fram till typ mitten av september. Nu sitter jag och tittar ut på våra överblommade syrener och den betonggrå himlen som släpper en slöja av fina regndroppar. Hejt!

Tur att det står lite shopping på schemat idag i alla fall!

På seminarium om sex mot ersättning

Som kan vara det som sker i Red Light District Amsterdam, men som i min värld som socialarbetare oftast består av sex i utbyte mot påfyllnad av pengar på kontantkortet, mot husrum, mot sprit, mot kläder, cigaretter.

Blir så förbannad att jag nästan exploderar.

Somliga tar i

FEM flaggor på denna lilla yta. Inte illa! Idag (och alla andra dagar också faktiskt) trotsar jag vår statsminister som tydligt deklarerat att jag inte är och aldrig kommer bli svensk i hans ögon. Jag tycker jag är svensk i alla fall. Så det så!

Rakt in i själen

Vissa barn jag träffar i mitt jobb bara på något sätt går rakt in. Alla barn jag möter är eller har på något sätt varit i en utsatt situation. De har ofta varit med om saker som inget barn skulle behöva vara med om. Så ur den synvinkeln är alla barn speciella och gör sitt eget avtryck hos mig.

Men vissa barn får jag ont i själen av. Jag kan inte förutse vilka barn det är. Ibland bara händer det. Små barn, lite större barn, nästan vuxna barn. Nästan utan ordförråd, med tappade tänder och glipande gluggar, med pigga ögon, med ledsna ögon, med arga ögon, med frågande ögon, med rädda ögon, med glada ögon, gränslösa, med tjock försvarsmur, stillasittande, överalltomkringande, gängliga, knubbiga, normalbyggda. På något vis väcker de något i mig som får mig att bara vilja ta hem dem och försöka göra allt bra, försöka plåstra om och laga. Försöka radera allt det där outhärdligt outhärdliga som de upplevt och ibland fortfarande upplever. Men det går ju inte. Istället lär jag mig härbärgera, släppa på trycket och gråta ibland efter jobbiga samtal med dem, bita ihop i stunden och vara en vuxen att lita på, som orkar lyssna, som inte backar, som vågar finnas där i det svåra.

De är några stycken nu. Ibland tänker jag på dem som gestalter som har slagit följe med mitt socialarbetarjag. Ibland ser jag dem tydligare, ibland skymtar jag dem inte alls, ofta faller de nästan helt i glömska efter några år, men någon eller några gånger varje år väcks minnet av dem och jag undrar hur det går för dem.

Sista tisdagsmyset

Det är sista avsnittet. Helt ofattbart! Så många tisdagar som jag poppat popcorn och slagit mig ned i soffan och kollat på Desperate Housewives. Och nu sänds sista avsnittet. Det känns nästan vemodigt. På riktigt. Konstigt! Jag är ändå snart fyrtio år! I alla fall så myser jag med mitt favvo-snacks och god juice!

Kaos är granne med Gud

Gud bor alltså i kontoret bredvid mitt. I början av året fick jag veta att jag ska byta kontor och sedan dess har det liksom förfallit... Idag fick jag en timme över och började rota i bedrövelsen. Det ser inte mycket bättre ut dessvärre...