Vi har tur, jag och Sportfiskaren, vi behöver sällan lämna bort kidsen över natten. En natt varje eller vartannat år. Eftersom Stora Killen var hemma på nyår är han borta på sportlovet. I veckan kom Lillkillen på att han ville vara själv hos sin farmor och farfar några dagar nu under sportlovet. Av rent egoistiska skäl vill jag helst säga nej - jag vill ju ha honom hemma och umgås med honom, men eftersom jag alltid försöker lyssna på vad kidsen vill, så sa vi såklart ja. Så ikväll skjutsar Sportfiskaren upp Lillkillen och åker sedan hem själv imorgon.
Så från att ha (minst) tre barn hemma om dagarna kommer jag nu bara ha ett barn hemma ända fram till torsdag!!!! Hur tomt och långsamt kommer inte det vara?!
6 kommentarer:
www.iraniumthemovie.com
Se filmen streamad pa hemsidan.
Angelaget.
Men HALLÅÅÅÅÅÅ!!
är han inte hemma ALLS!?
Jag trodde han var på fågeldagis!
/H
Nej, jag saaaaaaa ju att det var bara jag och Liten hemma!
Det är naturligtvis bra att man står sina barn nära, men ... hur ...
Eller säg såhär: om våra barn inte hade haft en mormor (eller annan närstående förstås, men nu råkar det vara mormorn) som de ofta är hos, och som de har kunnat vara och sova trygga hos sen de var små, så skulle inte Makens och mitt äktenskap ha hållit ända hit. Det finns ju fler relationer i en familj än föräldra-barnrelationen menar jag. Och olika relationer kräver olika betingelser.
Tycker i alla fall jag.
Ja, det är klart att det är olika vilka behov vi har för att få saker och ting att funka i livet. Jag har aldrig upplevt att jag och Sportfiskaren behövt mer tid på tu man hand än den vi får på kvällarna när kidsen gått och lagt sig. Sedan är vi ju där sida vid sida i vardagen med alla syskonskratt och syskonbråk och matlagning och handling och tvätt och allt det där och även då vårdas ju vår relation. Sedan kanske det är en skillnad för oss eftersom vi aldrig haft en barnfri relation, Stora Killen var nästan tre när vi träffades.
Nä, klart det blir annorlunda då. Maken och jag var gifta i fyra år innan barnen kom och vi sprang mest omkring och drack champagne och sprätte pengar i största allmänhet. Och eftersom första graviditeten inte var planerad blev vi minst sagt perplexa över förändringarna som sen inträdde.
Idag känner både han och jag som du beskriver det: att man bygger på sin relation genom vardagsslitet och -glädjen. Men vi saknar verkligen den barnfria tillvaron -- mindre nu när tjejerna blivit lite större och mer självgående, men väldigt akut tidigare i flera år.
Ibland när jag stannar till och ser att vi faktiskt håller ihop fortfarande kan jag knappt fatta det. Men jag blir stolt! för jag vet vilken övermänsklig ansträngning det har krävt av oss. Och på många sätt är ju förhållandet mycket mycket starkare nu, när betongen så att säga har härdat. Men de gånger vi är på tu man hand bygger vi på relationen på ett annat sätt. Stoppar armeringsjärn i det, kanske man kan säga om man vill fortsätta metaforiken. :-)
Nåja: huvudsaken är att ju att varje relation får det som behövs för just den. Och att man är uppmärksam på att alla relationer är dynamiska, och förändras från ena stunden till nästa.
Skicka en kommentar